Old/New Testament
135 Halleluja! Loven HERRENS namn, loven det, i HERRENS tjänare,
2 I som stån i HERRENS hus, i gårdarna till vår Guds hus.
3 Loven HERREN, ty HERREN är god, lovsjungen hans namn, ty det är ljuvligt.
4 Se, HERREN har utvalt Jakob åt sig, Israel till sin egendom.
5 Ty jag vet att HERREN är stor, att vår Herre är förmer än alla gudar.
6 HERREN kan göra allt vad han vill, i himmelen och på jorden, i haven och i alla djup;
7 han som låter regnskyar stiga upp från jordens ända, han som låter ljungeldar komma med regn och för vinden ut ur dess förvaringsrum;
8 han som slog de förstfödda i Egypten, både människor och boskap;
9 han som sände tecken och under över dig, Egypten, över Farao och alla hans tjänare;
10 han som slog stora folk och dräpte mäktiga konungar:
11 Sihon, amoréernas konung, och Og, konungen i Basan, med alla Kanaans riken,
12 och gav deras land till arvedel, till arvedel åt sitt folk Israel.
13 HERRE, ditt namn varar evinnerligen, HERRE, din åminnelse från släkte till släkte.
14 Ty HERREN skaffar rätt åt sitt folk, och över sina tjänare förbarmar han sig.
15 Hedningarnas avgudar äro silver och guld, verk av människohänder.
16 De hava mun och tala icke, de hava ögon och se icke,
17 de hava öron och lyssna icke till, och ingen ande är i deras mun.
18 De som hava gjort dem skola bliva dem lika, ja, alla som förtrösta på dem.
19 I av Israels hus, loven HERREN; I av Arons hus, loven HERREN;
20 I av Levis hus, loven HERREN; I som frukten HERREN, loven HERREN.
21 Lovad vare HERREN från Sion, han som bor i Jerusalem! Halleluja!
136 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
2 Tacken gudarnas Gud, ty hans nåd varar evinnerligen.
3 Tacken herrarnas HERRE, ty hans nåd varar evinnerligen;
4 honom som allena gör stora under, ty hans nåd varar evinnerligen;
5 honom som har gjort himmelen med förstånd, ty hans nåd varar evinnerligen;
6 honom som har utbrett jorden över vattnen, ty hans nåd varar evinnerligen;
7 honom som har gjort de stora ljusen, ty hans nåd varar evinnerligen:
8 solen till att råda över dagen, ty hans nåd varar evinnerligen,
9 månen och stjärnorna till att råda över natten, ty hans nåd varar evinnerligen;
10 honom som slog Egypten i dess förstfödda, ty hans nåd varar evinnerligen,
11 och som förde Israel ut därifrån, ty hans nåd varar evinnerligen,
12 med stark hand och uträckt arm, ty hans nåd varar evinnerligen;
13 honom som delade Röda havet itu, ty hans nåd varar evinnerligen,
14 och lät Israel gå mitt därigenom, ty hans nåd varar evinnerligen,
15 och kringströdde Farao och hans här i Röda havet, ty hans nåd varar evinnerligen;
16 honom som förde sitt folk genom öknen, ty hans nåd varar evinnerligen,
17 honom som slog stora konungar, ty hans nåd varar evinnerligen,
18 och dräpte väldiga konungar, ty hans nåd varar evinnerligen:
19 Sihon, amoréernas konung, ty hans nåd varar evinnerligen,
20 och Og, konungen i Basan, ty hans nåd varar evinnerligen;
21 och som gav deras land till arvedel, ty hans nåd varar evinnerligen,
22 till arvedel åt sin tjänare Israel, ty hans nåd varar evinnerligen;
23 honom som tänkte på oss i vår förnedring, ty hans nåd varar evinnerligen,
24 och som ryckte oss ur våra ovänners våld, ty hans nåd varar evinnerligen;
25 honom som giver mat åt allt levande, ty hans nåd varar evinnerligen.
26 Tacken himmelens Gud, ty hans nåd varar evinnerligen.
12 Vad nu angår dem som hava andliga gåvor, så vill jag säga eder, mina bröder, huru med dem förhåller sig.
2 I veten att I, medan I voren hedningar, läten eder blindvis föras bort till de stumma avgudarna.
3 Därför vill jag nu förklara för eder, att likasom ingen som talar i Guds Ande säger: »Förbannad vare Jesus», så kan ej heller någon säga: »Jesus är Herre» annat än i den helige Ande.
4 Nådegåvorna äro mångahanda, men Anden är en och densamme.
5 Tjänsterna äro mångahanda, men Herren är en och densamme.
6 Kraftverkningarna äro mångahanda, men Gud är en och densamme, han som verkar allt i alla.
7 Men de gåvor i vilka Anden uppenbarar sig givas åt var och en så, att de kunna bliva till nytta.
8 Så gives genom Anden åt den ene att tala visdomens ord, åt en annan att efter samme Ande tala kunskapens ord,
9 åt en annan gives tro i samme Ande, åt en annan givas helbrägdagörelsens gåvor i samme ene Ande,
10 åt en annan gives gåvan att utföra kraftgärningar, åt en annan att profetera, åt en annan att skilja mellan andar, åt en annan att tala tungomål på olika sätt, åt en annan att uttyda, när någon talar tungomål.
11 Men allt detta verkar densamme ene Anden, i det han, alltefter sin vilja, tilldelar åt var och en någon särskild gåva.
12 Ty likasom kroppen är en och likväl har många lemmar, och likasom kroppens alla lemmar, fastän de äro många, likväl utgöra en enda kropp, likaså är det med Kristus.
13 Ty i en och samme Ande äro vi alla döpta till att utgöra en och samma kropp, vare sig vi äro judar eller greker, vare sig vi äro trälar eller fria; och alla hava vi fått en och samme Ande utgjuten över oss.
14 Kroppen utgöres ju icke heller av en enda lem, utan av många.
15 Om foten ville säga: »Jag är icke hand, därför hör jag icke till kroppen», så skulle den icke dess mindre höra till kroppen.
16 Och om örat ville säga: »Jag är icke öga, därför hör jag icke till kroppen», så skulle det icke dess mindre höra till kroppen.
17 Om hela kroppen vore öga, var funnes då hörseln? Och om den hel och hållen vore öra, var funnes då lukten?
18 Men nu har Gud insatt lemmarna i kroppen, var och en av dem på det sätt som han har velat.
19 Om åter allasammans utgjorde en enda lem, var funnes då själva kroppen?
20 Men nu är det så, att lemmarna äro många, och att kroppen dock är en enda.
21 Ögat kan icke säga till handen: »Jag behöver dig icke», ej heller huvudet till fötterna: »Jag behöver eder icke.»
22 Nej, just de kroppens lemmar som tyckas vara svagast äro som mest nödvändiga.
23 Och de delar av kroppen, som tyckas oss vara mindre hedersamma, dem bekläda vi med så mycket större heder; och dem som vi blygas för, dem skyla vi med så mycket större blygsamhet,
24 under det att de andra icke behöva något sådant. Men när Gud sammanfogade kroppen av olika delar och därvid lät den ringare delen få en så mycket större heder,
25 så skedde detta, för att söndring icke skulle uppstå i kroppen, utan alla lemmar endräktigt hava omsorg om varandra.
26 Om nu en lem lider, så lida alla de andra lemmarna med den; om åter en lem äras, så glädja sig alla de andra lemmarna med den.
27 Men nu ären I Kristi kropp och hans lemmar, var och en i sin mån.
28 Och Gud har i församlingen satt först och främst några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare några till att utföra kraftgärningar, ytterligare några till att hava helbrägdagörelsens gåvor, eller till att taga sig an de hjälplösa, eller till att vara styresmän, eller till att på olika sätt tala tungomål.
29 Icke äro väl alla apostlar? Icke äro väl alla profeter? Icke äro väl alla lärare? Icke utföra väl alla kraftgärningar?
30 Icke hava väl alla helbrägdagörelsens gåvor? Icke tala väl alla tungomål? Icke kunna väl alla uttyda?
31 Men varen ivriga att undfå de nådegåvor som äro de största. Och nu vill jag ytterligare visa eder en väg, en övermåttan härlig väg.