Old/New Testament
David hämnas gibeoniterna
21 (A) Under Davids tid drabbade en svält som varade tre år i följd. Då sökte David Herrens ansikte. Herren svarade: ”Det beror på Saul och hans blodbefläckade hus, för att han dödade gibeoniterna.” 2 (B) Då kallade kungen till sig gibeoniterna och talade med dem. Gibeoniterna var inte israeliter utan en rest av amoreerna. Trots att Israels barn hade gett dem sin ed[a], hade Saul i sin iver för Israels barn och Juda försökt döda dem.
3 David sade till gibeoniterna: ”Vad ska jag göra för er? Och hur ska jag bringa försoning så att ni välsignar Herrens arvedel?” 4 Gibeoniterna svarade honom: ”Vi vill inte ha silver och guld från Saul och hans hus, och vi har heller inte rätt att döda någon i Israel.” David frågade: ”Vad begär ni då att jag ska göra för er?” 5 De svarade kungen: ”Mannen som ville förgöra oss och planerade att utrota oss så att vi inte skulle finnas kvar i Israels land – 6 (C) låt sju av hans söner utlämnas till oss så att vi får hänga upp[b] dem inför Herren i Sauls Gibea, han som var Herrens utvalde.” Kungen sade: ”Jag ska utlämna dem.”
7 (D) Men kungen skonade Mefiboshet, son till Sauls son Jonatan, på grund av eden som David och Sauls son Jonatan hade gett varandra inför Herren. 8 (E) Kungen tog de båda söner som Rispa, Ajas dotter, hade fött åt Saul, nämligen Armoni och Mefiboshet, och de fem söner som Merab,[c] Sauls dotter, hade fött åt meholatiten Adriel, Barsillajs son. 9 Dem överlämnade han i gibeoniternas händer, och de hängde upp dem på berget inför Herren så att alla sju dog på samma gång. Det var under de första skördedagarna, när kornskörden började[d], som de blev dödade.
10 Rispa, Ajas dotter, tog sin sorgdräkt och bredde ut den åt sig ovanpå klippan, från början av skörden tills vattnet strömmade ner från himlen över kropparna. Hon lät inte himlens fåglar röra dem om dagen eller markens vilda djur om natten.
11 När det berättades för David vad Sauls bihustru Rispa, Ajas dotter, hade gjort, 12 (F) gav sig David i väg och hämtade Sauls och hans son Jonatans ben från invånarna i Jabesh i Gilead. De hade smugit bort deras kroppar från torget i Bet-Shan där filisteerna hade hängt upp dem den dagen filisteerna besegrade Saul på Gilboa berg. 13 När David hade hämtat Sauls och hans son Jonatans ben därifrån samlade man också ihop de upphängdas ben. 14 Sedan begravde man Sauls och hans son Jonatans ben i Benjamins land, i Sela, i graven som tillhörde Sauls far Kish. Man gjorde allt som kungen hade befallt. Därefter lyssnade Gud till landets bön.
Strider mot filisteerna
15 Filisteerna började krig mot Israel på nytt, och David drog ner med sina tjänare. De stred mot filisteerna, och David blev utmattad. 16 Och Jisbo-Benob, en av rafaeernas[e] ättlingar, tänkte då döda David. Han hade en lans som vägde trehundra siklar koppar[f] och bar en ny rustning[g].
17 (G) Men Abishaj, Serujas son, kom till hans hjälp och dödade filistén. Då tog Davids män en ed av honom: ”Du får inte dra ut med oss i striden mer. Du får inte släcka Israels lampa[h].”
18 (H) Efter en tid blev det strid med filisteerna vid Gob. Det var då hushatiten Sibbekaj dräpte Saf, en av rafaeernas ättlingar.
19 (I) Ännu en gång blev det strid med filisteerna vid Gob. Elhanan, Jaare-Oregims son från Betlehem, slog då ihjäl gatiten Goliat[i], vars spjutskaft liknade en vävbom.
20 Sedan blev det återigen strid vid Gat. Där var en reslig man som hade sex fingrar på varje hand och sex tår på varje fot, tillsammans tjugofyra. Han var också ättling till rafaeerna. 21 (J) När han hånade Israel blev han dödad av Jonatan, son till Shimea, Davids bror. 22 Dessa fyra var ättlingar till rafaeerna i Gat. De föll för Davids och hans tjänares hand.
Davids segersång
22 (K) David sjöng denna sång[j] till Herren när Herren hade räddat honom från alla hans fiender och ur Sauls våld. 2 (L) Han sade:
Herre, mitt bergfäste,
min borg och min räddare,
3 (M) min Gud, min klippa
och min tillflykt,
min sköld och min frälsnings horn,
mitt värn och mitt skydd,
min frälsare som frälser mig
från våldet.
4 Till Herren, den högt lovade,
ropar jag,
och jag blir frälst från mina fiender.
5 (N) Dödens vågor omgav mig,
fördärvets strömmar skrämde mig.
6 (O) Dödsrikets band omslöt mig,
dödens snaror mötte mig.
7 (P) I min nöd åkallade jag Herren,
jag ropade till min Gud.
Från sitt tempel hörde han min röst,
mitt rop nådde hans öron.
8 (Q) Då skakade jorden och bävade,
himlens grundvalar darrade,
de skakade av hans brinnande vrede.
9 (R) Rök steg ur hans näsa
och förtärande eld ur hans mun,
det gnistrade av glöd från honom.
10 (S) Han sänkte himlen och steg ner
med mörka moln under sina fötter,
11 han red på keruben och flög,
han svävade fram på vindens vingar.
12 (T) Han gjorde mörker till sitt skydd
omkring honom:
vattenmassor, tjocka moln.
13 Ur glansen framför honom
flammade glödande kol.
14 (U) Herren dundrade från himlen,
den Högste höjde sin röst.
15 (V) Han sköt pilar och skingrade dem,
blixtar och förvirrade dem.
16 Flodbäddar blev synliga,
jordens grundvalar blottades
för Herrens tillrättavisning,
för hans vredes stormvind.
17 (W) Han räckte sin hand från höjden
och grep tag i mig,
han drog mig upp
ur de väldiga vattnen.
18 (X) Han räddade mig
från min mäktige fiende,
från dem som hatade mig
och var starkare än jag.
19 De anföll mig på min olyckas dag,
men Herren var mitt stöd.
20 Han förde mig ut på rymlig plats,
han räddade mig
eftersom han älskar mig.
21 (Y) Herren var god mot mig
efter min rättfärdighet,
han lönade mig
efter mina händers renhet,
22 för jag har hållit mig
på Herrens vägar
och inte avfallit från min Gud.
23 Jag har haft alla hans domar
för ögonen
och inte avvisat hans stadgar.
24 (Z) Jag har varit fullkomlig inför honom
och aktat mig för synd.
25 (AA) Därför har Herren lönat mig efter min rättfärdighet,
efter min renhet inför hans ögon.
26 Mot den trogne är du trofast,
mot den fullkomlige
är du fullkomlig.
27 (AB) Mot den rene är du ren,
men mot den falske är du vrång.
28 (AC) Du frälser ett förtryckt folk,
men du har ögonen på de stolta
och ödmjukar dem.
29 (AD) Ja, du är min lampa, Herre,
Herren gör mitt mörker ljust.
30 (AE) Med dig slår jag ner en armé,
med min Gud stormar jag murar.
31 (AF) Guds väg är fullkomlig,
Herrens ord är rent.
Han är en sköld för alla
som flyr till honom.
32 (AG) Vem är Gud förutom Herren,
vem är en klippa utom vår Gud?
33 Gud är mitt starka värn,
han gör min väg fullkomlig[k].
34 (AH) Du gör mina fötter som hindens
och ställer mig på mina höjder.
35 (AI) Du lär mina händer att strida,
mina armar
att spänna kopparbågen.
36 (AJ) Du ger mig din frälsnings sköld,
din ödmjukhet gör mig stor.
37 (AK) Du gör plats för mina steg
där jag går,
mina fötter vacklar inte.
38 Jag förföljde mina fiender
och förgjorde dem,
jag vände inte förrän
jag gjort slut på dem.
39 Jag gjorde slut på dem och slog dem
så att de inte kunde resa sig,
de föll under mina fötter.
40 Du rustade mig med kraft
för striden,
du böjde mina motståndare
under mig.
41 (AL) Mina fiender drev du
på flykten för mig,
dem som hatade mig förintade jag.
42 (AM) De såg sig omkring,
men ingen räddare fanns,
till Herren,
men han svarade dem inte.
43 Jag malde dem till stoft på marken,
jag krossade dem
och trampade ner dem
som smuts på gatan.
44 Du räddade mig ur mitt folks strider,
du bevarade mig
som ett huvud över hednafolk,
folk jag inte kände blev mina tjänare.
45 (AN) Främlingar kröp för mig,
så snart de hörde om mig
lydde de mig.
46 Främlingarnas mod vissnade bort,
bävande lämnade de sina fästen.
47 Herren lever!
Lovad är min klippa,
upphöjd är Gud,
min frälsnings klippa.
48 Gud, du har gett mig hämnd
och lagt folken under mig.
49 Du har fört mig ut från mina fiender,
du har upphöjt mig
över mina motståndare
och räddat mig från våldsmän.
50 (AO) Därför vill jag tacka dig
bland hednafolken, Herre,
och lovsjunga ditt namn,
51 (AP) för du ger stora segrar till din kung
och visar nåd mot din smorde,
mot David och hans ätt till evig tid.
24 (A) Jesus såg att han var bedrövad[a] och sade: "Hur svårt är det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike! 25 Det är lättare för en kamel[b] att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike." 26 De som hörde det sade: "Vem kan då bli frälst?" 27 (B) Han svarade: "Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud."
28 (C) Då sade Petrus: "Vi har lämnat det vi hade och följt dig." 29 Jesus sade till dem: "Jag säger er sanningen: Var och en som har lämnat hus eller hustru eller syskon eller föräldrar eller barn för Guds rike 30 ska få mångdubbelt igen redan i den här världen, och sedan evigt liv i den kommande världen."
Jesus talar en tredje gång om sin död
31 (D) Jesus tog de tolv åt sidan och sade till dem: "Se, vi går upp till Jerusalem, och allt som är skrivet om Människosonen genom profeterna ska gå i uppfyllelse. 32 (E) Han ska utlämnas åt hedningarna, och de ska håna och skymfa honom, spotta på honom, 33 gissla honom och döda honom. Och på tredje dagen ska han uppstå." 34 Men lärjungarna förstod ingenting av detta. Det var fördolt för dem, och de fattade inte vad han menade.
Den blinde vid Jeriko
35 (F) När Jesus närmade sig Jeriko satt en blind man vid vägen och tiggde. 36 Han hörde folk gå förbi och frågade vad som hände. 37 Man berättade för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, 38 (G) och då ropade han: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!" 39 De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade bara ännu mer: "Davids son, förbarma dig över mig!"
40 Jesus stannade och befallde att mannen skulle ledas fram till honom. När han kom närmare frågade Jesus: 41 "Vad vill du att jag ska göra för dig?" Han svarade: "Herre, gör så att jag kan se igen!" 42 (H) Jesus sade till honom: "Du får din syn. Din tro har frälst dig." 43 (I) Genast kunde han se, och han följde Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det prisade Gud.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation