Old/New Testament
De norra stammarna avfaller
10 (A) Rehabeam[a] begav sig till Shekem[b], eftersom hela Israel hade kommit till Shekem för att göra honom till kung. 2 (B) När Jerobeam[c], Nebats son, hörde det där han var i Egypten – han hade flytt dit undan kung Salomo – återvände han från Egypten. 3 Och de sände bud och kallade honom tillbaka. Då kom Jerobeam tillsammans med hela Israel och sade till Rehabeam: 4 ”Din far gjorde vårt ok tungt. Men lätta nu det svåra arbete och det tunga ok som din far lade på oss, så vill vi tjäna dig.” 5 Han svarade dem: ”Vänta tre dagar och kom sedan tillbaka till mig.” Och folket gick.
6 Då rådgjorde kung Rehabeam med de gamla som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han ännu levde, och han sade: ”Vilket svar råder ni mig att ge detta folk?” 7 De svarade honom: ”Om du visar dig god mot detta folk, är vänlig mot dem och talar goda ord till dem, kommer de att bli dina tjänare för alltid.”
8 Men han brydde sig inte om det råd som de gamla hade gett honom, utan rådgjorde med de unga män som hade växt upp med honom och som nu var i hans tjänst. 9 Han sade till dem: ”Vilket svar råder ni oss att ge detta folk som har sagt till mig: Lätta det ok som din far har lagt på oss?” 10 De unga männen, som hade växt upp med honom svarade: ”Så här bör du säga till detta folk som har sagt till dig: ’Din far gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss’ – så här bör du säga till dem: Mitt lillfinger är tjockare än min fars midja. 11 Har min far lagt på er ett tungt ok, så ska jag göra ert ok ännu tyngre. Har min far tuktat er med ris, så ska jag göra det med skorpiongissel[d].”
12 På tredje dagen kom Jerobeam med allt folket till Rehabeam, så som kungen hade befallt när han sade: ”Kom tillbaka till mig om tre dagar.” 13 Då gav kungen dem ett hårt svar, för kung Rehabeam brydde sig inte om de gamlas råd. 14 Han talade till dem efter de unga männens råd och sade: ”Har min far gjort ert ok tungt, så ska jag göra det ännu tyngre. Har min far tuktat er med ris, så ska jag göra det med skorpiongissel.”
15 (C) Kungen lyssnade alltså inte till folket. Gud ledde det så för att Herrens ord skulle uppfyllas, det som han hade talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Shilo.
16 När hela Israel förstod att kungen inte ville höra på dem, gav folket honom detta svar:
”Vad har vi för del i David?
Vi har ingen arvslott i Ishais son.
Gå hem till dina tält, Israel!
Se nu efter ditt hus själv, David.”
Därefter gick hela Israel hem igen. 17 Och Rehabeam förblev kung endast över de israeliter som bodde i Juda städer.
18 När kung Rehabeam sände ut Hadoram som hade uppsikten över tvångsarbetena, stenade Israels barn honom till döds. Själv måste kung Rehabeam skynda sig upp i sin vagn och fly till Jerusalem. 19 Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt från det ända till denna dag.
Shemajas profetia
11 (D) När Rehabeam kom till Jerusalem kallade han samman Juda hus och Benjamin, 180 000 utvalda krigare, för att strida mot Israel och vinna tillbaka kungadömet åt Rehabeam.
2 Men Herrens ord kom till gudsmannen Shemaja[e]. Han sade: 3 ”Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda kung, och till alla israeliter i Juda och Benjamin: 4 ”Så säger Herren: Ni ska inte dra upp för att strida mot era bröder. Vänd hem igen, var och en till sitt, för det som har hänt har kommit från mig.” Och de lyssnade till Herrens ord och vände om och drog inte ut mot Jerobeam.
Rehabeam befäster städerna
5 (E) Rehabeam bodde i Jerusalem, och han byggde om städer i Juda till befästa platser. 6 Han byggde om Betlehem, Etam, Tekoa, 7 Bet-Sur, Soko, Adullam, 8 Gat, Maresha, Sif, 9 Adorajim, Lakish, Aseka, 10 Sorga, Ajalon och Hebron, befästa städer, som låg i Juda och Benjamin. 11 Han gjorde deras befästningar starka och tillsatte befälhavare i dem och lade in förråd av mat, olja och vin. 12 Var och en av dessa städer försåg han med sköldar och spjut. Han befäste dem mycket starkt. Och Juda och Benjamin blev kvar under hans välde.
Prästerna och leviterna går till Juda
13 Prästerna och leviterna i hela Israel gick över till Rehabeam från alla sina områden. 14 (F) Leviterna övergav sina betesmarker och sina andra besittningar och begav sig till Juda och Jerusalem, eftersom Jerobeam med sina söner drev bort dem från deras tjänst som Herrens präster 15 (G) och anställde åt sig andra präster för offerhöjderna och för de onda andarna[f] och för kalvarna[g] som han hade gjort.
16 Och de från alla Israels stammar som vände sina hjärtan till att söka Herren, Israels Gud, följde leviterna, och de kom till Jerusalem för att offra åt Herren, sina fäders Gud. 17 I tre år stärkte de så kungamakten i Juda och gjorde Salomos son Rehabeams välde starkt, för i tre år vandrade de på Davids och Salomos väg.
Rehabeams hus
18 (H) Rehabeam tog Mahalat till hustru åt sig. Hon var dotter till Jerimot, Davids son, och till Abihajil, Eliabs, Ishais sons, dotter. 19 Hon födde åt honom sönerna Jeush, Shemarja, och Saham.
20 (I) Efter henne tog han Maaka, Absaloms dotter, till hustru. Hon födde Abia, Attaj, Sisa och Shelomit åt honom. 21 Och Rehabeam älskade Maaka, Absaloms dotter, mer än alla sina andra hustrur och bihustrur. Han hade tagit arton hustrur och sextio bihustrur, och han blev far till tjugoåtta söner och sextio döttrar. 22 (J) Rehabeam satte Abia, Maakas son, till huvud och ledare bland sina bröder, eftersom han tänkte göra honom till kung. 23 Han handlade klokt och lät alla sina söner bo runt om i hela Juda och Benjamins land i alla befästa städer och gav dem rikligt underhåll. Han skaffade dem också många hustrur.
Egypten anfaller Juda
12 (K) När Rehabeams kungamakt hade blivit stärkt och han hade blivit mäktig, övergav han Herrens undervisning. Så gjorde också hela Israel. 2 (L) Men i kung Rehabeams femte regeringsår drog Egyptens kung Shishak[h] upp mot Jerusalem, därför att de hade varit otrogna mot Herren. 3 Han kom med 1 200 vagnar och 60 000 ryttare, och ingen kunde räkna det folk som följde honom från Egypten: libyer, suckeer[i] och nubier. 4 (M) Han intog de befästa städerna i Juda och kom ända till Jerusalem.
5 (N) Profeten Shemaja hade kommit till Rehabeam och till Juda furstar, som av fruktan för Shishak hade samlats i Jerusalem. Och han sade till dem: ”Så säger Herren: Ni har övergett mig, och därför har också jag övergett er och gett er i Shishaks hand.” 6 Både Israels furstar och kungen ödmjukade sig då och sade: ”Herren är rättfärdig.”
7 (O) När Herren såg att de ödmjukade sig, kom Herrens ord till Shemaja. Han sade: ”Eftersom de har ödmjukat sig vill jag inte fördärva dem. Jag ska låta dem komma undan med knapp nöd, och min vrede ska inte bli utgjuten över Jerusalem genom Shishaks hand. 8 (P) Men de ska bli hans tjänare, och de ska förstå vad det är att tjäna mig och att tjäna främmande kungadömen.”
9 (Q) Egyptens kung Shishak drog alltså upp mot Jerusalem. Han tog skatterna[j] i Herrens hus och skatterna i kungapalatset. Alltsammans tog han. Han tog också de sköldar av guld som Salomo hade låtit göra. 10 I deras ställe lät kung Rehabeam göra sköldar av koppar, och dem lämnade han i förvar åt befälet för livvakterna som höll vakt vid ingången till kungapalatset. 11 Så ofta kungen gick till Herrens hus, gick också livvakterna och bar dem. Sedan förde de dem tillbaka till livvaktsalen.
12 (R) Eftersom Rehabeam ödmjukade sig, vände sig Herrens vrede ifrån honom så att han inte fördärvade honom helt. Det fanns ännu sådant som var gott i Juda.
Rehabeams regering
13 (S) Kung Rehabeam stärkte alltså sitt välde i Jerusalem och fortsatte att regera. Han var fyrtioett år gammal när han blev kung, och han regerade sjutton år[k] i Jerusalem, den stad som Herren hade utvalt ur alla Israels stammar för att där fästa sitt namn. Hans mor hette Naama och var ammonitiska. 14 Han gjorde det som var ont, för han vände inte sitt hjärta till att söka Herren.
15 (T) Vad som mer finns att säga om Rehabeam, om hans första tid såväl som om hans sista, det är skrivet i profeten Shemajas och siaren Iddos krönikor, enligt släktregistrens sätt. Rehabeam och Jerobeam låg i krig med varandra så länge de levde.
16 Och Rehabeam gick till vila hos sina fäder och blev begravd i Davids stad. Hans son Abia blev kung efter honom.
30 Jesus hade inte gått in i byn än, utan var kvar på platsen där Marta hade mött honom. 31 Judarna som var hemma hos Maria och tröstade henne såg att hon reste sig hastigt och gick ut. Då följde de efter henne i tron att hon skulle gå till graven för att gråta där.
32 När Maria kom till platsen där Jesus var och fick se honom, föll hon ner vid hans fötter och sade till honom: "Herre, om du hade varit här skulle min bror inte ha dött." 33 När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som följt med henne grät, blev han djupt rörd och skakad i sin ande 34 och frågade: "Var har ni lagt honom?" De svarade: "Herre, kom och se." 35 (A) Jesus grät. 36 Då sade judarna: "Se hur han älskade honom!" 37 (B) Men några av dem sade: "Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasarus inte dog?"
38 Jesus blev åter djupt rörd i sitt inre och gick fram till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen. 39 Jesus sade: "Ta bort stenen!" Den dödes syster Marta sade till honom: "Herre, han luktar redan. Det är fjärde dagen." 40 Jesus sade till henne: "Har jag inte sagt dig att om du tror ska du få se Guds härlighet?" 41 Då tog de bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: "Far, jag prisar dig för att du hör mig. 42 Jag vet att du alltid hör mig, men jag säger det för folket som står här, för att de ska tro att du har sänt mig." 43 (C) När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: "Lasarus, kom ut!" 44 Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade till dem: "Gör honom fri och låt honom gå."
45 (D) Många judar som hade kommit till Maria och sett vad Jesus gjorde kom till tro på honom. 46 Men några av dem gick till fariseerna och berättade för dem vad Jesus hade gjort.
47 Översteprästerna och fariseerna kallade då samman Stora rådet och sade: "Vad gör vi? Den här mannen gör många tecken. 48 Låter vi honom hålla på så här kommer alla att tro på honom, och sedan kommer romarna och tar ifrån oss både templet och folket." 49 En av dem, Kaifas som var överstepräst det året, sade till dem: "Ni förstår ingenting. 50 (E) Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör för folket än att hela folket går under?"
51 Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året profeterade han att Jesus skulle dö för folket, 52 (F) och inte bara för folket utan också för att samla och förena Guds skingrade barn. 53 (G) Från den dagen bestämde de sig för att döda honom. 54 Jesus rörde sig därför inte längre öppet bland judarna utan drog sig undan därifrån till landsbygden nära öknen, till en stad som heter Efraim[a]. Där stannade han tillsammans med sina lärjungar.
55 (H) Judarnas påsk närmade sig, och många gick från landsbygden upp till Jerusalem före påsken för att rena sig[b]. 56 De sökte efter Jesus och sade till varandra där de stod på tempelplatsen: "Vad tror ni? Kommer han inte alls till högtiden?" 57 Men översteprästerna och fariseerna hade gett order om att den som visste var han fanns skulle tala om det så att de kunde gripa honom.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation