Old/New Testament
28 Silvret har sin gruva,
guldet en plats där det renas.
2 Järn hämtas upp ur jorden,
stenar smälts till koppar.
3 Människan sätter gränser för mörkret
och utforskar det yttersta djupet,
där stenen är natt
och svartaste skugga.
4 De spränger schakt
långt från människors boningar,
där ingen har satt sin fot,
de hänger och svajar
fjärran från människor.
5 Från jorden kommer bröd,
men där nere förvandlas den
som av eld.
6 Safiren har sin plats
bland dess stenar,
och där finns guldmalm.
7 Stigen dit är inte känd av örnen,
falkens öga har inte
upptäckt den.
8 Stolta vilddjur har inte trampat den,
inget lejon har gått fram på den.
9 På den hårda stenen
lägger man sin hand
och gräver ut bergen från grunden.
10 De hugger ut gångar i klipporna,
och ögat får se härliga ting.
11 De stoppar upp vattenådrornas gråt,
de drar fram dolda skatter i ljuset.
12 (A) Men visheten, var finns hon?
Var har förståndet sin boning?
13 Människan vet inte hennes värde[a],
man finner henne inte
i de levandes land.
14 Djupet säger: ”Hon är inte i mig”,
havet säger:
”Hon finns inte hos mig.”
15 (B) Hon kan inte köpas för guld,
hennes värde kan inte vägas upp
med silver.
16 Hon kan inte köpas
med guld från Ofir
eller med dyrbar onyx och safir.
17 Guld och glas
kan inte jämföras med henne,
hon kan inte bytas mot guldföremål,
18 koraller och kristall ska inte nämnas.
Att äga vishet är mer värt än pärlor.
19 Topas från Kush
kan inte jämföras med henne,
hon kan inte vägas upp
med renaste guld.
20 Men visheten,
var kommer hon ifrån?
Var har förståndet sin boning?
21 Hon är gömd för alla levandes ögon,
hon är dold för himlens fåglar.
22 Avgrunden och döden säger:
”Endast hennes rykte
har nått våra öron.”
23 (C) Gud känner vägen till henne,
han vet var hon bor,
24 för han skådar till jordens ändar,
han ser allt under himlen.
25 När han mätte upp vindens vikt
och vägde vattnen efter mått,
26 (D) när han gjorde en lag för regnet
och en väg för åskans blixt,
27 då såg han henne och
uppenbarade henne,
han beredde henne
och utforskade henne.
28 (E) Och till människorna sade han:
”Se, att vörda Herren är vishet,
att fly det onda är förstånd.”
29 Job fortsatte sin utläggning. Han sade:
2 O, att jag var som i gångna månader,
som i dagarna då Gud vakade
över mig,
3 då hans lykta sken över mitt huvud
och jag gick i hans ljus
genom mörkret,
4 då jag var i min krafts dagar,
då Guds godhet vilade
över mitt hus,
5 då den Allsmäktige
ännu var med mig
och mina barn fanns
runt omkring mig,
6 då mina fötter badade i gräddmjölk
och det rann bäckar av olja
ur klippan för mig.
7 När jag gick till porten[b] i staden
och intog min plats på torget,
8 då drog sig de unga undan
när de såg mig,
och de gamla reste sig och stod.
9 Stormännen höll tillbaka sina ord
och lade handen på munnen.
10 Furstarnas röst tystnade,
tungan fastnade vid deras gom.
11 Varje öra som hörde mig prisade mig,
varje öga som såg mig
lovordade mig,
12 (F) för jag räddade den fattige
som ropade
och den faderlöse
som ingen hjälpare hade.
13 Den döende välsignade mig,
änkans hjärta fick jag att jubla.
14 (G) Jag klädde mig i rättfärdighet
och den var min klädnad,
rättvisan var min mantel
och huvudbonad.
15 (H) Jag var ögon åt den blinde
och fötter åt den halte.
16 (I) Jag var en far för de fattiga
och redde ut den okändes sak.
17 (J) Jag krossade
den orättfärdiges käkar
och ryckte rovet från hans tänder.
18 Jag tänkte då:
”I mitt eget bo ska jag dö,
mina dagar blir många
som sanden.
19 Min rot sträcker sig till vattnet,
nattens dagg vilar i mina grenar.
20 Min ära är ständigt ny,
och min båge förnyas[c] i min hand.”
21 De lyssnade på mig och väntade,
de var tysta inför mitt råd.
22 Efter mig talade ingen,
och mina ord vederkvickte dem.
23 De väntade på mig som på regn,
de öppnade sin mun
som efter vårregn.
24 Jag log mot dem när de misströstade,
och de tog emot mitt ansiktes ljus.
25 Jag valde väg åt dem
och satt som hövding,
jag tronade som en kung
bland sina män,
som en som tröstar de sörjande.
13 (A) I församlingen i Antiokia fanns det profeter och lärare: Barnabas, Simeon som kallades Niger[a], Lucius från Kyrene, Manaen som var fosterbror[b] till landsfursten Herodes, samt Saulus. 2 (B) När de tjänade Herren[c] och fastade sade den helige Ande: "Avskilj Barnabas och Saulus åt mig för den uppgift som jag har kallat dem till." 3 (C) Då fastade de och bad och lade händerna på dem och skickade sedan ut dem.
På Cypern
4 Utsända av den helige Ande gick de ner till Seleucia[d] och seglade därifrån till Cypern. 5 De kom till Salamis[e] och predikade Guds ord i judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes[f] som medhjälpare.
6 Sedan reste de över hela ön ända till Pafos[g]. Där träffade de på en jude som utövade magi, en falsk profet vid namn Barjesus[h]. 7 Han höll till hos ståthållaren Sergius Paulus, som var en förståndig man. Denne kallade till sig Barnabas och Saulus och ville höra Guds ord. 8 Men Elymas[i], trollkarlen – det är vad hans namn betyder – gick emot dem och försökte hindra ståthållaren från att komma till tro.
9 Saulus, som även kallades Paulus[j], uppfylldes då av den helige Ande och spände ögonen i honom 10 (D) och sade: "Du djävulens son, full av allt svek och bedrägeri och fiende till allt som är rätt! Ska du aldrig sluta att förvränga Herrens raka vägar? 11 Nu kommer Herrens hand över dig, och du ska bli blind en tid och inte kunna se solen." I samma ögonblick föll töcken och mörker över honom, och han irrade omkring och sökte efter någon som kunde ta hans hand och leda honom. 12 (E) När ståthållaren såg det som hände kom han till tro, överväldigad av Herrens lära.
I Antiokia i Pisidien
13 (F) Paulus och hans följeslagare seglade sedan ut från Pafos och kom till Perge[k] i Pamfylien. Där lämnade Johannes dem och återvände till Jerusalem. 14 Själva fortsatte de sin resa från Perge och kom till Antiokia i Pisidien[l]. På sabbaten gick de till synagogan och satte sig. 15 (G) Efter läsningen av lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa dem: "Bröder, om någon av er har ett ord av tröst och förmaning till folket, så säg det."
16 Då reste sig Paulus, gav tecken med handen och sade: "Israeliter och ni som fruktar Gud, lyssna! 17 (H) Detta folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder. Han gjorde sitt folk stort när de bodde som främlingar i Egypten. Med upplyft arm förde han dem ut därifrån,[m] 18 (I) och under fyrtio år bar han dem[n] i öknen. 19 (J) Han utrotade sju folk i Kanaans land och gav deras land i arv åt sitt folk. 20 Allt detta tog omkring fyrahundrafemtio år.
Därefter gav han dem domare fram till profeten Samuels tid. 21 (K) Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, Kishs son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. 22 (L) Men Gud avsatte honom och gjorde David till kung över dem, och han gav honom sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Ishais son, en man efter mitt hjärta. Han ska utföra min vilja i allt.[o]
23 (M) Från hans efterkommande[p] har Gud efter sitt löfte fört fram en Frälsare för Israel: Jesus. 24 Innan Jesus trädde fram hade Johannes förkunnat omvändelsens dop för hela Israels folk. 25 (N)(O) Och när Johannes nådde slutet av sin bana, sade han: Det ni tror jag är, det är jag inte. Men efter mig kommer en vars sandaler jag inte ens är värdig att knyta upp.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation