Old/New Testament
Jobs första tal:
3 Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag. 2 Han sade:
3 (A) Låt dagen då jag föddes
bli utplånad,
och natten som sade:
”En pojke är född.”
4 Låt den dagen vändas i mörker,
må Gud i höjden
inte fråga efter den
och inget dagsljus lysa över den.
5 Låt mörker och dödsskugga
återkräva den
och molnen sänka sig
över den.
Låt mörker slå den med skräck
under dagen.
6 Låt den natten gripas
av tjockaste mörker,
låt den inte räknas
bland årets dagar
eller få rum i månadernas krets.
7 Ja, låt den natten bli ofruktsam,
låt inget jubel höras under den.
8 (B) Låt dem som besvärjer dagar
förbanna den,
de som kan mana fram[a] Leviatan[b].
9 Låt dess stjärnor förmörkas
innan dagen gryr,
låt den förgäves vänta efter ljus,
låt den aldrig få se
gryningens strålar,
10 för den stängde inte dörrarna
till min moders liv
och dolde inte olyckan
för mina ögon.
11 (C) Varför fick jag inte dö vid födseln,
förgås när jag kom
ur min moders liv?
12 Varför fanns knän
som tog emot mig,
varför bröst där jag fick dia?
13 Då hade jag legat i ro,
jag hade sovit och vilat
14 tillsammans med kungar
och jordens rådsherrar
som byggde sig palatslika gravar,
15 eller med furstar som ägde guld
och fyllde sina hus med silver.
16 (D) Eller varför blev jag inte nergrävd
som ett dödfött foster,
som ett barn
som aldrig såg ljuset?
17 (E) Där rasar inte de gudlösa längre,
där vilar de som uttömt sin kraft.
18 Där har alla fångar fått ro,
de hör inte slavdrivarens röst.
19 Små och stora är där lika,
och slaven är fri från sin herre.
20 Varför ges ljus åt den olycklige
och liv åt plågade själar,
21 (F) som längtar efter döden
utan att den kommer
och söker den mer än någon skatt,
22 som gläds i jubel och fröjdar sig
när de finner sin grav?
23 (G) Varför ges liv
åt en man vars väg är dold,
åt den som är instängd av Gud?
24 (H) Suckar har blivit mitt dagliga bröd,
mina sorgerop strömmar
som vatten,
25 för det jag var rädd för
har drabbat mig,
det jag fasade för kommer över mig.
26 (I) Jag får ingen rast,
ingen ro, ingen vila,
ångest kommer över mig.
Elifas första tal
4 (J) Då tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 Tar du illa upp
om man försöker tala till dig?
Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 (K) Se, du har väglett många
och stärkt kraftlösa händer.
4 Dina ord har rest upp
den som har snubblat,
och du har gett kraft
åt vacklande knän.
5 (L) Men nu gäller det dig,
och då blir du modlös,
du blir förskräckt
när det drabbar dig.
6 Är inte din gudsfruktan
din tillförsikt
och dina vägars ostrafflighet
ditt hopp?
7 Tänk efter:
När gick en oskyldig förlorad,
och var gick de rättsinniga
under?
8 (M) Jag har sett att de som plöjer ondska
och sår olycka får skörda sådant.
9 (N) De förgås för Guds andedräkt,
de försvinner
för hans vredes fnysning.
10 (O) Lejonen ryter och vrålar,
men de unga lejonens tänder
bryts av.
11 Det gamla lejonet
förgås i brist på rov
och lejonhonans ungar skingras.
12 Ett ord smög sig till mig,
det nådde mitt öra
som en viskning
13 när tankarna oroades
av nattens syner
och sömnen föll tung
över människorna.
14 Skräck och bävan drabbade mig
och fick alla mina ben att skaka.
15 En ande strök förbi mitt ansikte,
håren på min kropp reste sig.
16 (P) Den stannade,
men jag kunde inte
urskilja utseendet
på gestalten jag såg.
Det var tyst,
sedan hörde jag en röst:
17 (Q) ”Kan en människa
stå rättfärdig inför Gud,
kan en människa vara ren
inför sin skapare?
18 Han litar inte ens på sina tjänare,
han finner fel hos sina änglar[c].
19 (R) Hur mycket mer hos dem
som bor i hyddor av lera[d],
dem som har sin grund i stoftet!
De krossas lättare än mal.
20 När morgon blivit kväll
ligger de slagna,
de går under för alltid
utan att någon märker det.
21 (S) Deras tältlinor rycks upp för dem,
de dör utan visdom.”
44 (A) Våra fäder hade vittnesbördets tält[a] i öknen, utformat så som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild denne fått se. 45 (B) Det tältet fick våra fäder i arv, och de förde det hit under Josuas ledning när de tog över landet efter folken som Gud drev undan för dem. Här stod det fram till Davids tid. 46 (C) Han fann nåd inför Gud och bad att få finna en boning åt Jakobs Gud[b]. 47 (D) Men det blev Salomo som byggde ett hus åt honom.
48 (E) Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten säger:
49 Himlen är min tron[c]
och jorden är min fotpall.
Vad för ett hus kan ni bygga åt mig,
säger Herren,
eller vad för en plats
där jag kan vila?
50 Har inte min hand gjort allt detta?
Avslutande anklagelse
51 (F) Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron! Ständigt gör ni motstånd mot den helige Ande, ni som era fäder. 52 (G) Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade den Rättfärdiges ankomst, och nu har ni förrått och mördat honom, 53 (H) ni som fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den."
Stefanus stenas
54 (I) När de hörde detta blev de ursinniga[d] och gnisslade tänder mot Stefanus. 55 (J) Men fylld av den helige Ande lyfte han sin blick mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod vid Guds högra sida, 56 (K) och han sade: "Se! Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida."
57 Då skrek de högt och höll för öronen och stormade fram mot honom alla på en gång, 58 (L) och de släpade ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saulus. 59 (M) Så stenade de Stefanus, medan han bad och sade: "Herre Jesus, ta emot min ande." 60 (N) Sedan föll han på knä och ropade med hög röst: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd!" Med de orden somnade han in. Och Saulus hade samtyckt till att han dödades.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation