Old/New Testament

Davids armé möter ammoniterna

(2 Sam 10:1-19)

19 En tid därefter dog Ammons kung Nachash och hans son efterträdde honom. ² ”Jag vill visa min vänskap mot Nachashs son Hanun, eftersom hans far visade mig vänskap”, tänkte David och sände budbärare för att beklaga hans fars död.

Men när Davids sändebud kom till Hanun i ammoniternas land för att trösta honom, ³ sa de ammonitiska furstarna till honom: ”Låt inte lura dig att David har skickat hit de där männen med tröst för din fars skull! De har kommit hit för att spionera och spana, för att de ska kunna inta landet.” ⁴ Hanun grep då Davids sändebud, lät raka av dem skägget och klippa av nedre hälften av deras kläder, innan han skickade iväg dem.

⁵ Man gick till David och berättade vad som hänt, och David skickade män att möta dem, eftersom de hade blivit så kränkta. Han uppmanade dem att stanna kvar i Jeriko tills skägget hade vuxit ut och sedan komma tillbaka.

⁶ När ammoniterna förstod att de hade gjort sig förhatliga för David, sände Hanun och ammoniterna tusen talenter^[a] silver för att leja vagnar och ryttare från de arameiska rikena Naharajim, Maaka och Sova. ⁷ De lejde 32 000 vagnar, och kungen av Maaka själv och hela hans armé ställde upp. De slog läger vid Medeva, och ammoniterna mobiliserades från sina städer för att strida.

⁸ När David fick höra detta, skickade han ut Joav med hela hären, elittrupperna. ⁹ Ammoniterna ställde upp utanför stadsporten, medan de kungar som kommit dit fanns för sig ute på det öppna fältet.

¹⁰ När Joav insåg att han hade fientliga styrkor både framför och bakom sig, valde han ut de bästa krigarna i Israel och ställde upp dem mot araméerna. ¹¹ Resten av armén överlämnade han åt sin bror Avishaj, och de ställde upp sig mot ammoniterna.

¹² Joav sa: ”Om araméerna är för starka för mig, får du komma och rädda mig. Och om ammoniterna är för starka för dig, kommer jag och räddar dig. ¹³ Var stark och modig, och låt oss kämpa tappert för vårt folk och för vår Guds städer! Sedan gör Herren vad han finner vara bäst.”

¹⁴ När Joav och hans soldater anföll araméerna, flydde de för honom. ¹⁵ När ammoniterna såg att araméerna flydde, flydde de för hans bror Avishaj in i staden. Då återvände Joav till Jerusalem.

¹⁶ Men när araméerna insåg att de hade blivit besegrade av Israel, skickade de efter förstärkning från araméer på andra sidan floden Eufrat, och de kom anförda av Shofak, överbefälhavaren över Hadadesers här. ¹⁷ Då David fick höra detta, samlade han hela Israels armé och tågade över Jordan. När han kom fram, gick han i ställning mot dem. Där ställde araméerna upp och gav sig i strid med David. ¹⁸ De flydde för Israel och David dödade 7 000 stridsvagnssoldater och 40 000 fotsoldater. Han dödade också Shofak, araméernas överbefälhavare.

¹⁹ När Hadadesers män insåg att de blivit slagna av Israel, slöt de fred med David och blev hans undersåtar. Araméerna vågade sedan inte längre hjälpa ammoniterna.

Davids armé besegrar ammoniterna

(2 Sam 11:1; 12:26-31)

20 Vid årsskiftet, den tid då kungarna brukade dra ut i fält, ledde Joav krigshären, skövlade ammoniternas land och belägrade Rabba. David stannade i Jerusalem. Joav intog Rabba och förstörde det. ² David tog kronan från Milkoms^[b] huvud. Den var gjord av guld, prydd med infattade dyrbara stenar och vägde över 30 kilo. Den sattes på Davids huvud. Han tog också en stor mängd krigsbyte från staden. ³ Befolkningen där inne förde han ut och satte i arbete med sågar, järnhackor och yxor, som han brukade göra med alla ammonitiska städer. Sedan återvände David och armén till Jerusalem.

David i strid med filistéerna

(2 Sam 21:18-22)

⁴ Därefter uppstod en strid igen mot filistéerna vid Geser. Sibbekaj av Hushas släkt dödade så Sippaj, en ättling till Rafa, och filistéerna kapitulerade. ⁵ Under ett annat krig med filistéerna dödade Elchanan, Jairs son, Lachmi, bror till Goljat från Gat, som hade ett spjut med ett skaft som var som en vävbom.

⁶ I en annan strid vid Gat deltog en jätte från Rafas ätt med sex fingrar på varje hand och sex tår på varje fot, sammanlagt tjugofyra. ⁷ Han hånade Israel och dödades av Jonatan, som var son till Davids bror Shima. ⁸ Alla dessa som dödades av David och hans män var ättlingar till Rafa i Gat.

Förberedelser för templet

(21:1—29:20)

Folkräkning och upptäckten av tempelplatsen

(2 Sam 24:1-17)

21 Men så reste sig Satan mot Israel och fick David att börja en folkräkning i Israel.

² David sa till Joav och folkets överbefälhavare: ”Gå och räkna israeliterna från Beer Sheva till Dan och meddela mig resultatet, så att jag får veta deras antal!” ³ Men Joav svarade: ”Må Herren föröka sitt folk hundra gånger! Är de inte alla dina undersåtar, min herre kung? Varför begär du, min herre, detta? Varför dra skuld över Israel?”

⁴ Joav fick dock böja sig för kungens ord, så Joav gick och besökte hela Israel och återvände sedan till Jerusalem. ⁵ Han rapporterade resultatet av mönstringen till David: i hela Israel fanns det 1 100 000 svärdbeväpnade män och 470 000 svärdbeväpnade män i Juda, ⁶ men han räknade inte med Levis och Benjamins stammar, för han fann kungens befallning avskyvärd. ⁷ Denna befallning misshagade också Gud, och han straffade därför Israel.

⁸ Då sa David till Gud: ”Jag har begått en svår synd när jag gjort detta. Förlåt mig, din tjänare, min skuld! Jag har gjort något mycket dåraktigt.”

⁹ Då sa Herren till Gad, Davids siare: ¹⁰ ”Gå och säg till David: ’Så säger Herren: ”Tre ting lägger jag fram för dig. Välj ett av dem, så låter jag det drabba dig.” ’ ”

¹¹ Gad gick till David och sa till honom: ”Så säger Herren: ’Gör ditt val: ¹² tre års hungersnöd, tre månaders flykt för dina fiender utan att undkomma deras svärd, eller tre dagar av Herrens svärd, en dödlig pest som Herrens ängel ska låta komma över varje del av landet.’ Tänk över vilket svar jag ska ge honom som har sänt mig.”

¹³ ”Jag är i stor vånda”, sa David till Gad. ”Låt mig falla i Herrens händer, för Herrens barmhärtighet är stor. I människors händer vill jag inte falla.”

¹⁴ Herren sände då en pest över Israel och 70 000 män dog av den. ¹⁵ Gud sände en ängel för att förstöra Jerusalem, men när han skulle förstöra staden, såg Herren det och ångrade det onda och sa till ängeln som dödade folket: ”Det är nog! Dra tillbaka din hand!” Herrens ängel stod just då vid jevusén Ornans^[c] tröskplats.

¹⁶ David fick se Herrens ängel stå där mellan himmel och jord och peka mot Jerusalem med sitt dragna svärd. Då föll han och de äldste ner på sina ansikten, klädda i säcktyg.

¹⁷ David sa till Gud: ”Jag var väl den som gav befallning om folkräkningen! Jag är den som har syndat och gjort det onda. Men vad har denna min hjord gjort? Herre, min Gud, låt ditt straff drabba mig och min familj, men låt inte ditt eget folk plågas!”

¹⁸ Herrens ängel befallde då Gad att säga till David att gå upp och bygga ett altare åt Herren på jevusén Ornans tröskplats. ¹⁹ Då gick David, som Gad hade talat i Herrens namn. ²⁰ Ornan, som höll på att tröska vete, vände sig om och såg ängeln. Hans fyra söner som var med honom gömde sig. ²¹ När David kom till Ornan och han såg honom, lämnade han tröskplatsen och bugade sig till marken för David.

²² ”Ge mig tröskplatsen”, sa David till Ornan. ”Jag ska bygga ett altare där åt Herren, så att folkets plåga upphör. Låt mig få den för full betalning.” ²³ ”Ta den, min herre och kung, och använd den som du vill”, sa Ornan till David. ”Här är boskap till brännoffret och tröskverktygen till ved och vete till matoffret. Jag ger dig alltsammans.” ²⁴ Kung David svarade Ornan: ”Nej, jag vill köpa det till fullt pris. Jag kan inte ta det som är ditt och ge det till Herren eller bära fram ett brännoffer som inte kostat mig någonting.” ²⁵ David betalade 600 siklar^[d] i guld för platsen. ²⁶ Där byggde David ett altare åt Herren och offrade brännoffer och gemenskapsoffer på det och ropade till Herren. Och Herren svarade med eld från himlen på brännofferaltaret. ²⁷ Då befallde Herren ängeln att sticka svärdet i skidan.

²⁸ När David såg att Herren hade svarat på hans bön på jevusén Ornans tröskplats, offrade han där. ²⁹ Herrens boning, som Mose hade gjort i öknen, och brännofferaltaret fanns på offerplatsen i Givon vid den här tiden, ³⁰ men David hade inte vågat gå dit och tillbe, av fruktan för Herrens ängels svärd.

8 ¹ Men Jesus gick ut till Olivberget. ² Tidigt nästa morgon var han tillbaka i templet, och snart samlades allt folket omkring honom. Han satte sig då ner för att undervisa dem. ³ Men då kom de skriftlärda och fariseerna med en kvinna som hade tagits på bar gärning när hon var otrogen mot sin man. De ställde henne framför honom, ⁴ och sa: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon var otrogen mot sin man. ⁵ Moses lag säger att sådana ska stenas. Vad anser du?”

⁶ De sa så, då de egentligen var ute efter att få honom att säga något som de kunde anklaga honom för, men Jesus böjde sig bara ner och skrev^[a] på marken med fingret. ⁷ När de fortsatte att kräva ett svar, såg han till slut upp och sa: ”Den av er som är utan synd ska kasta den första stenen på henne.” ⁸ Sedan böjde han sig ner igen och fortsatte att skriva på marken. ⁹ När de hörde det gick de bort, en efter en, de äldsta först. Till sist var det bara kvinnan som stod kvar framför Jesus.

¹⁰ Då såg Jesus upp och sa till henne: ”Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?”

¹¹ ”Nej, Herre”, svarade hon. Då sa Jesus: ”Jag tänker inte heller döma dig. Gå nu, men synda inte mer.”]^[b]

Jesus är världens ljus

¹² Sedan talade Jesus till dem och sa: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig behöver inte vandra i mörkret utan har livets ljus.”

¹³ Fariseerna sa då: ”Nu vittnar du om dig själv. Ditt vittnesbörd är inte trovärdigt.”

¹⁴ Men Jesus svarade dem: ”Även om jag vittnar om mig själv, är mitt vittnesbörd trovärdigt, för jag vet varifrån jag kommer och vart jag är på väg. Men ni vet inte varifrån jag kommer och vart jag är på väg. ¹⁵ Ni dömer på människors vis, men jag dömer ingen. ¹⁶ Men om jag dömer, så är min dom rätt, eftersom jag inte är ensam. Han som har sänt mig är med mig. ¹⁷ I er egen lag står det ju att två personers vittnesbörd är trovärdigt. ¹⁸ Jag vittnar om mig själv, och också min Fader som har sänt mig vittnar om mig.”

¹⁹ ”Var är din fader?” frågade de då.

Jesus svarade: ”Ni känner varken mig eller min Fader. Om ni kände mig skulle ni känna honom också.”

²⁰ Detta sa Jesus, när han undervisade i templet. Det hände vid kammaren, där offerkistorna stod. Men ingen grep honom, eftersom hans stund ännu inte hade kommit.

Jesus varnar judarna

²¹ Sedan sa Jesus till dem: ”Jag går bort, och ni kommer att söka efter mig, men ni ska dö i er synd. Dit jag går, kan ni inte komma.”

²² Judarna sa då: ”Tänker han begå självmord, eftersom han säger: ’Dit jag går, kan ni inte komma’?”

²³ Men Jesus sa till dem: ”Ni kommer nerifrån, och jag kommer uppifrån. Ni tillhör den här världen, men jag tillhör den inte. ²⁴ Det var därför jag sa att ni ska dö i era synder, för om ni inte tror att jag är den jag är,^[c] då dör ni i era synder.”

²⁵ ”Vem är du då?”, frågade de.

Han svarade: ”Jag är den som jag från början har sagt. ²⁶ Jag har mycket att säga om er och mycket att döma er för. Han som har sänt mig är trovärdig, och vad jag har hört av honom talar jag till världen.” ²⁷ Men de förstod fortfarande inte att han talade med dem om sin Fader.