Old/New Testament
8 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:
2 Huru länge vill du hålla på med sådant tal och låta din muns ord komma såsom en väldig storm?
3 Skulle väl Gud kunna kränka rätten? Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?
4 Om dina barn hava syndat mot honom och han gav dem i sina överträdelsers våld,
5 så vet, att om du själv söker Gud och beder till den Allsmäktige om misskund,
6 då, om du är ren och rättsinnig, ja, då skall han vakna upp till din räddning och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet;
7 och så skall din första tid synas ringa, då nu din sista tid har blivit så stor.
8 Ty fråga framfarna släkten, och akta på vad fäderna hava utrönt
9 -- vi själva äro ju från i går och veta intet, en skugga äro våra dagar på jorden;
10 men de skola undervisa dig och säga dig det, ur sina hjärtan skola de hämta fram svar:
11 »Icke kan röret växa högt, där marken ej är sank, eller vassen skjuta i höjden, där vatten ej finnes?
12 Nej, bäst den står grön, ej mogen för skörd, måste den då vissna, före allt annat gräs.
13 Så går det alla som förgäta Gud; den gudlöses hopp måste varda om intet.
14 Ty hans tillförsikt visar sig bräcklig och hans förtröstan lik spindelns väv.
15 Han förlitar sig på sitt hus, men det har intet bestånd; han tryggar sig därvid, men det äger ingen fasthet.
16 Lik en frodig planta växer han i solens sken, ut över lustgården sträcka sig hans skott;
17 kring stenröset slingra sig hans rötter, mellan stenarna bryter han sig fram.
18 Men när så Gud rycker bort honom från hans plats, då förnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig.'
19 Ja, så går det med hans levnads fröjd, och ur mullen få andra växa upp.»
20 Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig, han håller ej heller de onda vid handen.
21 Så bida då, till dess han fyller din mun med löje och dina läppar med jubel.
22 De som hata dig varda då höljda med skam, och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.
9 Därefter tog Job till orda och sade:
2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»
13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
19 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»
20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
10 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
26 Men en Herrens ängel talade till Filippus och sade: »Stå upp och begiv dig vid middagstiden ut på den väg som leder ned från Jerusalem till Gasa; den är tom på folk.»
27 Då stod han upp och begav sig åstad. Och se, en etiopisk man for där fram, en hovman som var en mäktig herre hos Kandace, drottningen i Etiopien, och var satt över hela hennes skattkammare. Denne hade kommit till Jerusalem för att där tillbedja,
28 men var nu stadd på hemvägen och satt i sin vagn och läste profeten Esaias.
29 Då sade Anden till Filippus: »Gå fram och närma dig till denna vagn.»
30 Filippus skyndade fram och hörde att han läste profeten Esaias. Då frågade han: »Förstår du vad du läser?»
31 Han svarade: »Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen vägleder mig?» Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom.
32 Men det ställe i skriften som han läste var detta: »Såsom ett får fördes han bort till att slaktas; och såsom ett lamm som är tyst inför den som klipper det, så öppnade han icke sin mun.
33 Genom hans förnedring blev hans dom borttagen. Vem kan räkna hans släkte? Ty hans liv ryckes undan från jorden.»
34 Och hovmannen frågade Filippus och sade: »Jag beder dig, säg mig om vilken profeten talar detta, om sig själv eller om någon annan?»
35 Då öppnade Filippus sin mun och begynte med detta skriftens ord och förkunnade för honom evangelium om Jesus.
36 Och medan de färdades vägen fram, kommo de till ett vatten. Då sade hovmannen: »Se, här finnes vatten. Vad hindrar att jag döpes?»
37 38 Och han lät vagnen stanna; och de stego båda ned i vattnet, Filippus och hovmannen, och han döpte honom.
39 Men när de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom icke mer, då han nu glad fortsatte sin färd.
40 Men Filippus blev efteråt sedd i Asdod. Därefter vandrade han omkring och förkunnade evangelium i alla städer, till dess han kom till Cesarea.