Old/New Testament
1 Sångernas sång av Salomo.
Bruden
2 Kyss mig med[a] kyssar av din mun!
Din kärlek är ljuvare än vin.
3 Ljuvlig är dina salvors doft,
en utgjuten salva[b] är ditt namn.
Därför älskar
de unga kvinnorna dig.
4 (A) Dra mig med dig, låt oss skynda!
Kungen har fört mig in
i sina kammare.
Vännerna
Vi vill jubla och glädjas över dig,
prisa din kärlek högre än vin.
Med rätta älskar man dig!
Bruden
5 (B) Mörk är jag, men vacker,
ni Jerusalems döttrar,
som Kedars hyddor[c],
som Salomos tält.
6 (C) Se inte på mig för att jag är mörk,
för att solen har bränt mig.
Min mors söner blev arga på mig,
de satte mig att vakta
vingårdarna.
Min egen vingård vaktade jag inte.
7 (D) Säg mig, du som min själ har kär:
Var vallar du din hjord,
var låter du den vila
vid middagstid?
Varför skulle jag gå som beslöjad[d]
vid dina vänners hjordar?
Brudgummen
8 Vet du inte det,
du skönaste bland kvinnor?
Gå då i hjordens spår
och valla dina killingar
vid herdarnas tält.
9 (E) Vid ett sto i faraos spann
liknar jag dig, min älskade.
10 Dina kinder är så vackra
med sina smycken,
din hals med rader av pärlor.
11 Smycken av guld
med pärlor av silver
ska vi göra åt dig.
Bruden
12 Medan kungen håller sin fest
sprider min nardus[e] sin doft.
13 Min vän är för mig
ett myrragömme[f]
som vilar mellan mina bröst.
14 Min vän är för mig
en klase hennablommor[g]
från En-Gedis[h] vingårdar.
Brudgummen
Bruden
16 Vad du är vacker, min vän,
och ljuvlig!
Vårt viloläger grönskar.
17 Cedrar är bjälkar i vårt hus,
cypresser vår väggpanel.[j]
2 Jag är en ros[k] i Saron[l],
en lilja i dalen.
Brudgummen
2 Som en lilja bland törnen,
så är min älskade bland flickor.
Bruden
3 (G) Som ett äppelträd bland skogens träd,
så är min vän bland unga män.
Jag längtar att få sitta
i hans skugga,
hans frukt är ljuv i min mun.
4 Han har fört mig in i vinsalen,
kärleken är hans baner över mig.
5 (H) Stärk mig med druvkakor,
styrk mig med äpplen,
för jag är sjuk av kärlek!
6 (I) Hans vänstra arm vilar
under mitt huvud,
hans högra omfamnar mig.
7 (J) Lova mig, Jerusalems döttrar,
vid markens gaseller och hindar:
Stör inte kärleken, väck den inte
förrän den själv vill.
8 Hör, min väns röst!
Se, där kommer han!
Han springer över bergen,
han hoppar fram över höjderna.
9 Min vän är som en gasell
eller en ung hjort.
Nu står han där bakom vår vägg,
han kikar in genom fönstret,
han ser in genom gallret.
10 Min vän börjar tala,
han säger till mig:
Brudgummen
Res dig, min älskade,
min sköna, och kom!
11 Se, vintern är över,
regntiden slut och förbi.
12 Blommorna visar sig på marken,
sångens tid[m] har kommit
och turturduvans röst
hörs i vårt land.
13 (K) Fikonträdets frukter rodnar,[n]
vinstockarna blommar
och sprider sin doft.
Res dig, min älskade,
min sköna, och kom!
14 (L) Du min duva i bergsklyftan,
i klippväggens gömsle!
Låt mig se ditt ansikte,
låt mig höra din röst,
för din röst är ljuv
och ditt ansikte skönt.
Brudgummen och bruden
15 Fånga rävarna[o] åt oss,
de små rävarna
som fördärvar vingårdarna,
våra vingårdar som står i blom.
Bruden
16 (M) Min vän är min och jag är hans,
han som vallar sin hjord
bland liljor.
17 (N) När dagen blir sval
och skuggorna flyr,
kom då tillbaka, min vän,
och var som en gasell
eller en ung hjort
på de kassiadoftande[p] bergen.
3 (O) Där jag låg i min bädd om natten
sökte jag honom
som min själ har kär,
jag sökte honom
men fann honom inte.
2 Jag vill stiga upp
och gå runt i staden
på gator och torg,
jag vill söka honom
som min själ har kär.
Jag sökte honom
men fann honom inte.
3 (P) Väktarna fann mig
där de gick runt i staden.
”Har ni sett honom
som min själ har kär?”
4 (Q) Knappt var jag förbi dem,
så fann jag honom
som min själ har kär.
Jag grep honom
och släppte honom inte
förrän jag fört honom in
i min mors hus,
in i kammaren hos henne
som fött mig.
5 (R) Lova mig, Jerusalems döttrar,
vid markens gaseller och hindar:
Stör inte kärleken, väck den inte
förrän den själv vill.
Brudtåget
6 Vem är hon
som kommer upp från öknen
som i pelare av rök,
doftande av myrra och rökelse,
av köpmannens alla kryddor?
7 Se, där är Salomos bärstol[q]!
Sextio krigare omger den,
sextio av Israels hjältar.
8 (S) Alla bär svärd
och är skickliga i strid,
var och en med svärd vid sidan
mot nattens faror.
9 Sin bärstol har kung Salomo
gjort av trä från Libanon,
10 med sidostöd av silver,
ryggstöd av guld
och säte av purpurtyg,
invändigt prydd i kärlek
av Jerusalems döttrar.
11 Kom ut, Sions döttrar,
se kung Salomo
och kronan[r] som hans mor
krönte honom med
på hans bröllopsdag,
på hans hjärtas glädjedag.
Mötet med de ansedda i Jerusalem
2 (A) Efter fjorton år kom jag upp till Jerusalem igen, nu med Barnabas[a]. Även Titus[b] hade jag med mig. 2 (B) Jag reste dit efter en uppenbarelse och lade fram – enskilt[c], för de ansedda – det evangelium som jag predikar bland hedningarna. Det var väl inte så att jag kämpade eller hade kämpat förgäves?
3 (C) Men inte ens min följeslagare Titus, som är grek, blev tvingad till omskärelse. 4 (D) Det ville annars de falska bröder som hade nästlat sig in. De hade smugit sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus och göra oss till slavar. 5 Men vi gav inte efter för dem ens ett ögonblick eller underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er[d].
6 (E) Och de som ansågs betydelsefulla – hurdana de nu[e] var gör ingen skillnad för mig, Gud ser inte till personens yttre – dessa ansedda ville inte ålägga mig något mer[f]. 7 (F) Tvärtom, de insåg att jag hade blivit betrodd med evangeliet till de oomskurna liksom Petrus till de omskurna. 8 Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel för de omskurna har också gett mig kraft att vara det för hedningarna.
9 Och när Jakob, Kefas och Johannes, de som ansågs vara pelarna, förstod vilken nåd jag hade fått, räckte de mig och Barnabas handen till gemenskap. Vi skulle gå till hedningarna, de till de omskurna. 10 Det enda var att vi skulle tänka på de fattiga[g], och det har jag också varit noga med att göra.
Paulus tillrättavisar Kefas
11 Men när Kefas kom till Antiokia[h] gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd. 12 (G) Innan det kom några från Jakob[i] brukade han nämligen äta tillsammans med hedningarna, men när de hade kommit drog han sig undan och höll sig avskild av rädsla för de omskurna. 13 Även de andra judarna hycklade på samma sätt, så att till och med Barnabas drogs med i deras hyckleri.
14 (H) Men när jag såg att de inte var på rätt väg[j] efter evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför alla: "Om du som är jude kan leva som hedning och inte som jude, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?"
Rättfärdig genom tro, inte gärningar
15 Vi är visserligen judar till födseln och inte hedniska syndare. 16 (I) Men vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus. Därför har också vi satt vår tro till Kristus Jesus, för att stå som rättfärdiga genom tro på Kristus[k] och inte genom laggärningar. Genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig.
17 Men om vi som söker rättfärdigheten i Kristus visar oss vara syndare, står Kristus då i syndens tjänst? Verkligen inte! 18 Bara om jag bygger upp igen det jag rev ner gör jag mig till överträdare. 19 (J) Jag har genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, 20 (K) och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och utgett sig för mig. 21 (L) Jag förkastar inte Guds nåd. För om rättfärdighet kunde nås genom lagen, då hade Kristus dött förgäves.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation