Old/New Testament

Judarna utvandrar till Egypten

43 När Jeremia hade avslutat sitt tal till folket och sagt dem alla de ord som Herren deras Gud hade sänt honom att tala till dem, ² då svarade Asarja, Hoshajas son, och Johanan, Kareas son, och alla de andra självsäkra männen Jeremia och sade: ”Det är lögn det du säger! Herren vår Gud har inte sänt dig att säga: Ni ska inte bege er till Egypten för att bosätta er där. ³ Det är Baruk, Nerias son, som eggar upp dig mot oss för att vi ska överlämnas i kaldeernas hand, så att de dödar oss eller för oss bort i fångenskap till Babel.”

⁴ Varken Johanan, Kareas son, eller någon av befälen eller någon av folket ville lyda Herrens röst och stanna kvar i Juda land. ^5 (A) I stället tog Johanan, Kareas son, och alla befälen med sig alla som fanns kvar i Juda och som hade återvänt från alla de hednafolk dit de hade varit fördrivna, för att bosätta sig i Juda land, ^6 (B) både män, kvinnor och barn, kungadöttrarna och alla andra som Nebusaradan, översten för livvakterna, hade lämnat kvar hos Gedalja, Ahikams son, Shafans son, samt profeten Jeremia och Baruk, Nerias son. ⁷ De begav sig till Egyptens land, för de ville inte lyssna till Herrens röst. Och de kom till Tachpanches^[a].

Profetia om härjningar i Egypten

⁸ Herrens ord kom till Jeremia i Tachpanches. Han sade: ⁹ ”Ta några stora stenar och göm dem i murbruket i tegelgolvet vid ingången till faraos hus^[b] i Tachpanches. Gör detta så att de judiska männen ser det ¹⁰ och säg till dem: Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Se, jag ska sända bud och hämta min tjänare Nebukadressar^[c], Babels kung, och hans tron ska jag sätta upp ovanpå de stenar som jag har gömt här, och han ska breda ut sin tronmatta över dem. ^11 (C) För han ska komma och slå Egyptens land och ge åt döden dem som tillhör döden, åt fångenskapen dem som tillhör fångenskapen och åt svärdet dem som tillhör svärdet. ^12 (D) Jag ska tända eld på Egyptens gudatempel, och han ska bränna upp dem och föra bort gudarna. Han ska svepa om sig Egyptens land liksom en herde sveper om sig sin mantel. Sedan ska han dra därifrån i frid. ¹³ Han ska slå sönder stoderna i Bet-Shemesh^[d] i Egyptens land, och Egyptens gudatempel ska han bränna upp i eld.”

Avgudadyrkan orsaken till nöden

44 Detta ord kom till Jeremia om alla de judar som bodde i Egyptens land, i Migdol^[e], Tachpanches, Memfis^[f] och Patros^[g] område. Han sade:

² ”Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ni har sett all den olycka som jag har låtit drabba Jerusalem och över alla Juda städer. Se, de ligger nu öde och ingen bor i dem ³ på grund av det onda de gjorde. De väckte min vrede genom att gå bort för att tända rökelse och tjäna andra gudar som varken de eller ni själva eller era fäder har känt. ^4 (E) Jag har sänt till er mina tjänare profeterna. Jag har sänt dem gång på gång och sagt: Gör inte dessa avskyvärda ting som jag hatar.

⁵ Men de ville inte lyssna och inte vända örat till, så att de vände om från sin ondska och slutade att tända rökelse åt andra gudar. ⁶ Därför vällde min harm och vrede fram, och den brann i Juda städer och på Jerusalems gator så att de blev ödelagda och skövlade som de är än i dag.

⁷ Och nu säger Herren Gud Sebaot, Israels Gud, så: Varför drar ni så mycket ont över er själva? Ni utrotar ur Juda både man och kvinna, barn och spädbarn, så att ingen enda av er blir kvar. ⁸ Med era händers verk väcker ni min vrede genom att ni tänder rökelse åt andra gudar i Egyptens land dit ni kommit för att bosätta er. Därför måste ni utrotas och bli till förbannelse och vanära bland jordens alla hednafolk. ⁹ Har ni glömt det onda som era fäder gjorde och som Juda kungar och deras hustrur, ni själva och era hustrur gjorde i Juda land och på Jerusalems gator? ¹⁰ Och fram till denna dag har de inte ödmjukat sig. De fruktar ingenting och vandrar inte efter min lag och mina stadgar som jag förelade er och era fäder.

^11 (F) Därför säger Herren Sebaot, Israels Gud, så: Se, jag ska vända mitt ansikte mot er till er olycka för att utrota hela Juda. ^12 (G) Jag ska gripa dem som är kvar av Juda, dem som har bestämt sig för att bege sig till Egypten för att bosätta sig där. De ska alla förgås. I Egypten ska de falla. Genom svärd och svält ska de gå under, både små och stora, ja, genom svärd och svält ska de dö. De ska bli till avsky och häpnad, förbannelse och vanära. ¹³ Jag ska straffa dem som bor i Egyptens land, liksom jag straffade Jerusalem med svärd, svält och pest. ¹⁴ Av dem som är kvar av Juda och som har kommit till Egypten för att bosätta sig där ska ingen överleva och slippa undan, så att de kan vända tillbaka till Juda land även om de önskar att få återvända dit för att bo där. Nej, ingen ska komma tillbaka dit utom några få som flyr dit.”

¹⁵ Alla män som visste att deras hustrur tände rökelse åt andra gudar och alla kvinnor som stod där i en stor skara, alla som bodde i Patros i Egyptens land, svarade då Jeremia och sade: ^16 (H) ”Vi tänker inte höra på dig när det gäller det du har talat till oss i Herrens namn, ^17 (I) utan vi kommer att göra allt som vår mun har lovat, att tända rökelse åt himlens drottning och utgjuta dryckesoffer åt henne, så som vi och våra fäder, våra kungar och furstar gjorde i Juda städer och på Jerusalems gator. Då hade vi tillräckligt med bröd och det gick bra för oss, och vi såg inte till någon olycka. ¹⁸ Men sedan vi slutat tända rökelse åt himlens drottning och utgjuta dryckesoffer åt henne, har vi lidit brist på allt och går under genom svärd och svält.” ¹⁹ Och kvinnorna sade: ”När vi tände rökelse åt himlens drottning och utgöt dryckesoffer åt henne, så var det inte utan våra mäns samtycke som vi gjorde offerkakor^[h] åt henne med hennes bild och utgöt dryckesoffer åt henne.”

²⁰ Men Jeremia svarade allt folket, männen och kvinnorna och alla som hade gett honom detta svar. Han sade: ²¹ ”Skulle inte Herren komma ihåg att ni själva och era fäder, era kungar och furstar och folket i landet, har tänt rökelse i Juda städer och på Jerusalems gator, och skulle han inte bry sig om det? ²² Herren kunde inte längre tåla era onda handlingar och de avskyvärda ting som ni höll på med, utan ert land lades öde och blev till häpnad och förbannelse så att ingen kunde bo där, så som det är i dag. ²³ Därför att ni tände rökelse och syndade mot Herren och inte lyssnade till Herrens röst eller vandrade efter hans lag, hans stadgar och vittnesbörd, därför har denna olycka drabbat er, så som det är i dag.”

²⁴ Jeremia sade vidare till hela folket och till alla kvinnorna: ”Hör Herrens ord, alla ni av Juda som är i Egyptens land. ²⁵ Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ni och era hustrur har i handling fullgjort vad ni har sagt med er mun. Ni sade: Vi vill hålla de löften som vi gav: att tända rökelse åt himlens drottning och utgjuta dryckesoffer åt henne. Håll då era löften, ja, uppfyll dem! ²⁶ Hör därför Herrens ord, ni alla av Juda som bor i Egyptens land: Se, jag svär vid mitt stora namn, säger Herren, att i hela Egyptens land ska mitt namn inte mer nämnas av någon judisk mans mun, så att han säger: Så sant Herren Gud lever. ^27 (J) För jag ska vaka över dem till deras olycka och inte till deras lycka, och alla män av Juda som är i Egyptens land ska gå under genom svärd och svält tills det är slut med dem. ²⁸ Några få som undkommer svärdet ska få vända tillbaka från Egyptens land till Juda land. Så ska alla som är kvar av Juda och som har kommit till Egyptens land för att bosätta sig där, förstå vems ord som består, mitt eller deras.

²⁹ Detta ska för er vara tecknet på att jag ska straffa er på denna plats, säger Herren, för att ni ska förstå att mina ord om er ska gå i fullbordan till er olycka. ^30 (K) Så säger Herren: Se, jag ska utlämna farao Hofra^[i], Egyptens kung, till hans fiender och till dem som vill ta hans liv, liksom jag har utlämnat Juda kung Sidkia till Babels kung Nebukadressar, som var hans fiende och ville ta hans liv.”

Ord av tröst till Baruk

45 ^(L) Detta ord talade profeten Jeremia till Baruk, Nerias son, när han efter Jeremias diktamen skrev ner dessa ord i en bokrulle^[j] under Juda kung Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår. Han sade: ² Så säger Herren, Israels Gud, om dig Baruk: ^3 (M) Du säger: ”Ve mig, Herren har lagt ny sorg till min förra plåga! Jag är trött av allt suckande och jag får ingen ro.”

⁴ Så ska du svara honom: ”Så säger Herren: Se, det jag har byggt upp ska jag riva ner, och det jag har planterat ska jag rycka upp. Detta gäller hela jorden. ^5 (N) Och du begär stora ting för dig! Begär inte något sådant. Se, jag ska låta olycka drabba allt kött, säger Herren. Men dig ska jag låta vinna ditt liv som ett byte, vart du än beger dig.”

5 ^(A) Varje överstepräst blir utsedd bland människor och insatt för människors skull, för att göra tjänst inför Gud och bära fram gåvor och offer för deras synder. ^2 (B) Han kan ha medkänsla med^[a] dem som är okunniga och vilsna, eftersom han själv är svag ^3 (C) och därför måste bära fram synd-offer både för folket och för sig själv.

^4 (D) Ingen tar sig denna värdighet, utan man blir kallad av Gud liksom Aron blev det. ^5 (E) Så var det också med Kristus. Han tog sig inte värdigheten som överstepräst, utan fick den av honom som sade: Du är min Son, jag har fött dig i dag.^{[b] 6} Han säger också på ett annat ställe: Du är präst för evigt, på samma sätt som Melkisedek.^[c]

^7 (F) Under sin tid här i köttet ropade han högt under tårar när han bad och vädjade till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd och fri från sin ångest^[d]. ^8 (G) Trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande. ^9 (H) När han sedan var fullkomnad^[e] blev han källan till evig frälsning för alla som lyder honom, ¹⁰ av Gud kallad överstepräst på samma sätt som Melkisedek.

Varning för förhärdelse

¹¹ Om detta har vi mycket att säga som är svårt att förklara, eftersom ni har blivit så dåliga på att lyssna. ^12 (I) Ni borde ha blivit lärare för länge sedan, men nu behöver ni någon som lär er de första grunderna i Guds ord igen. Ni behöver mjölk, inte fast föda! ^13 (J) Den som lever av mjölk är inte mogen för en undervisning om rättfärdighet, för han är fortfarande ett barn. ^14 (K) Den fasta födan är till för vuxna^[f], för dem som genom övning har fått sinnena skärpta till att skilja mellan gott och ont.