Old/New Testament
Jeremias klagan och Herrens svar
12 Herre, du är rättfärdig,
när jag lägger fram mitt fall inför dig.
Ändå vill jag tala med dig om dina domslut:
Varför har de gudlösa en sådan framgång?
Varför får de trolösa leva så trygga?
2 Du planterar dem.
De växer och bär frukt.
Du finns ofta på deras läppar
men är fjärran från deras hjärtan.
3 Men Herre, du känner mig och ser mig,
du prövar mina attityder gentemot dig.
För bort dem som får att slaktas!
Avskilj dem för att dödas!
4 Hur länge måste landet sörja
och gräset på marken vissna bort?
För invånarnas ondskas skull
går boskap och fåglar under.
De menar: ”Han ser inte vad som händer med oss.”
5 ”Om det har tröttat ut dig att tävla med fotfolk,
hur ska du då kunna tävla mot hästar?
Om du bara är trygg i ett fredligt land,
hur ska du bära dig åt i snårskogen vid Jordan?
6 Till och med dina egna bröder, din egen familj,
har svikit dig.
De ropar högt mot dig bakom din rygg.[a]
Lita inte på dem, hur vänligt de än talar till dig.
Herrens klagan över sitt folk
7 Jag har övergett mitt hus,
lämnat mitt arv,
överlämnat min älskade i hennes fienders hand.
8 Min arvedel har blivit mot mig
som ett skogens lejon,
som höjt rösten mot mig,
och som jag därför hatar.
9 Har inte min arvedel blivit för mig
som en spräcklig rovfågel,
som omringas och attackeras av andra fåglar?[b]
Gå, samla alla vilda djur,
låt dem komma och äta!
10 Många herdar har fördärvat min vingård,
trampat ner mitt land.
Mitt ljuvliga land
har de förvandlat till en öde öken.
11 De har gjort det till en ödemark.
Sörjande och öde ligger det framför mig,
och ingen bryr sig om det.
12 Över de kala höjderna i öknen
drar förhärjare fram.
Herrens svärd förtär allt
från den ena ändan av landet till den andra.
Det finns ingen fred för någon.
13 De har sått vete
men fått skörda törne.
De har tröttat ut sig,
men till ingen nytta.
Bär så skammen för er skörd,
för Herrens glödande vredes skull.”
Israels grannar
14 Så säger Herren om alla de onda grannfolk, som gett sig på den arvedel jag gav mitt folk Israel: ”Jag ska rycka upp dem ur deras land, och jag ska rycka upp Judas folk från dem. 15 Men efter att jag ryckt upp dem ska jag förbarma mig över dem och föra dem tillbaka igen, var och en till sitt arv, var och en till sitt land. 16 Om de verkligen lär sig mitt folks vägar och svär vid mitt namn: ’Så sant Herren lever’, så som de lärt mitt folk att svära vid Baal, då ska de få etablera sig bland mitt folk. 17 Men om de inte lyssnar, ska jag fullständigt rycka bort och förgöra det folket, säger Herren.”
Jeremias höftskynke
13 Herren sa till mig: ”Gå och köp dig ett höftskynke av linne och ta på dig det, men låt det inte komma i vatten.” 2 Jag köpte alltså ett höftskynke, så som Herren hade sagt, och tog på mig det. 3 Då kom Herrens ord till mig på nytt: 4 ”Ta med dig höftskynket som du köpte och som du bär om dig, gå ut till Perat[c] och göm det i en bergskreva.” 5 Jag gick då och gömde det vid Eufrat, som Herren hade sagt till mig.
6 En lång tid senare sa Herren till mig: ”Gå bort till Perat och hämta höftskynket som jag befallde dig att gömma där.” 7 Jag återvände till Perat och grävde upp höftskynket där jag hade gömt det. Men nu var det förstört och helt oanvändbart.
8 Då kom Herrens ord till mig: 9 ”Så säger Herren: ’På samma sätt ska jag bryta ner den stora högfärden i Juda och Jerusalem. 10 Detta onda folk vägrar att lyssna till mig, följer sina egna hårda hjärtan och andra gudar, som de tjänar och tillber. Därför ska det bli som detta höftskynke, helt oanvändbart. 11 Precis som ett höftskynke sluter tätt intill en mans höfter, så lät jag hela Israels och Judas folk sluta sig till mig, säger Herren, för att de skulle vara mitt folk, till heder, pris och ära för mig. Men de ville inte lyssna.’
Juda som vinkärl
12 Säg till dem: ’Så säger Herren, Israels Gud: ”Alla vinkärl ska fyllas med vin. Och när de svarar: Skulle vi inte veta att alla vinkärl brukar fyllas med vin?” 13 säg då till dem: ”Så säger Herren: Se, jag ska fylla varenda en som bor i det här landet så att de blir redlösa allesammans, från kungarna som sitter på Davids tron, prästerna och profeterna ända ner till alla Jerusalems invånare. 14 Jag ska krossa dem mot varandra, fäder såväl som söner, säger Herren. Jag ska inte låta någon förskoning, något medlidande eller förbarmande hindra mig från att förgöra dem.” ’ ”
Varningar
15 Lyssna, hör på!
Var inte så arroganta,
för Herren har talat.
16 Ge Herren, er Gud, äran,
innan han låter ett mörker komma,
innan ni snubblar i skymningen bland bergen.
Ni väntar på ljus,
men han ska göra det till ett djupt mörker,
förvandla det till ett töcken.
17 Om ni inte lyssnar till detta
ska jag i det fördolda gråta över ert högmod.
Mina ögon fylls av tårar
när Herrens hjord förs bort i fångenskap.
18 Säg till kungen och kungamodern:
”Stig ner från era troner,
för den strålande kronan
har fallit från era huvuden.”
19 Städerna i Negev har stängts,
och ingen kan öppna dem.
Hela Juda är bortfört i fångenskap,
i sin helhet är det bortfört.
20 Lyft blicken, se på dem
som kommer norrifrån!
Var finns din hjord som anförtroddes åt dig,
fåren som var din stolthet?
21 Vad kommer du att säga,
när han sätter dina bundsförvanter
att regera över dig?
Kommer du då inte att vrida dig i smärta,
som en kvinna som ska föda?[d]
22 Och om du frågar dig
varför allt detta har drabbat dig,
så var det på grund av dina många synder
som dina kläder slets av
och din kropp utsattes för våld.
23 Inte kan väl nubiern ändra på sin hudfärg
eller leoparden sina fläckar?
Inte heller kan ni göra det goda,
ni som är vana vid att göra det onda.
24 ”Därför ska jag skingra er
som torrt gräs som förs bort av ökenvinden.
25 Detta ska vara din lott,
den del jag bestämmer åt dig, säger Herren,
eftersom du har glömt mig
och satt din tilltro till det som är falskt.
26 Jag ska själv dra upp dina kläder
över ansiktet på dig
och låta din skam synas,
27 liksom din otukt,
ditt liderliga frustande
och din skamlösa prostitution.
På höjder och fält
har jag sett dina vidrigheter.
Ve dig, Jerusalem!
Hur länge ska det dröja innan du blir ren?”
Den svåra torkan, klagan och bön
14 Det här är Herrens ord till Jeremia om torkan:
2 ”Juda sörjer.
Dess stadsportar sjunker ihop,
de böjer sig sörjande mot jorden.
Ett klagorop stiger upp från Jerusalem.
3 De mäktiga skickar sina tjänare
för att hämta vatten,
men när de kommer till dammarna
finner de inget vatten.
De kommer tillbaka med tomma kärl,
besvikna och nedstämda,
och täcker sina huvuden.
4 Marken är sprucken
av brist på regn i landet.
Bönderna är besvikna
och täcker sina huvuden.
5 Också hinden på fältet överger
sin nyfödda kalv
därför att det inte finns något gräs.
6 Vildåsnorna står på de kala höjderna
och flämtar som schakaler.
Deras ögon är matta,
för det finns inget gräs.”
7 Våra missgärningar vittnar mot oss,
men grip ändå in, Herre,
för ditt eget ryktes skull!
Många gånger har vi fallit
och syndat mot dig.
8 Du Israels hopp,
dess räddare i tider av nöd,
varför är du som en främling i landet,
som en vandrare som bara stannar över natten?
9 Varför står du som en handfallen,
som en krigare som inte kan rädda?
Herre, du finns ju mitt ibland oss,
och vi bär ditt namn.
Överge oss inte!
10 Så säger Herren om detta folk:
”De älskar att vandra omkring,
de håller inte sina fötter i styr.
Därför accepterar Herren dem inte mer.
Han minns nu deras skuld
och ska straffa dem för deras synder.”
11 Herren sa till mig: ”Be inte om något gott för det här folket. 12 Även om de fastar, ska jag inte lyssna till deras rop. När de offrar brännoffer och matoffer kommer jag inte att ta emot dem. I stället ska jag göra slut på dem med svärd, hungersnöd och pest.”
13 Då sa jag: ”Min Herre, Herre, profeterna säger till dem att inget svärd eller någon hungersnöd ska drabba dem, utan du kommer att ge dem bestående fred på denna plats.”
14 Då sa Herren till mig: ”Profeterna profeterar lögner i mitt namn. Jag har inte sänt dem eller befallt dem att tala eller gett dem några budskap. De profeterar för er falska syner, meningslösa spådomar och sina egna påhitt. 15 Därför säger Herren om dessa profeter, som profeterar i mitt namn fastän jag inte har sänt dem, de som säger att varken svärd eller hungersnöd ska drabba detta land: Genom svärd och hungersnöd kommer dessa profeter själva att gå under. 16 De som de profeterade för ska bli liggande på Jerusalems gator som offer för svält och svärd, och ingen ska begrava dem, varken dem själva, deras hustrur, söner eller döttrar. Jag ska låta deras egen ondska drabba dem.
17 Säg detta till dem:
’Natt och dag
strömmar tårar från mina ögon,
oupphörligt.
Mitt folk, min arma dotter,
har drabbats av ett förkrossande slag,
av ett helt obotligt sår.
18 Om jag går ut på fälten
ser jag dem som fallit för svärd.
Kommer jag in i staden
ser jag svältens härjningar.
Även präster och profeter
irrar rådlösa omkring i landet.[e]’ ”
19 Har du fullkomligt förkastat Juda?
Avskyr du Sion?
Varför har du slagit oss så
att inget helande finns?
Vi hoppas på fred,
men inget gott kommer,
på en tid av helande,
men det råder förskräckelse.
20 Herre, vi bekänner vår ondska
och våra förfäders skuld.
Vi har syndat mot dig.
21 För ditt eget namns skull,
förkasta oss inte!
Låt inte din härlighets tron bli vanärad.
Kom ihåg ditt förbund med oss
och bryt det inte!
22 Vilka av de andra folkens meningslösa gudar
skulle kunna ge oss regn?
Skulle himlen av sig själv
kunna sända regn?
Nej, det gör endast du,
Herre, vår Gud.
Därför är du vårt hopp,
för du har gjort allt detta.
Hälsning
1 Från Paulus, som genom Guds vilja är apostel[a] åt Kristus[b] Jesus, i enlighet med löftet om livet som finns i Kristus Jesus.
2 Till Timotheos, mitt kära barn[c].
Nåd, barmhärtighet och frid från Gud, Fadern, och Kristus Jesus, vår Herre.
Var trogen i din uppgift
3 Jag tackar Gud, som jag liksom mina förfäder tjänar, med rent samvete, när jag dag och natt ständigt kommer ihåg dig i mina böner.
4 Jag minns dina tårar och längtar efter att få se dig igen och fyllas av glädje. 5 Jag minns också den uppriktiga tro du har, den som fanns hos din mormor Lois och din mor Eunike. Jag är övertygad om att samma tro nu finns i dig.
6 Därför vill jag påminna dig om att blåsa liv i den nådegåva Gud gav dig, när jag lade mina händer på dig. 7 Gud har inte gett oss en modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens. 8 Därför ska du inte skämmas för att vittna om vår Herre, och inte heller skämmas över mig som sitter i fängelse för hans skull. Var beredd att lida för evangeliet du också, för Gud ska ge dig kraft.
9 Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar, utan på grund av sitt beslut och sin nåd, som han gav oss i Kristus Jesus redan före tidens början, 10 men som nu har uppenbarats när vår Frälsare Kristus Jesus trätt fram. Han har brutit dödens makt och fört liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangeliet, 11 som jag har utsetts att vara apostel, förkunnare och lärare för. 12 Det är också därför som jag får lida. Men jag skäms inte, för jag vet vem jag tror på, och jag är säker på att han också kan bevara det som har anförtrotts mig, ända till den dagen.
13 Ta det som du har hört från mig som modell för en sund undervisning, i tro och kärlek genom Kristus Jesus. 14 Bevara genom den heliga Anden som bor i oss det goda som du är anförtrodd.
15 Som du vet har alla i provinsen Asien[d] svikit mig, även Fygelos och Hermogenes. 16 Må Herren visa barmhärtighet mot Onesiforos och alla i hans hus, för han har ofta uppmuntrat mig och inte skämts för mina kedjor. 17 När han kom till Rom letade han efter mig överallt tills han hittade mig. 18 Må Herren visa barmhärtighet mot honom på den dagen. Dessutom var han till enorm hjälp i Efesos, det vet du bättre än någon annan.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.