Old/New Testament
146 Halleluja! Lova HERREN, min själ.
2 Jag vill lova HERREN, så länge jag lever, jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
3 Förliten eder icke på furstar, icke på en människoson, han kan icke hjälpa.
4 Hans ande måste sin väg, han vänder tillbaka till den jord varav han är kommen; då varda hans anslag om intet.
5 Säll är den vilkens hjälp är Jakobs Gud, den vilkens hopp står till HERREN, hans Gud,
6 till honom som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är, till honom som håller tro evinnerligen,
7 som skaffar rätt åt de förtryckta, som giver bröd åt de hungrande. HERREN löser de fångna,
8 HERREN öppnar de blindas ögon, HERREN upprättar de nedböjda, HERREN älskar de rättfärdiga,
9 HERREN bevarar främlingar, faderlösa och änkor uppehåller han; men de ogudaktigas väg vänder han i villa.
10 HERREN är konung evinnerligen, din Gud, Sion, från släkte till släkte. Halleluja!
147 Halleluja! Ja, det är gott att lovsjunga vår Gud, ja, det är ljuvligt; lovsång höves oss.
2 HERREN är den som bygger upp Jerusalem, Israels fördrivna samlar han tillhopa.
3 Han helar dem som hava förkrossade hjärtan, och deras sår förbinder han.
4 Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn.
5 Vår Herre är stor och väldig i kraft, hans förstånd har ingen gräns.
6 HERREN uppehåller de ödmjuka, men de ogudaktiga slår han till jorden.
7 Höjen sång till HERREN med tacksägelse, lovsjungen vår Gud till harpa,
8 honom som betäcker himmelen med moln, honom som bereder regn åt jorden, honom som låter gräs skjuta upp på bergen,
9 honom som giver föda åt djuren, åt korpens ungar som ropa.
10 Han har icke sin lust i hästens styrka, hans behag står ej till mannens snabbhet.
11 HERRENS behag står till dem som frukta honom, till dem som hoppas på hans nåd.
12 Jerusalem, prisa HERREN; Sion, lova din Gud.
13 Ty han har gjort bommarna för dina portar fasta; han har välsignat dina barn i dig.
14 Han skaffar dina gränser frid, han mättar dig med bästa vete.
15 Han låter sitt tal gå ut till jorden, hans ord löper åstad med hast.
16 Han låter snö falla såsom ull, rimfrost strör han ut såsom aska.
17 Han kastar sitt hagel såsom smulor; vem kan bestå för hans frost?
18 Åter sänder han sitt ord, då smälter det frusna; sin vind låter han blåsa, då strömmar vatten.
19 Han har förkunnat för Jakob sitt ord, för Israel sina stadgar och rätter.
20 Så har han icke gjort för något hednafolk; och hans rätter, dem känna de icke. Halleluja!
15 Mina bröder, jag vill påminna eder om det evangelium som jag förkunnade för eder, som I jämväl togen emot, och som I ännu stån kvar i,
2 genom vilket I ock bliven frälsta; jag vill påminna eder om huru jag förkunnade det för eder, såframt I eljest hållen fast därvid -- om nu icke så är att I förgäves haven kommit till tro.
3 Jag meddelade eder ju såsom ett huvudstycke vad jag själv hade undfått: att Kristus dog för våra synder, enligt skrifterna,
4 och att han blev begraven, och att han har uppstått på tredje dagen, enligt skrifterna,
5 och att han visade sig för Cefas och sedan för de tolv.
6 Därefter visade han sig för mer än fem hundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu leva kvar, medan några äro avsomnade.
7 Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna.
8 Allra sist visade han sig också för mig, som är att likna vid ett ofullgånget foster.
9 Ty jag är den ringaste bland apostlarna, ja, icke ens värdig att kallas apostel, jag som har förföljt Guds församling.
10 Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har icke varit fåfäng, utan jag har arbetat mer än de alla -- dock icke jag, utan Guds nåd, som har varit med mig.
11 Det må nu vara jag eller de andra, så är det på det sättet vi predika, och på det sättet I haven kommit till tro.
12 Om det nu predikas om Kristus att han har uppstått från de döda, huru kunna då somliga bland eder säga att det icke finnes någon uppståndelse från de döda?
13 Om det åter icke finnes någon uppståndelse från de döda, då har icke heller Kristus uppstått.
14 Men om Kristus icke har uppstått, då är ju vår predikan fåfäng, då är ock eder tro fåfäng;
15 då befinnas vi ock vara falska Guds vittnen, eftersom vi hava vittnat mot Gud att han har uppväckt Kristus, som han icke har uppväckt, om det är sant att döda icke uppstå.
16 Ja, om döda icke uppstå, så har ej heller Kristus uppstått.
17 Men om Kristus icke har uppstått, så är eder tro förgäves; I ären då ännu kvar i edra synder.
18 Då hava ju ock de gått förlorade, som hava avsomnat i Kristus.
19 Om vi i detta livet hava i Kristus haft vårt hopp, och därav intet bliver, då äro vi de mest ömkansvärda av alla människor.
20 Men nu har Kristus uppstått från de döda, såsom förstlingen av de avsomnade.
21 Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom ock genom en människa de dödas uppståndelse.
22 Och såsom i Adam alla dö, så skola ock i Kristus alla göras levande.
23 Men var och en i sin ordning: Kristus såsom förstlingen, därnäst, vid Kristi tillkommelse, de som höra honom till.
24 Därefter kommer änden, då när han överlämnar riket åt Gud och Fadern, sedan han från andevärldens alla furstar och alla väldigheter och makter har tagit all deras makt.
25 Ty han måste regera »till dess han har lagt alla sina fiender under sina fötter».
26 Sist bland hans fiender bliver ock döden berövad all sin makt;
27 ty »allt har han lagt under hans fötter». Men när det heter att »allt är honom underlagt», då är uppenbarligen den undantagen, som har lagt allt under honom.
28 Och sedan allt har blivit Sonen underlagt, då skall ock Sonen själv giva sig under den som har lagt allt under honom. Och så skall Gud bliva allt i alla.