Old/New Testament

Josia regerar i Juda

(34:1—36:1)

(2 Kung 22:1-2; 23:4-20)

34 Josia var åtta år gammal när han blev kung, och han regerade i Jerusalem i trettioett år. ² Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, och han följde sin förfader Davids exempel utan att vika åt något håll.

³ I sitt åttonde regeringsår, medan han fortfarande var ung, började han söka sin far Davids Gud, och under sitt tolfte år började han rena Juda och Jerusalem från offerplatser, asherapålar och snidade och gjutna gudabilder. ⁴ Man rev ner baalsaltarna inför honom, högg i stycken rökelsealtarna som stod på dem och bröt sönder asherapålarna, och de snidade och gjutna gudabilderna krossade han till stoft och strödde ut över deras gravar som hade offrat åt dem. ⁵ Sedan brände han upp prästernas ben på deras egna altaren och renade på så sätt Juda och Jerusalem. ⁶ Också i städerna i Manasse, Efraim, Simon och ända bort till Naftali och områdena^[a] runt dem, ⁷ rev han ner altarna, asherapålarna, och gudabilderna krossade han till stoft och högg ner rökelsealtarna i stycken i hela Israel. Sedan vände han tillbaka till Jerusalem.

Josia renar landet och templet

(2 Kung 22:3-7)

⁸ Under det artonde året av sin regering, sedan han renat landet och templet, skickade han Shafan, Asaljas son, och Maaseja, stadskommendanten i Jerusalem, och kanslern Joach, Joachas son, för att reparera Herrens, sin Guds, hus.

⁹ De gick då till översteprästen Hilkia med det silver som samlats in i Guds hus, som de leviter som höll vakt där hade samlat från Manasse, Efraim och resten av Israel, liksom av Juda och Benjamin och av folket i Jerusalem. ¹⁰ De överlämnade det åt de män som var utsedda för att övervaka arbetet i Herrens hus, så att de kunde betala till dem som arbetade med att reparera det. ¹¹ De betalade snickarna och byggnadsarbetarna, så att de kunde köpa byggnadssten och timmer till bjälkar och till att timra upp de byggnader som kungarna i Juda hade låtit förfalla.

¹² Männen arbetade plikttroget under ledning av Jachat och Obadja, leviter av Meraris släkt, och Sakarja och Meshullam av Kehats släkt. Leviter, som var skickliga musiker, ¹³ övervakade och ledde de olika arbetena. Andra leviter var sekreterare, tillsyningsmän och dörrvaktare.

En bokrulle med Guds lag hittas

(2 Kung 22:8-20)

¹⁴ När man tog fram silvret som samlats in vid Herrens hus, hittade prästen Hilkia boken med Herrens lag, som hade getts genom Mose. ¹⁵ Hilkia talade om för kungens sekreterare Shafan: ”Jag har hittat boken med lagen i Herrens hus.” Och han gav Shafan boken.

¹⁶ Shafan tog den med sig till kungen när han skulle rapportera till honom: ”Dina tjänare gör allt de har fått i uppdrag att göra. ¹⁷ Silvret som har funnits i Herrens hus har betalats ut och överlämnats till tillsyningsmännen och arbetarna.” ¹⁸ Sedan talade sekreteraren Shafan om för kungen att Hilkia hade gett honom en bokrulle och läste ur den för kungen.

¹⁹ När kungen hörde vad lagen föreskrev, rev han sönder sina kläder. ²⁰ Han befallde Hilkia och Achikam, Shafans son, Avdon, Mikas son, sekreteraren Shafan och sin assistent Asaja: ²¹ ”Gå och fråga Herren för mig och för den rest som finns kvar av Israel och Juda om det som står i den bok som nu upptäckts! Herrens vrede är stor och har vällt ut över oss därför att våra förfäder inte har följt Herrens ord och inte handlat så som det står i denna bok.”

²² Hilkia och kungens män gick då till profetissan Hulda, hustru till Shallum, föreståndaren för klädkammaren, Tokhats son och Hasras sonson. Hon bodde i Jerusalem i Nya Staden. När de talade med henne om detta, ²³ svarade hon dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Säg till den man som skickade er till mig: ²⁴ Så säger Herren: Jag kommer att låta olycka drabba denna plats och dess invånare, alla de förbannelser som är skrivna i boken och som har lästs för kungen av Juda. ²⁵ De har övergett mig och tänt offereld åt andra gudar och väckt min vrede genom allt de gjort, och därför ska min vrede drabba denna plats, och den kan inte släckas.’ ²⁶ Säg till kungen av Juda, som skickade er hit för att fråga Herren: ’Så säger Herren, Israels Gud, om de ord du har hört: ²⁷ Därför att du är bedrövad i ditt inre och har ödmjukat dig inför Gud, sedan du fått höra hans ord mot denna plats och dess invånare, och du har ödmjukat dig inför mig och rivit sönder dina kläder och gråtit inför mig, därför har jag hört dig, säger Herren. ²⁸ Jag ska låta dig dö och bli begravd bland dina fäder i ro. Du får slippa se allt det onda som jag ska låta komma över denna plats och dess invånare.’ ”

De återvände till kungen med detta svar.

Josia reformerar gudstjänsten. Hans påskfirande

(2 Kung 23:1-3)

²⁹ Då kallade kungen samman alla de äldste i Juda och Jerusalem. ³⁰ Han gick upp till Herrens hus tillsammans med alla män i Juda och invånarna i Jerusalem, präster och leviter och allt folk, både stora och små. Han läste för dem allt som stod i förbundsboken som upptäckts i Herrens hus. ³¹ Kungen stod vid sin på sin plats och förnyade inför Herren förbundet, för att de skulle hålla sig till Herren, lyda hans bud, förordningar och föreskrifter och med hela sitt hjärta och hela sin själ och fullgöra bestämmelserna som boken föreskrev. ³² Sedan lät han alla i Jerusalem och Benjamin träda in i förbundet, och invånarna i Jerusalem gjorde så, i enlighet med Guds, sina fäders Guds, förbund.

³³ Sedan avlägsnade Josia alla avskyvärda gudar från israeliternas alla områden och fick alla som fanns i Israel att tjäna Herren, sina fäders Gud.

Så länge han levde vände de sig inte bort från Herren, sina fäders Gud.

Josia utlyser ett påskfirande

(2 Kung 23:21-23)

35 Josia firade Herrens påsk i Jerusalem. De slaktade påsklammet den fjortonde dagen i första månaden. ² Han insatte också prästerna i deras uppgifter och uppmuntrade dem i deras tjänst i Herrens hus. ³ Han sa till leviterna, som undervisade israeliterna och som var helgade åt Herren:

”Ställ den heliga arken i templet som Israels kung Salomo, Davids son, byggde. Ni behöver inte bära den på era axlar. Tjäna Herren, er Gud, och hans folk Israel! ⁴ Gör er redo familjevis och avdelningsvis, så som Israels kung David och hans son Salomo föreskrev. ⁵ Ställ er i helgedomen, med en grupp leviter för varje familjeavdelning av era bröder, era landsmän.^{[b] 6} Slakta påsklammet, helga er och tillred lammen åt era bröder, enligt de föreskrifter som Herren har gett genom Mose.”

⁷ Därefter gav Josia 30 000 lamm och killingar till hela folkets påskoffer, för dem som var närvarande, och 3 000 tjurar, allt från kungens egendom. ⁸ Hans furstar bidrog frivilligt med gåvor till folket, till prästerna och leviterna. Hilkia, Sakarja och Jechiel, de främsta i Guds hus, gav prästerna 2 600 får och getter som påskoffer och 300 tjurar. ⁹ De levitiska ledarna Konanja, Shemaja, Netanel, Hashavja, Jeiel och Josavad gav 5 000 påskoffer och 500 tjurar till leviterna.

¹⁰ Så ordnades tjänsten, och prästerna stod på sina platser och leviterna var indelade i sina avdelningar, som kungen hade befallt. ¹¹ De slaktade påsklammen, prästerna stänkte blodet som räcktes åt dem, och leviterna flådde djuren. ¹² De tog undan det som skulle vara brännoffer för varje familjeavdelning, för att ges åt hela folket och offras åt Herren, som det var föreskrivet i Moses bok, och på samma sätt gjorde de med tjurarna. ¹³ De stekte påsklammet över eld enligt föreskrifterna och kokade de heliga offren i grytor, pannor och kittlar och gav dem genast till hela folket. ¹⁴ Sedan gjorde de i ordning en måltid åt sig själva och åt prästerna, för prästerna, Arons söner, hade varit upptagna från morgonen ända till kvällen med att offra det feta av brännoffren. Därför tillredde leviterna åt sig själva och prästerna, Arons söner.

¹⁵ Sångarna, Asafs söner, fanns på sina platser enligt föreskriften som hade getts av David, Asaf, Heman och Jedutun, kungens siare. Vakterna vid portarna lämnade inte sina platser. Deras bröder leviterna lagade måltiden åt dem. ¹⁶ Hela tjänsten åt Herren genomfördes på denna dag, man firade påsk och offrade brännoffer på Herrens altare, som kung Josia hade föreskrivit.

¹⁷ De israeliter som var samlade firade då påsk och det osyrade brödets högtid under sju dagar.

¹⁸ Inte sedan profeten Samuels tid hade det varit ett sådant påskfirande i Israel. Ingen av Israels kungar hade firat en sådan påsk som firades av Josia, prästerna och leviterna och allt folk från Juda och Israel som var samlade och Jerusalems invånare. ¹⁹ Det var under Josias artonde regeringsår som denna påsk firades.

Josia dör i strid

(2 Kung 23:28-30)

²⁰ Efter allt detta, när Josia hade satt templet i stånd, tågade kung Neko av Egypten ut för att strida vid Karkemish vid floden Eufrat, och Josia drog ut för att möta honom.

²¹ Men Neko skickade sändebud till honom och lät säga: ”Vad vill du mig, kung av Juda? Jag har inte kommit mot dig idag utan mot dem jag är i krig mot. Gud har sagt åt mig att skynda på. Sluta nu med att sätta dig upp mot Gud, som är med mig, annars kommer han att förgöra dig!”

²² Men Josia vägrade att vända tillbaka. I stället förklädde han sig för att strida mot honom. Han lyssnade inte till vad Neko sa på Guds befallning utan drog ut i strid på Megiddoslätten. ²³ Men bågskyttarna sköt kung Josia, och han bad sina män: ”Bär bort mig från striden. Jag är svårt sårad.” ²⁴ Hans män lyfte honom ur hans stridsvagn och lade honom i en annan vagn och förde honom tillbaka till Jerusalem, där han dog.

Han begravdes på sina fäders gravplats, och hela Juda och Jerusalem sörjde honom. ²⁵ Jeremia diktade en klagosång över Josia. Ända fram till denna dag sjunger sångare och sångerskor om hans död, för dessa klagosånger blev en tradition i Israel och har nedtecknats i ”Klagosångerna”.

²⁶ Josias historia i övrigt, hans goda gärningar som han gjorde i enlighet med Herrens lag, ²⁷ finns nedtecknat i boken om Israels och Juda kungar.

Joahas regerar i Juda

(2 Kung 23:31-35)

36 Folket i landet gjorde Josias son Joachas till kung efter honom i Jerusalem. ² Joachas var tjugotre år när han blev kung, och han regerade tre månader i Jerusalem. ³ Kungen av Egypten avsatte honom i Jerusalem och krävde av landet tre och ett halvt ton silver och trettiofem kilo^[c] guld i skatt.

Jojakim regerar i Juda

(2 Kung 23:36—24:6)

⁴ Egyptens kung insatte Joachas bror Eljakim till kung över Juda och Jerusalem och ändrade hans namn till Jojakim. Neko förde hans bror Joachas till Egypten.

⁵ Jojakim var tjugofem år när han blev kung, och han regerade i elva år i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Herrens, sin Guds, ögon. ⁶ Nebukadnessar, kungen i Babylon, anföll honom och förde honom i bojor till Babylon. ⁷ Nebukadnessar tog också med sig föremål från Herrens hus till Babylon och ställde upp dem i sitt tempel där.

⁸ Jojakims historia i övrigt och allt det avskyvärda han gjorde och befanns skyldig till finns nedtecknat i boken om Israels och Juda kungar. Hans son Jojakin blev kung efter honom.

Jojakin regerar i Juda

(2 Kung 24:8-17)

⁹ Jojakin var arton^[d] år när han blev kung, och han regerade i tre månader och tio dagar. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. ¹⁰ Vid årsskiftet lät kung Nebukadnessar hämta honom och förde honom till Babylon, samtidigt som de dyrbara föremålen från Herrens hus. Han gjorde hans bror Sidkia till kung över Juda och Jerusalem.

Sidkia regerar i Juda

(2 Kung 24:18-20; Jer 52:1-3)

¹¹ Sidkia var tjugoett år när han blev kung, och han regerade i elva år i Jerusalem. ¹² Han gjorde det som var ont i Herrens, sin Guds, ögon för han ödmjukade sig inte för profeten Jeremia, som talade på Herrens uppdrag. ¹³ Han gjorde också uppror mot kung Nebukadnessar, som hade låtit honom svära en ed vid Gud. Han var envis och motspänstig och ville inte omvända sig till Herren, Israels Gud. ¹⁴ Alla de ledande bland prästerna och folket blev mer och mer otrogna och följde andra folks avskyvärda seder och bruk. De orenade Herrens hus som han hade helgat i Jerusalem.

Templet förstörs och exil

(2 Kung 25:1-21; Jer 39:1-10; 52:4-27)

¹⁵ Herren, deras fäders Gud, sände gång på gång varningar till dem genom sina sändebud, för han hade medlidande med dem och sitt tempel. ¹⁶ Men de förolämpade Guds sändebud, föraktade hans ord och hånade hans profeter, tills Herrens vrede mot sitt folk blev så stor att det inte längre fanns någon räddning.

¹⁷ Han lät den kaldeiske kungen anfalla dem och döda deras unga män med svärd i helgedomen. Han skonade varken unga män eller kvinnor, gamla eller åldersstigna. Alla gav han i Nebukadnessars våld. ¹⁸ Alla föremålen från Guds hus, både stora och små, och skatter från både Herrens hus och kungens och furstarnas skatter, allt förde han till Babylon. ¹⁹ De satte eld på Guds hus, rev ner Jerusalems murar, brände alla palatsen och förstörde allt av värde. ²⁰ Resten, som överlevt svärdet, förde han bort i fångenskap till Babylon. De fick bli hans och hans söners slavar, ända tills perserna kom till makten, ²¹ för att Herrens ord genom profeten Jeremia skulle uppfyllas, tills landet fått gottgörelse för sina sabbater. Hela den tid landet låg öde hade det sabbatsvila, tills sjuttio år hade gått.

Kung Kyros låter folket återvända

(Esra 1:1-3)

²² Under den persiske kungen Kyros första regeringsår, ingav Herren Kyros tanken att sända ut en förordning som skulle förkunnas över hela hans rike, både skriftligt och muntligt, detta för att Herrens ord genom Jeremia skulle uppfyllas:

²³ ”Så säger Kyros, kung av Persien:

’Herren, himlens Gud, har gett mig alla jordens riken, och han har befallt mig att bygga ett tempel åt honom i Jerusalem i Juda. Vem det än är bland er som tillhör hans folk – må Herren, hans Gud, vara med honom!’ ”^[e]

Pilatus dömer Jesus till döden

19 Pilatus gav då order om att Jesus skulle piskas. ² Soldaterna vred till en krona av törnen och satte den på hans huvud och klädde på honom en purpurröd^[a] mantel. ³ Sedan gick de fram till honom och sa: ”Leve judarnas kung!” och slog honom i ansiktet.

⁴ Efteråt gick Pilatus ut igen och sa till folket: ”Nu för jag ut honom till er, så att ni ska förstå att jag inte finner honom skyldig till något.” ⁵ Så kom Jesus ut med törnekronan och den purpurröda manteln på sig, och Pilatus sa: ”Här är mannen!”

⁶ Men när översteprästerna och deras tempelvakter fick se honom, började de ropa: ”Korsfäst honom!”

Då sa Pilatus: ”Ni får ta honom och korsfästa honom själva. Jag finner honom inte skyldig till något.” ⁷ Men judarna svarade: ”Enligt vår lag^[b] måste han dö, för han har gjort sig till Guds Son.”

⁸ När Pilatus hörde detta blev han ännu mer rädd. ⁹ Han gick in i residenset igen och frågade Jesus: ”Varifrån kommer du?” Men Jesus svarade honom inte.

¹⁰ ”Tänker du inte svara mig?” frågade Pilatus. ”Vet du inte att jag har makt både att ge dig fri och att låta dig korsfästas?”

¹¹ Men Jesus sa: ”Du skulle inte ha någon makt över mig alls om du inte hade fått den från ovan. Därför har den som överlämnade mig åt dig gjort sig skyldig till en större synd.”

¹² Då försökte Pilatus hitta ett sätt att kunna frige Jesus men judarna ropade: ”Om du friger honom är du inte kejsarens vän! Den som gör sig till kung sätter sig upp mot kejsaren.”

¹³ När Pilatus hörde vad de sa, förde han ut Jesus till dem igen och satte sig på domstolen på den plats som kallas Stengården (på hebreiska^[c] ”Gabbata”). ¹⁴ Det var nu mitt på dagen^[d], förberedelsedagen innan påskhögtiden. Pilatus sa till judarna: ”Här har ni er kung!”

¹⁵ Men de skrek: ”Bort med honom! Korsfäst honom!”

Då frågade Pilatus: ”Ska jag korsfästa er kung?”

Men översteprästerna svarade: ”Vi har ingen annan kung än kejsaren.”

¹⁶ Då gav Pilatus efter och överlämnade Jesus till att korsfästas.

Jesus korsfästs

(Matt 27:33-44; Mark 15:24-32; Luk 23:33-43)

Soldaterna tog honom alltså med sig ¹⁷ och Jesus bar själv sitt kors till den plats som kallas Skalleplatsen (på hebreiska Golgota).

¹⁸ Där korsfäste de honom och två andra män på var sitt kors med Jesus i mitten. ¹⁹ Pilatus hade låtit skriva en skylt som sattes upp på korset och där stod det: Jesus från Nasaret, judarnas kung. ²⁰ Texten var skriven på hebreiska, latin och grekiska och eftersom platsen där Jesus korsfästes låg nära staden var det många judar som läste den.

²¹ Judarnas överstepräster gick då till Pilatus och krävde: ”Ändra texten från ’Judarnas kung’ till vad han själv har sagt: ’Jag är judarnas kung.’ ”

²² Men Pilatus svarade: ”Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.”