Old/New Testament
Jonas kallelse och flykt
1 Herrens ord kom till Jona, Amittajs son. Han sade:
2 (A) ”Bryt upp och bege dig till den stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska[a] har kommit upp inför mitt ansikte.” 3 Men Jona bröt upp för att fly till Tarshish, bort från Herrens ansikte. Och han kom ner till Jafo och fann där ett skepp som skulle gå till Tarshish. Han betalade för resan och gick sedan ombord för att resa med dem till Tarshish, bort från Herrens ansikte.[b]
4 Men Herren sände en stark vind över havet, och det blev en våldsam storm så att skeppet var nära att krossas. 5 (B) Sjömännen blev förskräckta och ropade var och en till sin gud, och de vräkte lasten överbord för att lätta skeppet.
Men Jona hade gått ner i skeppets inre och låg där i djup sömn. 6 Då kom skeppets kapten till honom och sade: ”Hur kan du sova? Gå upp och ropa till din gud! Kanske ska den guden tänka på oss så att vi inte går under.”
7 (C) De sade till varandra: ”Kom, vi kastar lott så att vi får veta vem som har dragit den här olyckan över oss.” Och när de kastade lott, föll lotten på Jona. 8 Då sade de till honom: ”Berätta för oss vem som är orsak till att den här olyckan har drabbat oss. Vad är ditt ärende och varifrån kommer du? Från vilket land är du och vilket folk tillhör du?”
9 Han svarade dem: ”Jag är hebré, och jag fruktar Herren, himlens Gud som har gjort havet och det torra.” 10 Då greps männen av stark fruktan och sade till honom: ”Vad har du gjort!” Av det han berättade fick männen veta att han flydde bort från Herrens ansikte. 11 Havet stormade mer och mer, och de sade till honom: ”Vad ska vi göra med dig så att havet lugnar sig för oss?” 12 Han svarade dem: ”Ta och kasta mig i havet, så blir havet lugnt. För jag vet att det är på grund av mig som den här starka stormen har drabbat er.”
13 Männen rodde för att komma tillbaka till land, men de kunde inte, för havet stormade allt värre mot dem. 14 Då ropade de till Herren och sade: ”Herre, låt oss inte gå under för den här mannens skull och låt inte oskyldigt blod komma över oss, för du, Herre, har handlat efter din vilja.” 15 Sedan tog de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig havets raseri. 16 Och männen greps av stor fruktan för Herren, och de offrade slaktoffer åt Herren och gav löften.
Jonas bön i fiskens buk
2 (D) Men Herren sände en stor fisk[c] som slukade Jona, och han var i fiskens buk i tre dagar och tre nätter[d]. 2 Och Jona bad till Herren sin Gud i fiskens buk. 3 (E) Han sade:
”Jag ropade till Herren i min nöd,
och han svarade mig.
Från dödsrikets buk
ropade jag på hjälp,
och du hörde min röst.
4 (F) Du kastade mig i djupet,
mitt i havet,
och strömmarna omslöt mig,
alla dina böljor och vågor
svepte över mig.
5 (G) Jag tänkte: Jag är fördriven
från dina ögon.
Men jag ska åter få se[e]
ditt heliga tempel.
6 (H) Vattnet omslöt mig ända till halsen[f],
djupet omgav mig,
sjögräs snärjde sig
runt mitt huvud.
7 (I) Jag sjönk ner till bergens grund[g]
med jordens bommar
bakom mig för evigt –
men du förde mig levande
upp ur graven, Herre min Gud.
8 När min själ tynade bort i mig
tänkte jag på Herren,
och min bön nådde dig
i ditt heliga tempel.
9 (J) De som håller fast vid
tomma avgudar
överger den nåd de fått.
10 (K) Men jag ska offra till dig
med tacksägelse,
det jag lovat ska jag uppfylla.
Frälsningen finns hos Herren!”
11 Och Herren talade till fisken, och den kastade upp Jona på torra land.
Jona i Nineve
3 Herrens ord kom för andra gången till Jona. Han sade: 2 (L) ”Bryt upp och bege dig till Nineve, den stora staden, och predika för den det budskap jag ger dig.” 3 (M) Då bröt Jona upp och begav sig till Nineve enligt Herrens ord. Men Nineve var en stor stad inför Gud, tre dagsresor lång[h]. 4 Jona gick en dagsresa in i staden och predikade och sade: ”Om fyrtio dagar ska Nineve förstöras[i].”
5 (N) Och folket i Nineve[j] trodde Gud. De utlyste en fasta och klädde sig i säcktyg[k], från den störste av dem till den minste. 6 När budskapet nådde kungen i Nineve[l] reste han sig från sin tron, tog av sin mantel och klädde sig i säcktyg och satte sig i aska. 7 Sedan utropade och förkunnade man i Nineve enligt kungens och hans stormäns befallning: ”Varken människor eller djur, kor eller får ska smaka något. De får inte beta eller dricka. 8 (O) Både människor och djur ska klä sig i säcktyg. Alla ska ropa till Gud med kraft och vända om från sin onda väg och de övergrepp han begår. 9 (P) Vem vet, då kanske Gud vänder om och ångrar sig och vänder sig från sin glödande vrede så att vi inte går under.”
10 (Q) När Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem och gjorde det inte.
Jonas otålighet och Herrens svar
4 Men Jona tog mycket illa vid sig och blev arg. 2 (R) Han bad till Herren och sade: ”O Herre, var det inte det jag sade när jag var kvar i mitt land! Därför ville jag förekomma det och fly till Tarshish. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och stor i nåd och beredd att ångra det onda. 3 (S) Ta nu mitt liv, Herre, för jag vill hellre dö än leva.” 4 Men Herren sade: ”Har du rätt att vara arg?”
5 Jona gick ut ur staden och satte sig öster om den. Där gjorde han sig en hydda och satt i skuggan under den för att se hur det skulle gå med staden. 6 Och Herren Gud lät en ricinbuske[m] växa upp över Jona för att ge skugga åt hans huvud och befria honom från hans missmod. Jona var mycket glad över ricinbusken.
7 Men dagen därpå, när gryningen kom, sände Gud maskar som angrep ricinbusken så att den vissnade ner. 8 (T) När sedan solen gick upp sände Gud en brännande östanvind, och solen gassade på Jonas huvud så att han blev helt utmattad. Då önskade han sig döden och sade: ”Jag vill hellre dö än leva.”
9 Men Gud sade till Jona: ”Har du rätt att vara arg över ricinbusken?” Han svarade: ”Jag har rätt att vara så arg att jag kan dö.” 10 Då sade Herren: ”Du bryr dig om ricinbusken, som du inte har lagt någon möda på och inte har odlat, som kom till på en natt och försvann efter en natt. 11 (U) Skulle då inte jag bry mig om Nineve, den stora staden, där det finns mer än 120 000 människor som inte kan skilja mellan höger och vänster, och dessutom många djur?”
Ängeln med den lilla bokrullen
10 (A) Och jag såg en annan väldig ängel komma ner från himlen, klädd i ett moln och med regnbågen över sitt huvud. Hans ansikte var som solen och hans ben som eldpelare, 2 (B) och i handen hade han en liten bokrulle som var öppnad. Han satte sin högra fot på havet och sin vänstra på jorden 3 (C) och ropade med stark röst som ett rytande lejon. Och när han hade ropat, talade de sju åskorna med sina röster. 4 (D) När de sju åskorna hade talat skulle jag just skriva, men jag hörde en röst från himlen: "Försegla det som de sju åskorna har sagt och skriv inte ner det."
5 (E) Och ängeln som jag såg stå på havet och på jorden lyfte sin högra hand mot himlen 6 (F) och svor vid honom som lever i evigheters evighet och som har skapat himlen och det som finns i den och jorden och det som finns på den och havet och det som finns i det: "Tiden är ute. 7 (G) Men i de dagarna när den sjunde ängelns röst hörs och han blåser i sin basun, då är Guds hemlighet fullbordad, så som han har förkunnat i det evangelium han gett sina tjänare profeterna."
8 Och rösten som jag hade hört från himlen talade till mig igen och sade: "Gå och ta den öppnade bokrullen ur handen på ängeln som står på havet och på jorden." 9 (H) Jag gick då bort till ängeln och bad honom ge mig den lilla bokrullen. Han svarade mig: "Ta den och ät upp den! Den ska svida i din mage men vara söt som honung i din mun." 10 Jag tog bokrullen ur ängelns hand och åt upp den, och i min mun var den söt som honung. Men när jag hade ätit den sved det i min mage. 11 (I) Och man sade till mig: "Du måste profetera på nytt om många folk och länder och språk och kungar."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation