Old/New Testament

Konsthantverkare

(2 Mos 35:30—36:1)

31 Herren sa sedan till Mose: ² ”Jag har utvalt Besalel, Uris son och Hurs sonson från Judas stam. ³ Jag har fyllt honom med Guds Ande, med vishet, skicklighet och kunskap i alla slags konsthantverk. ⁴ Han kan tillverka föremål av guld, silver och koppar. ⁵ Han är också skicklig i att slipa infattningsstenar och snida i trä, ja, att utföra alla slags arbeten.

⁶ Jag har utvalt Oholiav, Achisamaks son av Dans stam, som hans assistent. Jag har också gett speciell yrkesskicklighet till alla hantverkare, så att de kan tillverka allt som jag har befallt dig: ⁷ uppenbarelsetältet, arken med förbundstecknet och försoningsstället, alla föremål i tältet, ⁸ bordet och tillbehören, lampstället av rent guld med dess tillbehör, rökelsealtaret, ⁹ brännofferaltaret med dess tillbehör, tvättfatet och dess ställning, ¹⁰ ämbetsdräkterna, prästen Arons heliga kläder och hans söners prästkläder, ¹¹ smörjelseoljan och den välluktande rökelsen till helgedomen. De ska göra allting enligt de föreskrifter jag gav dig.”

Vila på sabbaten

¹² Sedan sa Herren till Mose: ¹³ ”Säg till israeliterna att hålla mina sabbater. Sabbaten är ett tecken mellan mig och er genom alla generationer, för att ni ska inse att jag är Herren, som gör er heliga.

¹⁴ Ja, håll sabbaten, för den är helig för er. Den som vanhelgar den måste dö och den som utför något arbete på den dagen ska utrotas ur sitt folk. ¹⁵ Sex dagar ska arbete utföras, men den sjunde dagen är sabbat, en vilodag helgad åt Herren. Den som arbetar på sabbaten ska straffas med döden. ¹⁶ Israeliterna ska hålla sabbaten och iaktta den från generation till generation, som ett bestående förbund. ¹⁷ Den är ett evigt tecken mellan mig och israeliterna. På sex dagar skapade nämligen Herren himlen och jorden, men på den sjunde dagen vilade han och återhämtade sig.”

¹⁸ När Gud hade talat till Mose på berget Sinai, gav han honom de två stentavlorna som ett förbundstecken på vilka Gud hade skrivit med sitt finger.

Brott mot lagen

(32:1—34:35)

Guldkalven

(5 Mos 9:7-21; 9:25-29)

32 När folket såg att Mose dröjde med att komma tillbaka från berget, samlades de hos Aron och sa till honom: ”Gör gudar^[a] åt oss som kan leda oss, för vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte.”

² ”Ge mig era hustrurs, söners och döttrars örhängen av guld”, svarade Aron då. ³ Och alla tog då av sig sina örhängen och gav dem till Aron, ⁴ som tog det och formade det till en gjuten kalv^[b]. Då ropade folket: ”Detta, Israel, är dina gudar, de som förde dig ut ur Egypten!”

⁵ När Aron såg det, byggde han ett altare framför kalven och lät meddela: ”Imorgon ska vi ha en stor fest för Herren!”

⁶ Nästa morgon steg de upp tidigt och började offra brännoffer och gemenskapsoffer. Sedan slog de sig ner för äta och dricka och sedan reste de sig för att roa sig^[c].

⁷ Då talade Herren till Mose: ”Gå ner, för ditt folk som du fört ut ur Egypten har gjort något fruktansvärt. ⁸ De har redan övergett den väg som jag befallt dem att gå. De har gjort åt sig en gjuten kalv som de tillber och offrar till och de säger: ’Detta, Israel, är dina gudar, de som förde dig ut ur Egypten.’ ”

⁹ Herren fortsatte: ”Jag ser vilket motspänstigt folk detta är. ¹⁰ Låt mig nu vara ensam, så ska jag i min vrede utplåna dem allesammans. Men dig ska jag göra till ett stort folk istället.”

¹¹ Mose vädjade till Herren, sin Gud: ”Herre, varför är din vrede så stor mot ditt eget folk som du fört ut ur Egypten med sådan makt och kraft? ¹² Vill du att egypterna ska säga: ’Gud lurade dem i onda avsikter ut till bergen för att döda dem och utrota dem från jorden’? Spara din vrede! Glöm bort de hemska planer du har mot ditt folk! ¹³ Kom ihåg dina tjänare Abraham, Isak och Israel! Du lovade ju själv dem med en ed att göra deras efterkommande oräkneliga som stjärnorna på himlen och låta dem för all framtid få det land som du har lovat dem.” ¹⁴ Då ångrade Herren sig och skonade dem.

¹⁵ Mose gick ner från berget med de två stentavlorna i sina händer som han fått som förbundstecken med text på båda sidor av tavlorna. ¹⁶ Tavlorna var Guds verk och skriften Guds skrift.

¹⁷ När Josua hörde oväsendet från folket nedanför, ropade han till Mose: ”Det låter som om det är krig i lägret!” ¹⁸ Mose svarade honom:

¹⁹ När de kom närmare lägret fick Mose se kalven och hur man dansade omkring den och i sin vrede kastade han tavlorna vid bergets fot och slog sönder dem. ²⁰ Han tog kalven och smälte ner den i elden och krossade det till pulver och strödde ut det i vatten, som han sedan tvingade folket att dricka.

²¹ Sedan sa Mose till Aron: ”Vad har folket gjort med dig^[d], eftersom du har förlett dem att synda på detta fruktansvärda sätt?”

²² ”Lugna dig lite, min herre”, svarade Aron. ”Du vet ju själv hur de här människorna dras till det onda. ²³ De sa till mig: ’Gör gudar åt oss, som kan leda oss, för den där Mose som förde oss ut ur Egypten tycks ha försvunnit och vi vet inte vart.’ ²⁴ Då sa jag till dem: ’Ge mig vad ni har av guld!’ Jag fick det, kastade det i elden, och så blev kalven till.”

²⁵ När Mose såg den lössläppthet som Arons handlande lett till och skadeglädjen hos deras fiender, ²⁶ ställde han sig vid ingången till lägret och ropade: ”Alla ni som vill stå på Herrens sida, kom hit och ställ er bredvid mig!” Då kom alla leviterna över till honom.

²⁷ Han sa till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Ta era svärd och gå igenom hela lägret och döda alla ni stöter på, ja, även bröder, vänner och grannar.’ ” ²⁸ Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen dog omkring 3 000 personer.

²⁹ Sedan sa Mose till leviterna: ”Idag har ni blivit vigda åt Herren. Ni stod emot era egna söner och bröder, och nu vill han välsigna er.”

Mose ber för folket

³⁰ Dagen därpå sa Mose till folket: ”Ni har begått en fruktansvärd synd, men jag ska gå tillbaka till Herren på berget. Kanske kan jag finna försoning för er synd.”

³¹ Mose gick alltså tillbaka upp till Herren och sa: ”Folket har begått en stor synd, de har gjort sig gudar av guld. ³² Förlåt dem! Om du inte gör det, så stryk mitt namn ur boken^[e] du skriver i.”

³³ Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig ska jag stryka ur min bok. ³⁴ Gå nu och led folket till den plats som jag har sagt! Min ängel ska gå framför dig. Men när tiden är inne ska jag straffa dem för deras synd.”

³⁵ Herren straffade senare folket för att det hade tillbett Arons guldkalv.

Folket ångrar sig

33 Herren sa till Mose: ”Lämna nu denna plats, du och detta folk, som du förde ut ur Egypten, och gå till det land som jag en gång med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras ättlingar. ² Jag ska sända en ängel framför dig och fördriva kanaanéerna, amoréerna, hettiterna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna. ³ Dra iväg till det land som flyter av mjölk och honung. Men själv ska jag inte följa med er, eftersom ni är ett sådant envist och motspänstigt folk. Jag skulle kunna utplåna er på vägen.”

⁴ När folket hörde dessa stränga ord, klädde de sig i sorgdräkt och tog av sig alla sina smycken.

⁵ Herren hade nämligen bett Mose att säga till israeliterna: ”Ni är ett envist och motspänstigt folk. Om jag var tillsammans med er bara en liten stund, skulle jag utplåna er. Men ta nu av er alla era smycken, så ska jag se vad jag ska göra med er.” ⁶ Från den stunden vid berget Horeb bar de inte längre några smycken.

Uppenbarelsetältet utanför lägret

⁷ Mose brukade slå upp boningen, som han kallade ”uppenbarelsetältet”^[f], utanför lägret. Den som ville rådfråga Herren fick gå ut till uppenbarelsetältet. ⁸ Varje gång Mose gick dit, ställde sig alla upp och iakttog honom från ingången till sina tält till dess han hade gått in i tältet. ⁹ När han gått in i tältet, kom molnpelaren ner och stannade framför ingången. Där blev den kvar medan Herren talade med Mose. ¹⁰ När folket såg molnpelaren, reste de sig och tillbad vid ingången till sina tält. ¹¹ Herren talade ansikte mot ansikte med Mose, precis som en människa talar med en annan. Efteråt gick Mose tillbaka till lägret, men hans unge medhjälpare Josua, Nuns son, lämnade aldrig tältet.

Mose vill se Gud

¹² Mose sa till Herren: ”Du har sagt till mig: ’Led detta folk’, men du har inte talat om vem du vill sända med mig. Du säger att du känner mig vid namn och att du ser på mig med välvilja. ¹³ Om det är så, visa mig då tydligt vad du tänker, så att jag kan lära känna dig och få möta din välvilja. Glöm inte att detta folk är ditt folk!”

¹⁴ Herren svarade honom: ”Jag ska själv gå med dig. Du kan känna dig lugn.”

¹⁵ Mose sa: ”Om inte du går med oss vill vi inte ta ett enda steg till, ¹⁶ för hur ska då andra kunna veta att du ser med välvilja på mig och ditt folk, och att vi är annorlunda än alla andra folk på jorden?”

¹⁷ Herren svarade Mose: ”Jag ska göra det du har bett mig om, för jag ser på dig med välvilja och känner dig vid namn.”

¹⁸ Då bad Mose: ”Låt mig få se din härlighet!” ¹⁹ Herren svarade: ”Jag ska låta min godhet gå förbi dig, och jag ska uttala mitt namn^[g] Herren för dig. Jag ska förbarma mig över vem jag vill, och jag ska visa medlidande med vem jag vill. ²⁰ Men du kan inte få se mitt ansikte, för en människa kan inte se mig och leva.”

²¹ Sedan sa Herren: ”Ställ dig här på klippan bredvid mig. ²² När sedan min härlighet går förbi, ska jag ställa dig i en klyfta i klippan och täcka över dig med min hand tills jag har gått förbi. ²³ Sedan ska jag ta bort handen och du ska få se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.”

Liknelsen om bröllopsfesten

(Luk 14:16-24)

22 Jesus berättade ännu en liknelse för dem: ² ”Himmelriket är som när en kung förberedde en bröllopsfest för sin son. ³ Han skickade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna, men de tackade nej.

⁴ Då sände han andra tjänare för att säga till dem: ’Allt är klart för måltiden, mina oxar och kalvar är slaktade. Skynda er att komma!’

⁵ Men de var inte intresserade. De fortsatte var och en med sitt, den ene med sin lantgård, den andre med sina affärer. ⁶ Några grep kungens tjänare och misshandlade dem och dödade dem. ⁷ Då greps kungen av vrede och sände ut sin armé, avrättade mördarna och brände ner deras stad.

⁸ Sedan sa han till sina tjänare: ’Bröllopsfesten är klar, men de gäster jag bjöd in är inte värdiga. ⁹ Gå därför ut i gathörnen och bjud alla ni ser till bröllopet.’ ¹⁰ Tjänarna gjorde då det och tog med sig alla de kunde hitta, både onda och goda, och festsalen fylldes med gäster.

¹¹ Men när kungen kom in för att hälsa på gästerna lade han märke till en man som inte hade bröllopskläder på sig. ¹² ’Min vän’, frågade han, ’hur kan du vara här utan att ha bröllopskläder på dig?’ Men mannen kunde inte svara.^[a]

¹³ Då sa kungen till sina tjänare: ’Bind hans händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför. Där ska man gråta och skära tänder.’  ¹⁴ Många är inbjudna, men få är utvalda.”

Ska man betala skatt till kejsaren?

(Mark 12:13-17; Luk 20:20-26)

¹⁵ Då gick fariseerna iväg för att fundera ut ett sätt att få Jesus att säga något som de kunde arrestera honom för. ¹⁶ De skickade några av sina lärjungar, tillsammans med Herodes anhängare^[b], och lät dem säga till Jesus: ”Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du låter dig inte påverkas av någon och ser inte till personen. ¹⁷ Tala nu om för oss om det är rätt eller inte att betala skatt till kejsaren.”

¹⁸ Men Jesus visste deras ondska. ”Ni hycklare!” sa han. ”Varför försöker ni lura mig? ¹⁹ Visa mig ett mynt, ett sådant som man betalar skatt med.” Då gav de honom en denar, ²⁰ och han frågade dem: ”Vems bild är det här, och vems underskrift?” ²¹ ”Kejsarens”, svarade de. ”Då så”, sa han, ”ge kejsaren det som är hans och Gud det som är Guds.”

²² När de hörde detta blev de förvånade och gick sin väg och lämnade honom ifred.