Old/New Testament
Esras klagan över folkets otrohet
9 När detta var fullbordat kom några av furstarna fram till mig och sade: ”Varken Israels folk eller prästerna eller leviterna har hållit sig avskilda från de främmande folken och deras avskyvärda handlingar, från kananeerna, hetiterna, periseerna, jebusiterna, ammoniterna, moabiterna, egyptierna och amoreerna. 2 (A) De har tagit hustrur åt sig och åt sina söner bland deras döttrar, och det heliga släktet har blandat sig med de främmande folken. Furstarna och föreståndarna var de första att begå sådan otrohet[a].”
3 När jag hörde det, rev jag sönder mina kläder och min mantel och slet mitt hår och skägg och blev sittande förstummad. 4 Då kom alla de som fruktade Israels Guds ord och samlades hos mig på grund av den otrohet som de hemkomna fångarna hade begått. Jag blev sittande i stum sorg ända fram till kvällsoffret.
5 (B) Men när det var dags för kvällsoffret, reste jag mig ur min bedrövelse med sönderrivna kläder och mantel. Jag föll ner på mina knän och räckte ut mina händer till Herren min Gud 6 (C) och sade:
”Min Gud, jag skäms och blygs för att lyfta mitt ansikte till dig, min Gud, för våra missgärningar har växt oss över huvudet och vår skuld når upp till himlen. 7 Från våra fäders dagar ända till i dag har vår skuld varit stor. För våra missgärningars skull har vi med våra kungar och präster lämnats i främmande kungars hand och drabbats av svärd, fångenskap, plundring och skam. Och så är det än i dag.
8 (D) Men nu fick vi ett litet ögonblick av nåd från Herren vår Gud. Han lät en räddad skara bli kvar av oss och gav oss fotfäste på hans heliga plats. Vår Gud lät våra ögon få ljus och gav oss nytt liv i vårt slaveri. 9 Slavar är vi, men vår Gud har inte övergett oss i vårt slaveri, utan lät oss finna nåd inför Persiens kungar så att de gav oss mod och kraft till att bygga upp vår Guds hus igen och resa upp dess ruiner. Och han har gett oss en skyddad plats i Juda och Jerusalem.
10 Vad ska vi nu säga, vår Gud, efter allt detta? Vi har ju övergett dina bud 11 (E) som du gav genom dina tjänare profeterna när du sade[b]: Landet som ni kommer och tar i besittning är ett orent land, på grund av de främmande folkens orenhet och deras avskyvärda handlingar som de har fyllt det med, från den ena änden till den andra. 12 (F) Därför ska ni inte ge era döttrar åt deras söner eller ta deras döttrar till hustrur åt era söner. Ni ska aldrig söka deras välfärd eller lycka. Då ska ni bli starka och få äta av landets goda och lämna det i arv åt era barn för alltid.
13 Efter allt det som drabbat oss på grund av våra onda gärningar och den stora skuld vi dragit på oss har du, vår Gud, ändå skonat oss mer än vi förtjänade och gett oss en räddning som denna. 14 Skulle vi då på nytt bryta mot dina bud och gifta oss med folk som gör så avskyvärda saker? Skulle du då inte bli så vred på oss att du förgör oss tills inget är kvar och ingen räddning finns? 15 Herre, Israels Gud, du är rättfärdig, eftersom vi denna dag finns kvar som en räddad rest.
Se, här ligger vi nu i vår skuld inför dig. Efter det som har hänt kan ingen bestå inför dig.”
Folket bekänner sin synd
10 Medan Esra bad och bekände där han låg gråtande framför Guds hus samlades män, kvinnor och barn omkring honom, en mycket stor skara av Israels folk, och folket grät bittert. 2 Shekanja, Jehiels son, av Ulams barn, sade till Esra: ”Vi har varit otrogna mot vår Gud genom att ta oss främmande kvinnor från de andra folken här i landet. Men det finns fortfarande hopp för Israel trots detta. 3 Låt oss nu sluta förbund med vår Gud att skicka bort alla sådana kvinnor och deras barn, enligt rådet från min Herre[c] och dem som fruktar vår Guds bud. Låt oss följa lagen. 4 Stå upp, för den uppgiften faller på dig, och vi ska vara med dig. Fatta mod och gå till handling!”
5 Då reste sig Esra och lät de främsta bland prästerna och leviterna och hela Israel avlägga en ed att de skulle göra som man hade sagt. Och de svor eden. 6 Sedan reste Esra sig från platsen framför Guds hus och gick in i Johanans, Eljashibs sons, tempelkammare. När han hade kommit dit kunde han varken äta eller dricka, så sörjde han över den otrohet som de hemkomna fångarna hade gjort sig skyldiga till.
7 I Juda och Jerusalem lät man utropa bland alla som kommit tillbaka från fångenskapen att de skulle samlas i Jerusalem. 8 (G) Alla som inte kom inom tre dagar enligt furstarnas och de äldstes beslut skulle få allt han ägde förstört och själv bli utesluten ur de hemkomnas församling.
9 Då samlades alla Juda och Benjamins män i Jerusalem på den tredje dagen, det vill säga den tjugonde dagen i nionde månaden[d]. Hela folket slog sig ner på den öppna platsen vid Guds hus, och de darrade både på grund av saken det gällde och av regnskurarna.
10 (H) Prästen Esra steg fram och sade till dem: ”Ni har varit otrogna och tagit er främmande kvinnor och där-igenom ökat Israels skuld. 11 Men bekänn nu inför Herren, era fäders Gud, och gör hans vilja. Avskilj er från de andra folken här i landet och från de främmande kvinnorna.” 12 Då svarade hela församlingen med hög röst: ”Ja! Vi måste göra som du säger. 13 Men det är mycket folk här, och nu är det regntid och man klarar inte att stå här ute. Det här ärendet kan inte slutföras på en dag eller två, för vi är många som har syndat[e] på detta sätt.
14 (I) Låt därför våra ledare agera för hela folket. Och låt alla i våra städer som tagit sig främmande kvinnor infinna sig på bestämda tider, tillsammans med de äldste och domarna i varje stad, tills vi har vänt bort ifrån oss vår Guds vrede som brinner på grund av detta. 15 Endast Jonatan, Asaels son, och Jaseja, Tikvas son, gick emot detta, och Meshullam tillsammans med leviten Shabbetai understödde dem.
16 Men de som hade kommit tillbaka från fångenskapen gjorde som man hade sagt. Man utsåg prästen Esra och några av huvudmännen för familjerna, alla namngivna. På första dagen i tionde månaden satte de sig för att undersöka saken, 17 och den första dagen i första månaden[f] var de klara med alla de män som hade tagit sig främmande kvinnor.
De män som ingått blandäktenskap
18 Bland prästernas söner visade det sig att följande hade tagit sig främmande kvinnor:
Av Jeshuas, Josadaks sons, barn och hans bröder: Maaseja, Elieser, Jarib och Gedalja. 19 De gav sin hand på att de skulle skicka bort sina kvinnor från sig och ge en bagge som skuldoffer[g] för den skuld de hade dragit på sig.
20 Av Immers barn: Hanani och Sebadja,
21 av Harims barn: Maaseja, Elia, Shemaja, Jehiel och Uzzia,
22 av Pashurs barn: Eljoenaj, Maaseja, Ismael, Netanel, Josabad och Eleasa.
23 Av leviterna: Josabad, Shimei och Kelaja, som också hette Kelita, Petaja, Juda och Elieser,
24 av sångarna: Eljashib, av dörrvakterna: Shallum, Telem och Uri.
25 Av det övriga Israel:
av Paroshs barn: Ramja, Issia, Malkia, Mijamin, Eleasar, Malkia och Benaja,
26 av Elams barn: Mattanja, Sakarja, Jehiel, Abdi, Jeremot och Elia,
27 av Sattus barn: Eljoenaj, Eljashib, Mattanja, Jeremot, Sabad och Aziza,
28 av Bebajs barn: Johanan, Hananja, Sabbaj, Atlaj,
29 av Banis barn: Mesullam, Malluk, Adaja, Jashub, Sheal och Jeremot,
30 av Pahat-Moabs barn: Adna och Kelal, Benaja, Maaseja, Mattanja, Besalel, Binnuj och Manasse, 31 vidare Harims barn: Elieser, Ishia, Malkia, Shemaja, Simeon, 32 Benjamin, Malluk och Shemarja,
33 av Hashums barn: Mattenaj, Mattata, Sabad, Elifelet, Jeremaj, Manasse, Shimei,
34 av Banis barn: Maadaj, Amram och Uel, 35 Benaja, Bedeja, Keluhi, 36 Vanja, Meremot, Eljashib, 37 Mattanja, Mattenaj och Jaasu, 38 vidare Bani, Binnuj, Shimei, 39 vidare Shelemja, Natan och Adaja, 40 Maknadbaj, Shashaj, Sharaj, 41 Azarel, Shelemja, Shemarja, 42 Shallum, Amarja, Josef,
43 av Nebos barn: Jegiel, Mattitja, Sabad, Sebina, Jaddu, Joel och Benaja.
44 Alla dessa hade tagit sig främmande kvinnor. Bland dessa fanns kvinnor som hade fött barn.
Löftet om den helige Ande
1 (A) I min förra skrift, käre Teofilus, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde[a] 2 (B) fram till den dag han togs upp till himlen, efter att ha gett sina befallningar genom den helige Ande till de apostlar[b] som han hade utvalt. 3 (C) Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, när han under fyrtio dagar lät dem se honom och talade med dem om Guds rike.
4 (D) Vid en måltid[c] med apostlarna befallde han dem: "Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har lovat, det ni har hört av mig. 5 (E) Johannes döpte med vatten, men ni ska om några dagar bli döpta i den helige Ande."
Jesu himmelsfärd
6 När de nu var samlade frågade de honom: "Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?" 7 (F) Han svarade dem: "Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt. 8 (G) Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns."
9 (H) När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. 10 (I) Medan de såg mot himlen dit han steg upp, stod plötsligt två män i vita kläder hos dem. 11 (J) De sade: "Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen."
En ersättare för Judas
12 Då vände de tillbaka till Jerusalem från berget, som kallas Olivberget och ligger nära staden, en sabbatsväg[d] därifrån. 13 (K) När de kom dit gick de upp till den sal på övervåningen[e] där de brukade vara: Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Filippus, Tomas, Bartolomeus, Matteus, Jakob, Alfeus son, Simon seloten och Judas, Jakobs son.[f] 14 (L) Alla dessa höll enigt ut i bön tillsammans med några kvinnor, Jesu mor Maria[g] och hans bröder[h].
15 En av de[i] dagarna reste sig Petrus bland bröderna – omkring 120 personer var då samlade – och sade: 16 (M) "Bröder[j]! Skriftens ord måste uppfyllas, det som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus.[k] 17 (N) Han räknades som en av oss och hade fått del i samma tjänst. 18 (O) För pengarna som han fick för sitt brott köpte han en åker, och han föll framstupa så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. 19 Det blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och åkern kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern.[l] 20 I Psaltaren står det skrivet: Hans gård ska bli öde, ingen ska bo där, och: En annan ska ta över hans ämbete.[m]
21 Därför måste en av de män som har varit med oss under hela den tid då Herren Jesus gick in och gick ut ibland oss, 22 från det att han döptes av Johannes till den dag han togs upp ifrån oss, en av dem måste vara ett vittne om hans uppståndelse tillsammans med oss."
23 Man förde fram två: Josef Barsabbas, även kallad Justus, och Mattias. 24 (P) Och de bad: "Herre, du känner allas hjärtan. Visa vem av dessa två du har utvalt 25 till att få den apostlatjänst som Judas övergav för att gå till den plats som var hans." 26 Därefter kastade de lott mellan dem. Lotten föll på Mattias, och han räknades sedan som apostel tillsammans med de elva.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation