Old/New Testament
Elihus tal (Kap 32-37)
32 De tre männen slutade nu svara Job, eftersom han var rättfärdig i sina egna ögon.
2 (A) Men Elihu,[a] Barakels son från Bus[b], av Rams släkt, blev upprörd. Han blev upprörd mot Job för att denne menade sig ha rätt mot Gud, 3 och han blev upprörd mot Jobs tre vänner för att de inte fann något svar och ändå dömde Job skyldig.
4 Elihu hade väntat med att tala till Job eftersom de andra var äldre än han. 5 Men när Elihu insåg att de tre männen inte hade något mer att säga blev han upprörd. 6 Då tog Elihu, Barakels son, från Bus till orda. Han sade:
Jag är ung till åldern,
och ni är gamla.
Därför var jag rädd och vågade inte
lägga fram min mening för er.
7 (B) Jag tänkte: ”Åldern ska tala
och de många åren
förkunna vishet.”
8 (C) Men det beror på anden
i människan,
den Allsmäktiges livsfläkt
ger henne förstånd.
9 (D) Det är inte åldern som ger vishet
eller bara gamla som förstår
vad som är rätt.
10 Därför säger jag: Lyssna på mig!
Också jag vill lägga fram
min mening.
11 Se, jag väntade på era ord,
jag lyssnade efter era insikter
när ni sökte finna de rätta orden.
12 Jag lyssnade uppmärksamt på er,
men se,
ingen kunde motbevisa Job,
ingen kunde ge honom
svar på tal.
13 Svara nu inte: ”Vi möttes av vishet.
Gud kan besegra honom,
inte människor.”
14 Hans ord var inte riktade mot mig,
och jag ska inte bemöta honom
med era argument.
15 De är bestörta och svarar inte mer,
de har tappat talförmågan.
16 Skulle jag vänta
när de inget säger,
när de står där utan svar?
17 Också jag vill ta till orda,
också jag vill säga min mening,
18 (E) för jag är uppfylld av ord,
anden inom mig tvingar mig.
19 Se, mitt inre är som instängt vin[c],
som en ny vinlägel nära att brista.
20 Därför måste jag tala och få lättnad,
jag vill öppna mina läppar
och svara.
21 Jag ska inte vara partisk mot någon
och inte smickra någon människa.
22 Smicker vill jag inte veta av,
annars kunde min skapare
strax rycka bort mig.
33 Men Job, hör nu mina ord,
lyssna till allt jag har att säga!
2 Se, jag öppnar nu mina läppar,
min tunga talar i min mun.
3 Mina ord kommer
från ett uppriktigt hjärta,
det jag förstår ska jag ärligt säga.
4 Guds Ande har gjort mig,
den Allsmäktiges livsande
ger mig liv.
5 Svara mig om du kan,
träd fram inför mig,
gör dig redo.
6 (F) Se, inför Gud är vi båda lika,
också jag är formad av lera.
7 Se, rädsla för mig
behöver inte skrämma dig,
och min myndighet
ska inte trycka ner dig.
8 Men du sade inför mina öron,
så lydde orden jag hörde:
9 (G) ”Jag är ren och utan synd,
jag är fläckfri och utan skuld.
10 (H) Men se, han vill ansätta mig,
han räknar mig som sin fiende.
11 (I) Han sätter mina fötter i stocken,
han vaktar på alla mina vägar.”
12 Där har du inte rätt, svarar jag dig,
för Gud är större än en människa.
13 (J) Hur kan du förebrå honom
att han inte ger ett enda ord till svar[d]?
14 Gud talar både en och två gånger,
utan att man bryr sig om det.
15 I drömmen, i en syn om natten,
när sömnen fallit tung
över människorna
och de slumrar i sin bädd,
16 (K) då öppnar han människornas öron
och bekräftar[e] deras tuktan
17 för att hindra människan
från en ogärning
och hålla henne borta från högmod.
18 Han bevarar hennes själ från graven
och hennes liv
från att falla för svärd.
19 (L) Hon tuktas med plågor
på sin sjukbädd
och med ständiga smärtor i benen.
20 Hennes sinne äcklas av mat,
hennes själ vid den föda
hon älskade.
21 Hennes kött tärs bort
tills inget finns kvar,
hennes ben blottas
som förr inte syntes.
22 Hennes själ närmar sig graven,
hennes liv dödens makter.
23 (M) Om det finns en ängel hos henne,
en medlare, en av tusen,
som förkunnar för människan
vad som är rätt,
24 då förbarmar sig Gud över henne
och säger:
”Rädda henne
från att fara ner i graven,
jag har funnit lösen för henne.”
25 (N) Då får hennes kropp
ny ungdomskraft,
hon blir på nytt
som i sin ungdoms dagar.
26 (O) Hon ber till Gud
och han har behag till henne,
hon får se hans ansikte med jubel.
Och Gud återger människan
hennes rättfärdighet.
27 Hon ska sjunga inför människorna:
”Jag syndade
och förvrängde det rätta,
men jag fick inte vad jag förtjänade.
28 Han friköpte min själ
från att hamna i fördärvet,
och mitt liv ska se ljuset.”
29 Se, allt detta gör Gud
med en människa,
både två och tre gånger,
30 (P) för att återföra hennes själ
från graven
och låta livets ljus stråla över henne.
31 Ge akt, Job, och lyssna på mig!
Var stilla, så att jag får tala.
32 Men har du något att säga,
så svara mig, tala,
för jag vill gärna ge dig rätt.
33 Om inte, lyssna då till mig.
Var stilla, jag ska lära dig vishet.
I Ikonium
14 (A) I Ikonium hände samma sak. De gick till judarnas synagoga och predikade så att många, både judar och greker, kom till tro. 2 Men de judar som vägrade tro hetsade upp hedningarna och förgiftade deras sinnen gentemot bröderna. 3 (B) Paulus och Barnabas stannade där en längre tid och talade frimodigt i förtröstan på Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer.
4 Men folket i staden delade sig så att vissa höll med judarna och andra med apostlarna. 5 (C) Och när både hedningarna och judarna med sina ledare gjorde upp en plan att misshandla och stena dem, 6 (D) fick apostlarna reda på det och flydde till städerna Lystra och Derbe i Lykaonien och trakten däromkring. 7 Där fortsatte de att förkunna evangeliet.
I Lystra
8 (E) I Lystra satt en man som var handikappad och förlamad i benen från födseln och som aldrig kunnat gå. 9 (F) Han lyssnade när Paulus predikade. Paulus fäste sin blick på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad[a] 10 sade han med hög röst: "Res dig upp och stå på dina ben!" Då hoppade han upp och började gå omkring.
11 (G) När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: "Gudarna har kommit ner till oss i mänsklig gestalt!" 12 De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet.[b] 13 (H) Prästen i Zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket.
14 Men när apostlarna Barnabas och Paulus hörde det, rev de sönder sina kläder[c] och rusade in bland folket och ropade: 15 (I) "Människor, vad är det ni gör? Vi är också människor som ni! Vi kommer till er med evangeliet att ni ska omvända er från dessa tomma avgudar till den levande Guden, han som gjort himmel, jord och hav och allt som finns i dem.[d] 16 (J) I forna generationer lät han alla hednafolk gå sina egna vägar. 17 (K) Ändå har han lämnat många vittnesbörd om sig själv. Han gör gott, han ger er regn från himlen och skördetider och mättar er med mat och glädje i era hjärtan." 18 Med dessa ord lyckades de med nöd och näppe lugna folket så att de inte offrade åt dem.
19 (L) Från Antiokia och Ikonium kom det nu några judar. De lyckades få med sig folket, och man stenade Paulus och släpade ut honom ur staden i tron att han var död. 20 Men när lärjungarna samlades omkring honom, reste han sig och gick in i staden.
I Derbe och till Antiokia i Syrien
Nästa dag gick Paulus och Barnabas vidare till Derbe. 21 De förkunnade evangeliet i staden och vann många lärjungar. Sedan återvände de till Lystra, Ikonium och Antiokia 22 (M) och styrkte lärjungarnas själar och uppmanade dem att stå fasta i tron. De sade: "Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike." 23 I varje församling utsåg de äldste åt dem, och efter bön och fasta överlämnade de dem åt Herren som de hade kommit till tro på.
24 Sedan tog apostlarna vägen genom Pisidien och kom till Pamfylien. 25 De predikade ordet i Perge och gick ner till Attalia. 26 (N) Därifrån seglade de tillbaka mot Antiokia, där de hade blivit överlämnade åt Guds nåd för det uppdrag som de nu hade fullgjort. 27 (O) När de hade kommit fram, samlade de församlingen och berättade om allt som Gud hade gjort genom dem och hur han hade öppnat trons dörr för hedningarna. 28 Och de stannade en längre tid där hos lärjungarna.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation