Old/New Testament
3 Min son, förgät icke min undervisning, och låt ditt hjärta bevara mina bud.
2 Ty långt liv och många levnadsår och frid, mer och mer, skola de bereda dig.
3 Låt godhet och sanning ej vika ifrån dig; bind dem omkring din hals, skriv dem på ditt hjärtas tavla;
4 så skall du finna nåd och få gott förstånd, i Guds och i människors ögon.
5 Förtrösta på HERREN av allt ditt hjärta, och förlita dig icke på ditt förstånd.
6 På alla dina vägar må du akta på honom, så skall han göra dina stigar jämna.
7 Håll dig icke själv för vis; frukta HERREN, och fly det onda.
8 Det skall vara ett hälsomedel för din kropp och en vederkvickelse för benen däri.
9 Ära HERREN med dina ägodelar! och med förstlingen av all din gröda,
10 så skola dina lador fyllas med ymnighet, och av vinmust skola dina pressar flöda över.
11 Min son, förkasta icke HERRENS tuktan, och förargas icke, när du agas av honom.
12 Ty den HERREN älskar, den agar han, likasom en fader sin son, som han har kär.
13 Säll är den människa som har funnit visheten, den människa som undfår förstånd.
14 Ty bättre är att förvärva henne än att förvärva silver, och den vinning hon giver är bättre än guld.
15 Dyrbarare är hon än pärlor; allt vad härligt du äger går ej upp emot henne.
16 Långt liv bär hon i sin högra hand, i sin vänstra rikedom och ära.
17 Hennes vägar äro ljuvliga vägar, och alla hennes stigar äro trygga.
18 Ett livets träd är hon för dem som få henne fatt, och sälla må de prisa, som hålla henne kvar.
19 Genom vishet har HERREN lagt jordens grund, himmelen har han berett med förstånd.
20 Genom hans insikt bröto djupens vatten fram, och genom den låta skyarna dagg drypa ned.
21 Min son, låt detta icke vika ifrån dina ögon, tag klokhet och eftertänksamhet i akt;
22 så skola de lända din själ till liv bliva ett smycke för din hals.
23 Då skall du vandra din väg fram i trygghet, och din fot skall du då icke stöta.
24 När du lägger dig, skall intet förskräcka dig, och sedan du har lagt dig, skall du sova sött.
25 Du behöver då ej frukta för plötslig skräck, ej för ovädret, när det kommer över de ogudaktiga.
26 Ty HERREN skall då vara ditt hopp, och han skall bevara din fot för snaran.
27 Neka icke den behövande din hjälp, är det står i din makt att giva den.
28 Säg icke till din nästa: »Gå din väg och kom igen; i morgon vill jag giva dig», fastän du kunde strax.
29 Stämpla intet ont mot din nästa, när han menar sig bo trygg i din närhet.
30 Tvista icke med någon utan sak, då han icke har gjort dig något ont.
31 Avundas icke den orättrådige, och finn ej behag i någon av hans vägar.
32 Ty en styggelse för HERREN är den vrånge, men med de redliga har han sin umgängelse.
33 HERRENS förbannelse vilar över den ogudaktiges hus, men de rättfärdigas boning välsignar han.
34 Har han att skaffa med bespottare, så bespottar också han; men de ödmjuka giver han nåd.
35 De visa få ära till arvedel, men dårarna få uppbära skam.
4 Hören, I barn, en faders tuktan, och akten därpå, så att I lären förstånd.
2 Ty god lärdom giver jag eder; min undervisning mån I icke låta fara.
3 Ty själv har jag varit barn och haft en fader, varit späd och för min moder ende sonen.
4 Då undervisade han mig och sade till mig: Låt ditt hjärta hålla fast vid mina ord; bevara mina bud, så får du leva.
5 Sök förvärva vishet, sök förvärva förstånd, förgät icke min muns tal och vik icke därifrån.
6 Övergiv henne icke, så skall hon bevara dig; älska henne, så skall hon beskydda dig.
7 Vishetens begynnelse är: »Sök förvärva vishet»; ja, för allt ditt förvärv sök förvärva förstånd.
8 Akta henne högt, så skall hon upphöja dig; hon skall göra dig ärad, om du sluter henne i din famn.
9 Hon skall sätta på ditt huvud en skön krans; en ärekrona skall hon räcka åt dig.
10 Hör, min son, och tag emot mina ord, så skola dina levnadsår bliva många.
11 Om vishetens väg undervisar jag dig, jag leder dig på det rättas stigar.
12 När du går, skall sedan intet vara till hinder för dina steg, och när du löper, skall du icke falla;
13 håll blott oavlåtligt fast vid min tuktan; bevara henne, ty hon är ditt liv.
14 Träd icke in på de ogudaktigas stig, och skrid icke fram på de ondas väg.
15 Undfly den, gå ej in på den, vik av ifrån den och gå undan.
16 Ty de kunna icke sova, om de ej få göra vad ont är, sömnen förtages dem, om de ej få vålla någons fall.
17 Ja, ogudaktighet är det bröd som de äta, och våld är det vin som de dricka.
18 De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd;
19 men de ogudaktigas väg är såsom tjocka mörkret: de märka icke det som skall vålla deras fall.
20 Min son, akta på mitt tal, böj ditt öra till mina ord.
21 Låt dem icke vika ifrån dina ögon, bevara dem i ditt hjärtas djup.
22 Ty de äro liv för envar som finner dem, och en läkedom för hela hans kropp.
23 Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.
24 Skaffa bort ifrån dig munnens vrånghet, och låt läpparnas falskhet vara fjärran ifrån dig.
25 Låt dina ögon skåda rätt framåt och dina blickar vara riktade rakt ut.
26 Akta på den stig där din fot går fram, och låt alla dina vägar vara rätta.
27 Vik ej av, vare sig till höger eller till vänster, vänd din fot bort ifrån vad ont är.
5 Min son, akta på min vishet, böj ditt öra till mitt förstånd,
2 så att du bevarar eftertänksamhet och låter dina läppar taga kunskap i akt.
3 Se, av honung drypa en trolös kvinnas läppar, och halare än olja är hennes mun.
4 Men på sistone bliver hon bitter såsom malört och skarp såsom ett tveeggat svärd.
5 Hennes fötter styra nedåt mot döden till dödsriket draga hennes steg.
6 Livets väg vill hon ej akta på; hennes stigar äro villostigar, fastän hon ej vet det.
7 Så hören mig nu, I barn, och viken icke ifrån min muns tal.
8 Låt din väg vara fjärran ifrån henne, och nalkas icke dörren till hennes hus.
9 Må du ej åt andra få offra din ära, ej dina år åt en som hämnas grymt;
10 må icke främmande få mätta sig av ditt gods och dina mödors frukt komma i en annans hus,
11 så att du själv på sistone måste sucka, när ditt hull och ditt kött är förtärt.
12 och säga: »Huru kunde jag så hata tuktan, huru kunde mitt hjärta så förakta tillrättavisning!
13 Varför lyssnade jag icke till mina lärares röst, och böjde icke mitt öra till dem som ville undervisa mig?
14 Föga fattas nu att jag har drabbats av allt vad ont är, mitt i församling och menighet.
15 Drick vatten ur din egen brunn det vatten som rinner ur din egen källa.
16 Icke vill du att dina flöden skola strömma ut på gatan, dina vattenbäckar på torgen?
17 Nej, dig allena må de tillhöra, och ingen främmande jämte dig.
18 Din brunn må vara välsignad, och av din ungdoms hustru må du hämta din glädje;
19 hon, den älskliga hinden, den täcka gasellen, hennes barm förnöje dig alltid, i hennes kärlek finne du ständig din lust.
20 Min son, icke skall du hava din lust i en främmande kvinna? Icke skall du sluta din nästas hustru i din famn?
21 Se, för HERRENS ögon ligga var människas vägar blottade, och på alla hennes stigar giver han akt.
22 Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar och fastnar i sin egen synds snaror.
23 Han måste dö, därför att han icke lät tukta sig; ja, genom sin stora dårskap kommer han på fall.
1 Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, så ock brodern Timoteus, hälsar den Guds församling som finnes i Korint, och tillika alla de heliga som finnas i hela Akaja.
2 Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
3 Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud,
4 han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi genom den tröst vi själva undfå av Gud kunna trösta dem som äro stadda i allahanda nöd.
5 Ty såsom Kristuslidanden till överflöd komma över oss, så kommer ock genom Kristus tröst till oss i överflödande mått.
6 Men drabbas vi av nöd, så sker detta till tröst och frälsning för eder. Undfå vi däremot tröst, så sker ock detta till tröst för eder, en tröst som skall visa sin kraft däri, att I ståndaktigt uthärden samma lidanden som vi utstå. Och det hopp vi hysa i fråga om eder är fast,
7 ty vi veta att såsom I delen våra lidanden, så delen I ock den tröst vi undfå.
8 Vi vilja nämligen icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om vilken nöd vi fingo utstå i provinsen Asien, och huru övermåttan svårt det blev oss, utöver vår förmåga, så att vi till och med misströstade om livet.
9 Ja, vi hade redan i vårt inre likasom fått vår dödsdom, för att vi icke skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud, som uppväcker de döda.
10 Och ur en sådan dödsnöd frälste han oss, och han skall än vidare frälsa oss; ja, till honom hava vi satt vårt hopp att han allt framgent skall frälsa oss.
11 Också I stån oss ju bi med eder förbön. Och så skola många hembära tacksägelse för oss, för den nåd som genom mångas böner har kommit oss till del.
12 Ty vad vi kunna berömma oss av, och vad vårt samvete bär oss vittnesbörd om, det är att vi i denna världen hava vandrat i Guds helighet och renhet, icke ledda av köttslig vishet, utan av Guds nåd; så framför allt i vårt förhållande till eder.
13 Ty i vad vi skriva till eder ligger icke något annat än just vad I läsen och väl kunnen förstå. Och jag hoppas att I skolen komma att till fullo förstå
14 vad I redan nu delvis förstån om oss: att vi äro eder berömmelse, likasom I ären vår berömmelse, på vår Herre Jesu dag.
15 Och i denna tillförsikt tänkte jag komma först till eder, för att I skullen få ännu ett kärleksbevis.
16 Genom eder stad ville jag alltså taga vägen till Macedonien, och jag skulle sedan från Macedonien återigen komma till eder, för att då av eder utrustas för resan till Judeen.
17 Så tänkte jag; och icke har jag väl därför nu handlat i vankelmod? Eller plägar jag kanhända fatta mina beslut efter köttet, så att vad jag säger är på samma gång »ja, ja» och »nej, nej»?
18 Ingalunda; så sant Gud är trofast, vad vi tala till eder är icke »ja och nej».
19 Guds Son, Jesus Kristus, han som bland eder har blivit predikad genom oss -- genom mig och Silvanus och Timoteus -- han kom ju icke såsom »ja och nej», utan »ja» har kommit i och genom honom.
20 Ty Guds löften, så många de äro, hava i honom fått sitt »ja»; därför få de ock genom honom sitt »amen», på det att Gud må bliva ärad genom oss.
21 Men den som befäster oss såväl som eder i Kristus, och den som har smort oss, det är Gud,
22 han som har låtit oss undfå sitt insegel och givit oss Anden till en underpant i våra hjärtan.
23 Jag kallar Gud till vittne över min själ, att det är av skonsamhet mot eder som jag ännu icke har kommit till Korint.
24 (Detta säger jag icke, som om vi vore herrar över eder tro; fastmer äro vi edra medarbetare till att bereda eder glädje, ty i tron stån I fasta.) 2:1. 2:2. 2:3. 2:4. den elektroniska utgåvan