Old/New Testament
Räddade vid Sävhavet
14 Herren talade till Mose: 2 ”Säg till israeliterna att vända om mot Pi Hachirot mellan Migdol och havet mitt emot Baal Sefon och slå läger där vid havet. 3 Farao kommer nämligen att tänka: ’Israeliterna har säkert gått vilse och irrar omkring i öknen utan att kunna ta sig därifrån!’ 4 Än en gång ska jag låta farao bli hård och han ska förfölja dem. Jag ska visa min makt då jag krossar farao och hela hans armé. Egypterna ska då inse att jag är Herren.” De gjorde så.
Faraos armé förföljer Israel
5 När kungen i Egypten fick veta att israeliterna hade flytt, ångrade han och hans hovmän sig. ”Vad är det vi har gjort genom att låta alla dessa israelitiska slavar ge sig iväg?” frågade de sig. 6 Farao lät spänna för sin vagn och tog med sig sin armé. 7 Han tog med sig de 600 bästa vagnarna, och alla de andra vagnarna i Egypten, bemannade med officerare. 8 Herren förhärdade farao, kungen av Egypten, så att han förföljde israeliterna när de med friskt mod gav sig iväg. 9 Egypterna, alla faraos hästar, vagnar och vagnsförare – hela armén var med i förföljandet. De hann upp Israels folk när de hade slagit läger vid havet nära Pi Hachirot framför Baal Sefon.
10 När farao närmade sig och folket fick syn på egypterna som tågade mot dem blev de förskräckta och ropade till Herren.
11 De sa till Mose: ”Fanns det inte tillräckligt med gravar i Egypten eftersom du måste leda oss hit ut i öknen för att dö? Varför gjorde du detta mot oss och förde oss ut ur Egypten? 12 Var det inte det vi sa att du skulle låta oss vara i fred och tjäna egypterna? Det var ju bättre att vara slavar i Egypten än att dö i öknen.”
13 Men Mose sa till folket: ”Var inte rädda! Stanna bara lugnt där ni är, så ska ni få se på vilket fantastiskt sätt Herren ska rädda er idag. Detta är sista gången ni ser dessa egypter. 14 Herren ska strida för er, och ni ska vara stilla.”
15 Då sa Herren till Mose: ”Sluta nu upp att ropa till mig! Säg istället till israeliterna att gå vidare. 16 Lyft din stav! Räck ut den över havet och klyv det, och hela Israels folk ska gå över på torr mark genom havet. 17 Jag ska göra egypternas hjärtan hårda, så att de följer efter er. Jag ska visa min makt på farao och hela hans armé med vagnar och vagnsförare. 18 Egypterna ska inse att jag är Herren när jag visar min makt på farao och hans vagnar och vagnsförare.”
19 Guds ängel, som hade vandrat framför Israels armé, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig också bakom dem, 20 så att den befann sig mellan Israels och Egyptens arméer. Hela natten gav den mörker men samtidigt ljus[a]. Därför kom ingen av arméerna i närheten av varandra under hela natten.
21 När Mose räckte ut sin hand över havet, lät Herren driva undan havsvattnet genom att en stark östanvind blåste hela natten och torkade upp havsbottnen. Vattnet delade sig 22 så att Israels folk kunde gå rakt igenom havet på torr mark medan vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. 23 Egypterna, alla faraos hästar, vagnar och vagnsförare – följde efter dem tvärs över havsbottnen. 24 Men tidigt på morgonen såg Herren ner på egypternas trupper från eld- och molnpelaren och skapade förvirring bland dem. 25 Han lät hjulen på deras vagnar lossna[b], så att vagnarna inte kunde ta sig fram. ”Låt oss ta oss härifrån!” ropade egypterna. ”Herren strider för israeliterna mot oss egypter.”
26 Herren sa till Mose: ”Räck ut din hand igen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egypterna, över deras vagnar och vagnsförare.” 27 Mose räckte ut sin hand över havet, och vattnet vände på morgonen tillbaka till sitt normala läge. Egypterna flydde rakt mot vattenmassorna, men Herren svepte dem ut i havet. 28 Vattnet återvände och täckte vagnarna och vagnsförarna och av hela faraos armé, vagnar och vagnsförare som förföljt israeliterna genom havet överlevde inte en enda person.
29 Men Israels folk vandrade genom havet på torr mark och vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. 30 På så sätt räddade Herren Israel från egypterna den dagen och Israels folk såg egypterna ligga där döda på havsstranden. 31 När Israels folk såg den kraftgärning som Herren gjorde med egypterna, fruktade de Herren och trodde på honom och hans tjänare Mose.
Moses och Mirjams sång till Herren
15 Sedan sjöng Mose och israeliterna denna sång till Herren:
”Jag vill sjunga till Herrens ära,
för högt är han upphöjd.
Han har kastat både häst och ryttare i havet.
2 Herren är min styrka
och min sång, han har blivit min räddning.
Han är min Gud,
och jag vill prisa honom.
Han är min fars Gud.
Jag vill upphöja honom.
3 Herren är en kämpe,
ja, Herren är hans namn.
4 Faraos vagnar och armé
har han kastat i havet.
Faraos ryktbara krigsmän
dränktes i Sävhavets vågor.
5 Vattenmassorna dränkte dem,
de sjönk som stenar i djupet.
6 Din högra hand, Herre,
har en väldig makt.
Din högra hand
krossade fienden.
7 I ditt höga majestät
besegrade du dem
som vände sig mot dig.
Du visade din vrede
och den förtärde dem,
som elden bränner upp gräset.
8 Du blåste på vattnet
och det delade sig.
Vågorna reste sig som murar,
stelnade mitt i havet.
9 Fienden sa:
’Jag ska förfölja dem och hinna upp dem,
jag ska ta byte och fördela det,
jag ska ta hämnd på dem.
Jag ska dra mitt svärd,
min hand ska förgöra dem.’
10 Men du andades på dem,
och havet slog ihop över dem.
De sjönk som bly
i de väldiga vattnen.
11 Vem är som du, Herre,
bland alla gudar?
Vem är så majestätisk och helig?
Vem är så fruktansvärd i härlighet?
Vem gör under som du?
12 Du räckte ut din hand,
och då svalde jorden dem.
13 I din nåd har du lett
det folk du befriade.
Med din makt har du fört det
till din heliga boning.
14 Folken hörde det och darrade.
Filistéerna greps av ångest.
15 Edoms furstar blev förskräckta.
Moabs mäktiga män darrade.
Kanaans invånare smälte ner av fruktan.
16 Skräck och ångest har kommit över dem.
Inför din väldiga arm
stod de förstenade,
medan ditt folk, Herre,
det folk som du har befriat, passerade dem.
17 Du leder dem
och planterar dem på ditt eget berg,
på den plats du gjort till din boning, Herre
– i den helgedom, Herre, som dina händer grundlagt.
18 Herren ska regera i all evighet.”
19 Faraos hästar, vagnar och vagnsförare försökte följa efter genom havet. Men Herren lät havsvattnen falla över dem, medan Israels folk vandrade genom havet på torr mark.
20 Profetissan Mirjam, Arons syster, tog sin tamburin och de andra kvinnorna följde henne. De spelade på tamburiner och dansade. 21 Mirjam sjöng för dem:
”Sjung till Herrens ära.
Han är högt upphöjd.
Hästar och vagnsförare
har han störtat i havet.”
Prövningen i öknen
(15:22—18:27)
Bittert vatten
22 Mose ledde Israels folk vidare från Sävhavet, och de kom ut i öknen Shur och gick där i tre dagar utan att hitta vatten. 23 När de kom till Mara, kunde de inte dricka vattnet, för det var bittert. Det var därför platsen fick heta Mara.[c]
24 Folket började anklaga Mose: ”Vad ska vi dricka?” frågade de. 25 Mose ropade då till Herren, och Herren visade honom en bit trä. Mose slängde den i vattnet, och då gick det att dricka.
Det var där han gav lag och rätt åt folket och prövade dem. 26 Han sa: ”Om du vill lyda Herrens, din Guds, röst och göra det som är rätt inför honom, följa hans befallningar och hålla hans bud, så ska jag låta dig slippa alla de sjukdomar jag lade på egypterna, för jag är Herren din läkare.” 27 Sedan kom de till Elim, där det fanns tolv källor och sjuttio palmer, och där vid vattnet slog de läger.
Jesus förvandlas på berget
(Mark 9:2-13; Luk 9:28-36)
17 Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes till ett högt berg, där de kunde vara för sig själva. 2 Där förvandlades hans utseende inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev bländande vita. 3 Sedan fick de se Mose och Elia stå och tala med Jesus.[a] 4 Då sa Petrus till Jesus: ”Herre, det är gott att få vara här. Om du vill kan jag bygga tre hyddor, en åt dig och en åt Mose och en åt Elia.”
5 Men just som han sa det, sveptes de in i ett ljust moln som sänkte sig över dem och en röst från molnet sa: ”Detta är min älskade Son, han är min glädje. Lyssna på honom!”
6 När lärjungarna hörde rösten blev de fruktansvärt rädda och kastade sig ner med ansiktet mot marken. 7 Men Jesus kom fram till dem och rörde vid dem. ”Res er upp”, sa han, ”var inte rädda!” 8 Och när de såg upp igen, såg de ingen annan än Jesus där.
9 På väg ner från berget befallde Jesus dem: ”Berätta inte för någon om det ni har sett, förrän Människosonen har uppstått från de döda.”
10 Då frågade hans lärjungar honom: ”Varför säger då de skriftlärda att Elia först måste komma?” 11 Jesus svarade: ”Elia ska komma och ställa allt till rätta. 12 Jag säger er, att Elia redan har kommit, men ingen kände igen honom, och de behandlade honom som de ville. På samma sätt ska de också låta Människosonen få lida.” 13 Då förstod hans lärjungar att han talade om Johannes döparen.
Jesus botar en pojke som är besatt av en ond ande
(Mark 9:14-29; Luk 9:37-42)
14 När de hade kommit tillbaka till folket igen, kom det fram en man och föll på knä för Jesus och sa: 15 ”Herre, förbarma dig över min son! Han får svåra kramper och lider mycket. Han faller ofta i elden eller i vattnet. 16 Jag tog med honom till dina lärjungar, men de kunde inte bota honom.” 17 ”Detta trolösa och förvridna släkte!” svarade Jesus. ”Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? Ta hit pojken till mig.” 18 Sedan talade Jesus strängt till den onda anden i pojken. Anden lämnade pojken, och från den stunden var han frisk.
19 När Jesus och hans lärjungar var för sig själva igen, frågade de Jesus: ”Varför kunde inte vi driva ut den?” 20 ”Därför att ni har så liten tro”, svarade Jesus. ”Sannerligen säger jag er: om ni hade tro som ett senapsfrö, kunde ni säga till det här berget: ’Flytta dig dit bort!’ och det skulle göra det. Inget skulle vara omöjligt för er.”[b]
Jesus förutsäger för andra gången att han ska dö
(Mark 9:30-32; Luk 9:43-45)
22 När de samlades igen i Galileen, sa Jesus till dem: ”Människosonen ska bli förrådd och överlämnad till människorna, 23 och de kommer att döda honom. Men på den tredje dagen ska han uppstå från de döda.” Då blev hans lärjungar bedrövade.
Petrus hittar ett mynt i munnen på en fisk
24 När de återvänt till Kafarnaum, kom de män som tog upp tempelskatten fram till Petrus och frågade: ”Betalar inte er mästare någon tempelskatt[c]?” 25 Petrus svarade: ”Jo, visst gör han det.” Sedan gick han in i huset, men innan han hann säga något, frågade Jesus honom: ”Vad tror du, Simon[d]? Kräver kungarna på jorden tull och skatt av sitt eget folk eller av andra?”[e] 26 ”Av andra naturligtvis”, svarade Petrus. ”Då går alltså de egna medborgarna fria”, sa Jesus.[f] 27 ”Men vi ska inte ge dem något att anklaga oss för, så gå ner till stranden och kasta ut en metkrok och öppna munnen på den första fisk du får. Då kommer du att hitta ett silvermynt, som räcker till skatt för oss båda två. Ta det och betala männen.”[g]
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.