Old/New Testament
16 Herrens ord kom till Jehu, Hananis son[a], mot Basha. Han sade: 2 (A) ”Jag har lyft dig upp ur stoftet och satt dig till furste över mitt folk Israel, men du har gått på Jerobeams väg och förlett mitt folk så att de har väckt min vrede genom sina synder. 3 (B) Därför ska jag sopa bort Basha och hans hus. Ja, jag ska göra med ditt hus som jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus. 4 Den av Bashas hus som dör i staden ska hundarna äta upp, och den av hans hus som dör ute på marken ska himlens fåglar äta upp.”
5 (C) Vad som mer finns att säga om Basha, om vad han gjorde och om hans mäktiga gärningar, det är skrivet i Israels kungars krönika. 6 Basha gick till vila hos sina fäder och blev begravd i Tirsa. Hans son Ela blev kung efter honom.
7 Men genom profeten Jehu, Hananis son, hade Herrens ord kommit till Basha och hans hus. På grund av allt ont som han hade gjort i Herrens ögon, när han väckte hans vrede genom sina händers verk, skulle det gå honom som det gick Jerobeams hus, eftersom han också hade utplånat det.
Ela kung i Israel
8 I Juda kung Asas tjugosjätte regeringsår blev Ela, Bashas son, kung över Israel i Tirsa och regerade i två år.[b]
9 Men hans tjänare Simri, som var befälhavare för den ena hälften av vagnarna, anstiftade en sammansvärjning mot honom. En gång då Ela i Tirsa hade druckit sig berusad hemma hos Arsa, överhovmästaren i Tirsa, 10 kom Simri dit och slog honom till döds i Juda kung Asas tjugosjunde regeringsår. Sedan blev han själv kung efter Ela.
11 När han hade blivit kung och satt på sin tron, dödade han hela Bashas hus utan att låta någon av mankön bli kvar, varken släkting eller vän. 12 Så utrotade Simri hela Bashas hus enligt det ord som Herren hade talat mot Basha genom profeten Jehu. 13 Det blev så på grund av alla de synder som Basha och hans son Ela hade begått och förlett Israel med, så att de väckte Herrens, Israels Guds, vrede med sina tomma avgudar.
14 Vad som mer finns att säga om Ela och allt som han gjorde, det är skrivet i Israels kungars krönika.
Simri kung i Israel
15 I Juda kung Asas tjugosjunde regeringsår blev Simri kung och regerade sju dagar[c] i Tirsa. Folket höll då på att belägra Gibbeton, som tillhörde filisteerna. 16 Medan folket höll på med belägringen, fick de höra: ”Simri har anstiftat en sammansvärjning. Han har också dödat kungen.” Då gjorde hela Israel samma dag den israelitiske befälhavaren Omri till kung i lägret.
17 Därefter drog Omri med hela Israel upp från Gibbeton, och de angrep Tirsa. 18 När Simri såg att staden hade intagits, gick han in i kungapalatsets borg och brände upp kungapalatset och sig själv i eld och omkom. 19 (D) Det blev så på grund av de synder som han hade begått, när han gjorde det som var ont inför Herren och vandrade på Jerobeams väg, i den synd som han hade begått och förlett Israel med.
20 Vad som mer finns att säga om Simri och om den sammansvärjning han anstiftade, det är skrivet i Israels kungars krönika.
Omri kung i Israel
21 Nu delade sig Israels folk i två hälfter. Den ena hälften av folket följde Tibni, Ginats son, och ville göra honom till kung, medan den andra hälften följde Omri.
22 Men den del av folket som följde Omri fick övertaget över den del som följde Tibni, Ginats son. När Tibni var död blev Omri kung. 23 I Juda kung Asas trettioförsta regeringsår blev Omri kung över Israel och regerade i tolv år.[d] I Tirsa regerade han i sex år. 24 Han köpte berget Samaria[e] av Shemer för två talenter[f] silver och bebyggde berget. Staden som han byggde där kallade han Samaria efter Shemer, den man som tidigare hade ägt berget.
25 (E) Men Omri gjorde det som var ont inför Herren. Han gjorde mer ont än någon av dem som hade varit före honom. 26 (F) Han gick helt på Jerobeams, Nebats sons, väg och levde i de synder som han hade förlett Israel med, så att de väckte Herrens, Israels Guds, vrede med sina tomma avgudar.
27 Vad som mer finns att säga om Omri, om vad han gjorde och om hans mäktiga gärningar, det är skrivet i Israels kungars krönika. 28 Omri gick till vila hos sina fäder och blev begravd i Samaria. Hans son Ahab blev kung efter honom.
Ahab kung i Israel
29 Ahab, Omris son, blev kung över Israel i Juda kung Asas trettioåttonde regeringsår. Sedan regerade han i tjugotvå år[g] över Israel i Samaria. 30 Men Ahab, Omris son, gjorde det som var ont inför Herren, mer än någon av dem som hade varit före honom. 31 (G) Och som om det inte var nog för honom att leva i Jerobeams, Nebats sons, synder, tog han också till hustru Isebel[h], som var dotter till Etbaal[i], sidoniernas kung, och gick bort och tjänade Baal och tillbad honom. 32 Han reste ett altare åt Baal i Baalstemplet som han hade byggt i Samaria. 33 Dessutom lät Ahab göra en asherapåle.[j] Han gjorde mer för att väcka Herrens, Israels Guds, vrede än någon av de israelitiska kungar som hade varit före honom.
34 Under hans tid byggde Hiel från Betel åter upp Jeriko. När han lade grunden till staden kostade det honom hans äldste son Abiram, och när han satte upp dess portar kostade det honom hans yngste son Segub[k]. Detta hände enligt det ord som Herren hade talat genom Josua[l], Nuns son.
Elia vid bäcken Kerit
17 (H) Tishbiten Elia[m], som kom från[n] Gilead, sade till Ahab: ”Så sant Herren Israels Gud lever, honom som jag tjänar: Under de här åren ska varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det.”
2 Och Herrens ord kom till honom: 3 ”Gå bort härifrån och bege dig österut och göm dig vid bäcken Kerit[o] öster om Jordan. 4 Du ska dricka ur bäcken, och jag har befallt korparna att ge dig att äta där.” 5 Då gick han bort och gjorde som Herren hade befallt. Han gick till bäcken Kerit öster om Jordan och stannade där. 6 Korparna kom till honom med bröd[p] och kött på morgonen och med bröd och kött på kvällen, och han drack ur bäcken. 7 Men efter en tid torkade bäcken ut, eftersom det inte regnade i landet.
Elia och änkan i Sarefat
8 Då kom Herrens ord till Elia. Han sade: 9 (I) ”Bryt upp och gå till Sarefat[q], som hör till Sidon, och stanna där. Se, jag har befallt en änka där att ge dig mat.” 10 Han bröt upp och gick till Sarefat.
När han kom till stadsporten, fick han där se en änka[r] som samlade ved. Då ropade han till henne: ”Hämta lite vatten åt mig i kärlet, så att jag får dricka.” 11 När hon gick för att hämta det, ropade han efter henne: ”Ta också med en bit bröd åt mig.” 12 (J) Men hon svarade: ”Så sant Herren din Gud lever, jag har inte en kaka bröd, utan bara en näve mjöl i krukan och lite olja i kannan. Jag håller just på att samla ihop ett par vedpinnar och ska nu gå hem och laga till det åt mig och min son. Vi ska äta det och sedan dö.”
13 Då sade Elia till henne: ”Var inte rädd. Gå och gör som du har sagt. Men laga först till en liten kaka åt mig och bär ut den till mig. Laga sedan till åt dig och din son. 14 För så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan ska inte ta slut, och olja[s] ska inte fattas i kannan fram till den dag då Herren låter det regna på jorden.” 15 (K) Då gick hon och gjorde som Elia hade sagt. Hon hade sedan att äta en lång tid, hon själv, sonen och hennes husfolk. 16 Mjölet i krukan tog inte slut och olja fattades inte i kannan enligt det ord som Herren hade talat genom Elia.
17 En tid därefter blev kvinnans son sjuk. Han blev så svårt sjuk att han till slut inte längre andades. 18 (L) Då sade hon till Elia: ”Vad har du med mig att göra du gudsman? Kom du för att påminna mig om min synd och döda min son?” 19 Men han sade till henne: ”Ge mig din son.” Han tog honom ur hennes famn och bar honom upp i rummet ovanpå där han bodde och lade honom på sin säng. 20 Och han ropade till Herren och sade: ”Herre min Gud, skulle du göra så illa mot denna änka som jag bor hos, att hennes son dör?” 21 (M) Därefter sträckte han sig ut över pojken tre gånger och ropade till Herren och sade: ”Herre min Gud, låt den här pojkens själ komma tillbaka in i honom.”
22 Och Herren hörde Elias bön, och pojkens själ kom tillbaka in i honom, och han fick liv igen. 23 (N) Elia tog pojken och bar honom från rummet ovanpå ner i huset och gav honom åt hans mor och sade: ”Se, din son lever.” 24 Då sade kvinnan till Elia: ”Nu vet jag att du är en gudsman och att Herrens ord i din mun är sanning.”
Elia och Obadja
18 (O) En lång tid därefter, på tredje året, kom Herrens ord till Elia. Han sade: ”Gå och träd fram inför Ahab, så ska jag låta det regna på jorden.” 2 Då gick Elia för att träda fram inför Ahab.
Men svälten var svår i Samaria. 3 Och Ahab kallade till sig Obadja[t], som var hans överförvaltare. Obadja var en mycket gudfruktig man. 4 När Isebel var i färd med att utrota Herrens profeter, hade Obadja tagit hundra profeter och gömt dem i en grotta, femtio man åt gången, och gett dem mat och dryck. 5 Ahab sade till Obadja: ”Far igenom landet, till alla vattenkällor och alla bäckar. Kanske finner vi gräs, så att vi kan behålla hästar och mulåsnor vid liv och slipper slakta någon boskap.” 6 De fördelade mellan sig landet som de skulle fara igenom. Ahab gav sig ensam av åt ett håll och Obadja åt ett annat håll.
7 När Obadja for vägen fram, då kom plötsligt Elia emot honom. Han kände igen honom och föll ner på sitt ansikte och sade: ”Är du här, min herre Elia?” 8 Han svarade honom: ”Ja. Gå och säg till din herre: Elia är här.” 9 Då sade han: ”Hur har jag förbrutit mig, eftersom du vill ge din tjänare i Ahabs hand och låta honom döda mig? 10 Så sant Herren din Gud lever, det finns inget folk eller rike dit min herre inte har sänt någon för att söka efter dig. Om man har svarat: Han är inte här, så har han tagit en ed av det riket eller folket att man inte har funnit dig. 11 Och nu säger du: Gå och säg till din herre: Elia är här. 12 (P) Om Herrens Ande skulle rycka bort dig när jag går ifrån dig, jag vet inte vart, och jag kommer till Ahab och berättar om dig, då skulle han döda mig när han inte finner dig. Och ändå har jag, din tjänare, vördat Herren ända från min ungdom. 13 Har man inte berättat för min herre vad jag gjorde när Isebel dödade Herrens profeter, hur jag gömde hundra av Herrens profeter i två grottor, femtio man i varje och gav dem mat och dryck? 14 Och nu säger du: Gå och säg till din herre att Elia är här. Han kommer att döda mig!” 15 Men Elia svarade: ”Så sant Herren Sebaot lever, honom som jag tjänar, redan i dag ska jag träda fram inför Ahab.”
Elias möte med Ahab
16 Obadja gick och mötte Ahab och berättade detta för honom. Då gav sig Ahab i väg för att möta Elia. 17 När Ahab fick se Elia sade han till honom: ”Är du här, du som drar olycka över Israel?” 18 (Q) Elia svarade: ”Det är inte jag som drar olycka över Israel, utan du och din fars hus, för ni överger Herrens bud och följer baalerna. 19 Men skicka nu efter och samla hela Israel till mig på berget Karmel[u], tillsammans med Baals fyrahundrafemtio profeter och Asheras fyrahundra profeter som äter vid Isebels bord.”
Elia på Karmel
20 Då sände Ahab omkring bud över hela Israel och samlade profeterna på berget Karmel. 21 (R) Elia trädde fram för allt folket och sade: ”Hur länge ska ni halta på båda sidor? Om det är Herren som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom.” Men folket svarade honom inte med ett ord.
22 (S) Då sade Elia till folket: ”Jag är ensam kvar som Herrens profet, och Baals profeter är fyrahundrafemtio man. 23 Ge oss två tjurar, och låt dem välja ut åt sig den ena tjuren och stycka den och lägga den på veden utan att tända eld. Sedan ska jag göra i ordning den andra tjuren och lägga den på veden utan att tända eld. 24 Därefter kan ni åkalla er guds namn, men jag ska åkalla Herrens namn. Den gud som svarar med eld[v], han är Gud.” Allt folket svarade: ”Ditt förslag är bra.”
25 Elia sade till Baals profeter: ”Välj ut åt er den ena tjuren och gör i ordning den. Ni får välja först, eftersom ni är fler. Åkalla därefter er guds namn, men tänd inte elden!” 26 (T) De tog den tjur som han gav dem och gjorde i ordning den. De åkallade Baals namn från morgonen ända till middagen och ropade: ”Baal, svara oss!” Men inte ett ljud hördes, och ingen svarade. Och hela tiden dansade de omkring altaret som man hade byggt.
27 (U) När det blev middag, retades Elia med dem och sade: ”Ropa högre. Visst är han en gud, men han kanske sitter försjunken i tankar, eller så är han upptagen eller på resa, kanske sover han, men då ska han väl vakna[w].” 28 (V) Då ropade de ännu högre och ristade sig[x], som de brukade, med svärd och spjut så att blodet rann på dem. 29 (W) När det blev eftermiddag profeterade de extatiskt ända tills det var tid för matoffret. Men inte ett ljud hördes, ingen svarade och ingen tycktes heller bry sig om dem.
30 Elia sade då till allt folket: ”Kom fram hit till mig!” Och allt folket gick fram till honom. Då byggde han åter upp Herrens altare som hade blivit nerrivet. 31 (X) Elia tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar, eftersom Jakob hade fått ordet från Herren: ”Israel ska vara ditt namn[y].” 32 Av stenarna byggde Elia ett altare i Herrens namn och grävde ett dike runt altaret, stort nog för ett utsäde av två seamått[z]. 33 Han lade upp veden, styckade tjuren och lade den på veden. 34 Sedan sade han: ”Fyll fyra krukor med vatten och häll ut vattnet över brännoffret och veden.” Därefter sade han: ”Gör det en gång till.” De gjorde så för andra gången. Och sedan sade han: ”Gör det en tredje gång.” De gjorde så för tredje gången. 35 Vattnet flöt runt omkring altaret, och han lät också fylla diket med vatten.
36 (Y) Då tiden var inne att frambära matoffret, trädde profeten Elia fram och sade: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det bli känt i dag att det är du som är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. 37 Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk förstår att det är du Herre som är Gud, och omvänd du deras hjärtan.”
38 (Z) Då föll Herrens eld ner och förtärde brännoffret, veden, stenarna och jorden och torkade upp vattnet som fanns i diket. 39 (AA) När allt folket såg det, föll de ner på sina ansikten och sade: ”Det är Herren som är Gud! Det är Herren som är Gud!” 40 (AB) Men Elia sade till dem: ”Grip Baals profeter. Låt inte en enda av dem komma undan.” De grep dem och Elia förde dem ner till bäcken Kishon[aa] och dräpte dem där.
Slutet på torkan
41 Elia sade till Ahab: ”Bryt upp, ät och drick, för jag hör suset av regn.” 42 Då reste sig Ahab upp för att äta och dricka. Men Elia steg upp på Karmels topp och böjde sig ner mot marken med ansiktet mellan knäna. 43 Han sade till sin tjänare: ”Gå upp och se ut mot havet!” Han gick då upp och såg ut över havet, men sade: ”Jag ser ingenting.” Sju gånger sade han till honom att gå tillbaka. 44 När han kom dit sjunde gången, sade han: ”Se, ett litet moln som en manshand[ab] stiger upp ur havet.”
Då sade han: ”Gå och säg till Ahab: Spänn för och far ner, så att inte regnet håller dig kvar.” 45 (AC) I ett nu blev himlen mörk av moln och storm, och ett kraftigt regn föll. Och Ahab steg upp i sin vagn och for till Jisreel[ac]. 46 Men Herrens hand hade kommit över Elia, så att han band upp sina kläder och sprang framför Ahab ända till Jisreel.
Jesus fängslas
47 (A) Medan han ännu talade kom en folkhop, och han som hette Judas, en av de tolv, ledde dem. Han gick fram till Jesus för att kyssa honom. 48 Jesus sade till honom: "Judas, förråder du Människosonen med en kyss?"
49 När de som stod runt Jesus såg vad som höll på att hända, frågade de: "Herre, ska vi slå till med svärd?" 50 Och en av dem slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat. 51 Men Jesus sade: "Låt det vara nog nu[a]!" Och han rörde vid hans öra och helade honom.
52 Sedan sade Jesus till dem som hade kommit ut mot honom, översteprästerna och ledarna för tempelvakten och de äldste: "Som mot en rövare har ni gått ut med svärd och påkar. 53 (B) Jag har varit med er i templet varje dag utan att ni grep mig. Men detta är er stund, nu råder mörkrets makt."
Petrus förnekar Jesus
54 (C) Då grep de Jesus och förde bort honom och tog honom till översteprästens hus. Petrus följde efter på avstånd. 55 Mitt på gården tände de en eld och slog sig ner, och Petrus satte sig mitt ibland dem.
56 (D) En tjänsteflicka såg honom sitta där vid elden, och hon betraktade honom noga och sade: "Den där var också med honom." 57 Men han nekade: "Nej, kvinna, jag känner honom inte." 58 Strax därefter fick en annan syn på honom och sade: "Du är också en av dem." Men Petrus svarade: "Människa, det är jag inte alls!" 59 Ungefär en timme senare var det en annan som bestämt försäkrade: "Visst var den där med honom. Han är ju galilé!" 60 Men Petrus sade: "Människa, jag förstår inte vad du pratar om!" Och genast, medan han ännu talade, gol tuppen.
61 Då vände Herren sig om och såg på Petrus. Och Petrus kom ihåg Herrens ord, att han hade sagt till honom: "Innan tuppen gal i natt ska du tre gånger förneka mig." 62 Och han gick ut och grät bittert.
Jesus hånas och ställs inför Rådet
63 (E) Männen som bevakade Jesus hånade honom och slog honom. 64 De täckte över honom och frågade: "Profetera! Vem var det som slog dig?" 65 De sade också mycket annat hånfullt till honom.
66 (F) När det blev dag samlades folkets äldste, både överstepräster och skriftlärda. De lät föra honom inför sitt råd 67 och frågade: "Är du Messias, så säg det till oss!" Han svarade dem: "Om jag säger det till er tror ni det inte, 68 och om jag frågar, svarar ni inte. 69 (G) Men härefter ska Människosonen sitta på Guds, den Allsmäktiges, högra sida."[b] 70 (H) Då frågade alla: "Så du är alltså Guds Son?" Han svarade dem: "Ni själva säger att Jag Är[c]." 71 De sade: "Behöver vi något mer vittnesmål? Vi har själva hört det från hans egen mun!"
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation