Old/New Testament
Budskapet om Sauls död
1 (A) Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka efter segern över Amalek, var han två dagar i Siklag.[a] 2 (B) Och se, på tredje dagen kom en man från Sauls här, med kläderna sönderrivna och med jord på huvudet. När han kom in till David, föll han ner till marken och bugade sig. 3 David frågade honom: ”Varifrån kommer du?” Han svarade: ”Jag har flytt från Israels här.” 4 David sade till honom: ”Hur har det gått? Berätta för mig.” Han sade: ”Folket har flytt från striden och många har fallit och dött. Saul och hans son Jonatan är också döda.”
5 David frågade den unge mannen som berättade det för honom: ”Hur vet du att Saul och hans son Jonatan är döda?” 6 (C) Den unge mannen som berättade det för honom svarade: ”Jag råkade vara där på berget Gilboa, och där stödde sig Saul mot sitt spjut medan vagnar och ryttare ansatte honom. 7 När han vände sig om och fick se mig ropade han på mig, och jag svarade: Här är jag. 8 Han frågade mig vem jag var, och jag svarade honom att jag var amalekit.[b]
9 Då sade han till mig: Ställ dig över mig och ge mig dödsstöten. Dödsångesten griper mig[c], för livet är fortfarande kvar i mig. 10 Då gick jag fram till honom och dödade honom, för jag visste att han inte skulle överleva sitt fall. Och jag tog kronan som satt på hans huvud och ett armband som han hade på armen och tog med dem hit till min herre.” 11 Då grep David tag i sina kläder och rev sönder[d] dem. Detsamma gjorde alla som var hos honom. 12 De höll dödsklagan och grät och fastade ända till kvällen för Saul och hans son Jonatan, och för Herrens folk och för Israels hus, därför att de hade fallit för svärd.
13 David frågade den unge mannen som hade berättat det för honom: ”Varifrån är du?” Han svarade: ”Jag är son till en amalekit som lever här som främling.” 14 (D) David sade till honom: ”Hur vågade du räcka ut din hand och förgöra Herrens smorde[e]?” 15 Och David kallade på en av de unga männen och sade till honom: ”Kom hit och hugg ner honom!” Och han stack ner honom så att han dog. 16 David sade till honom: ”Ditt blod ska komma över ditt eget huvud,[f] för din egen mun vittnade mot dig när du sade: Jag har dödat Herrens smorde.”
Sorgesång över Saul och Jonatan
17 David sjöng denna sorgesång över Saul och hans son Jonatan, 18 (E) och han bestämde att man skulle lära Juda barn ”Bågsången”, som finns nertecknad i ”Den redliges bok”:
19 ”Ditt majestät[g], Israel,
ligger slaget på dina höjder.
Hur har inte hjältarna fallit!
20 (F) Förkunna det inte i Gat,
ropa inte ut det
på Ashkelons gator,
så att inte filisteernas döttrar
gläder sig,
de oomskurnas döttrar fröjdar sig.
21 Ni Gilboas berg,
på er må det varken falla
dagg eller regn
och inte finnas fält för offergåvor,
för hjältarnas sköld
ligger nersölad där,
Sauls sköld blir aldrig mer
smord med olja.[h]
22 (G) Från slagnas blod,
från hjältars hull
vek inte Jonatans båge,
vände inte Sauls svärd
hungrigt tillbaka.
23 Saul och Jonatan,
älskade och ljuvliga i livet
och inte åtskilda i döden.
De var snabbare än örnar,
starkare än lejon.
24 Ni Israels döttrar, gråt över Saul,
som klädde er
i scharlakan och prakt
och prydde era kläder
med smycken av guld.
25 Hur har inte hjältarna
fallit mitt i striden!
Jonatan ligger slagen
på dina höjder.
26 (H) Jag sörjer dig,
Jonatan, min broder.
Du var mycket ljuvlig för mig,
din kärlek till mig var underbar,
mer än kvinnors kärlek.
27 Hur har inte hjältarna fallit
och krigets vapen förstörts!”
David kung över Juda
2 (I) Därefter frågade David Herren: ”Ska jag gå upp till någon av städerna i Juda?” Herren svarade honom: ”Gå.” David frågade: ”Vart ska jag gå?” Han svarade: ”Till Hebron[i].” 2 (J) David drog då dit upp med sina båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, änkan efter karmeliten Nabal. 3 (K) David tog också med sina män dit upp, var och en med sin familj, och de bosatte sig i Hebrons städer. 4 (L) Och Juda män kom dit och smorde David till kung över Juda hus.
När man berättade för David att det var männen från Jabesh i Gilead som hade begravt Saul, 5 skickade han sändebud till männen i Jabesh i Gilead och lät säga till dem: ”Herren välsigne er som har visat er herre Saul den godheten att begrava honom! 6 Må nu Herren visa nåd och trofasthet mot er. Jag vill också göra gott mot er som har gjort detta. 7 Var nu starka och tappra män, för er herre Saul är död och Juda hus har nu smort mig till kung över dem.”
Ish-Boshet kung över Israel
8 (M) Men Abner[j], Ners son, Sauls överbefälhavare, tog Sauls son Ish-Boshet[k] och förde honom till Mahanajim[l] 9 och gjorde honom till kung över Gilead, ashureerna, Jisreel, Efraim, Benjamin och hela Israel. 10 Sauls son Ish-Boshet var fyrtio år när han blev kung över Israel, och han regerade i två år. Bara Juda hus höll sig till David. 11 (N) Tiden då David var kung i Hebron över Juda hus utgjorde sju år och sex månader.
Krig mellan Israel och Juda
12 Abner, Ners son, drog ut med Sauls son Ish-Boshets folk, från Mahanajim till Gibeon. 13 (O) Joab, Serujas son, och Davids folk tågade också ut. De möttes vid Gibeons damm[m] och intog ställning på var sin sida om dammen. 14 Abner sade till Joab: ”Låt de unga männen komma fram och tävla i en kämpalek inför oss.” Joab svarade: ”De får komma.” 15 Då kom de fram och ställde upp och blev räknade, tolv för Benjamin och Sauls son Ish-Boshet och tolv av Davids tjänare. 16 De grep varandra i huvudet och stack svärdet i sidan[n] på varandra, och alla stupade. Därför kallas platsen Helkat-Hassurim.[o] Den ligger vid Gibeon.
17 Sedan började en mycket hård strid den dagen, och Abner och Israels män blev slagna av Davids folk. 18 Tre av Serujas[p] söner var där: Joab, Abishaj och Asael.[q] Asael var snabbfotad som en gasell på fältet. 19 Han förföljde Abner utan att vika undan vare sig åt höger eller vänster.
20 Då vände Abner sig om och sade: ”Är det du, Asael?” Han svarade: ”Ja.” 21 Då sade Abner till honom: ”Vik av åt höger eller vänster, angrip någon av de yngre och ta hans rustning.” Men Asael ville inte låta honom vara. 22 Då sade Abner än en gång till Asael: ”Låt mig vara! Varför ska jag slå ner dig? Hur ska jag sedan kunna se din bror Joab i ansiktet?” 23 (P) Men han vägrade låta honom vara, så Abner stötte honom med bakänden av sitt spjut[r] i buken, och spjutet gick ut genom ryggen. Han föll ner och dog där på stället. Och var och en som kom till platsen där Asael hade fallit och dött stannade upp.
24 Men Joab och Abishaj förföljde Abner. När solen gick ner och de kom till Ammahöjden, som ligger mitt emot Gia på vägen mot Gibeons öken, 25 samlades Benjamins barn bakom Abner till en enda skara och gick i ställning på toppen av en och samma höjd. 26 Abner ropade till Joab: ”Ska svärdet få fortsätta frossa? Förstår du inte att det får ett bittert slut? Hur länge ska det dröja innan du befaller ditt folk att sluta förfölja sina bröder?” 27 Joab svarade: ”Så sant Gud lever: Hade du inte sagt något, skulle folket ha fortsatt förfölja sina bröder till morgonen.” 28 Sedan blåste Joab i basunen, och allt folket gjorde halt. De förföljde inte Israel längre och fortsatte inte att strida.
29 Abner och hans män tågade genom Hedmarken hela den natten. De gick över Jordan och fortsatte hela förmiddagen[s] och kom så till Mahanajim. 30 När Joab slutade förfölja Abner och samlade folket saknades nitton av Davids män förutom Asael. 31 Men Davids män hade dödat trehundrasextio man av Benjamins och Abners folk. 32 De tog med sig Asael och begravde honom i hans fars grav i Betlehem. Därefter marscherade Joab och hans män hela natten och kom i gryningen till Hebron.
Jesus som gäst hos en farisé
14 (A) När Jesus en sabbat gick in för att äta[a] hos en av de ledande fariseerna, vaktade de noga på honom. 2 Då stod en man som led av vatten i kroppen[b] framför honom. 3 (B) Jesus frågade de laglärda och fariseerna: "Får man bota på sabbaten eller inte?" 4 Men de teg. Han rörde då vid mannen och botade honom och lät honom sedan gå. 5 Sedan sade han till dem: "Om någon av er har en son eller oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte genast upp honom även om det är sabbat?" 6 Det kunde de inte svara på.
7 (C) När han märkte hur gästerna valde ut de finaste platserna[c], berättade han en liknelse för dem: 8 (D) "När någon bjuder dig till bröllop, ta då inte den finaste platsen vid bordet. Kanske någon annan av gästerna är mer ansedd än du? 9 I så fall kommer den som bjudit både dig och honom och säger till dig: Ge honom din plats, och då får du skamsen ta den nedersta platsen. 10 Nej, när du är bjuden, gå och sätt dig på den nedersta platsen. När värden kommer ska han då säga till dig: Min vän, sätt dig högre upp. Då blir du hedrad inför alla de andra gästerna. 11 (E) Var och en som upphöjer sig själv ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd."
12 (F) Han sade också till den som bjudit honom: "När du bjuder på lunch eller middag, bjud då inte dina vänner eller syskon eller släktingar eller rika grannar, så att de bjuder tillbaka och det blir din belöning. 13 Nej, när du bjuder till fest, bjud fattiga, handikappade, lama och blinda. 14 (G) Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning. Du ska få din lön vid de rättfärdigas uppståndelse."
Liknelsen om den stora måltiden
15 En av gästerna som hörde detta sade till honom: "Salig är den som får äta vid måltiden i Guds rike!" 16 (H) Jesus sade till honom: "En man ordnade en stor festmåltid och bjöd många. 17 När tiden för festen var inne, sände han sin tjänare för att säga till de inbjudna: Kom, nu är allt färdigt.
18 Men alla började ursäkta sig. Den förste sade till honom: Jag har köpt en åker och måste gå ut och se den. Jag hoppas du ursäktar. 19 En annan sade: Jag har köpt fem par oxar och ska ut och pröva dem. Jag hoppas du ursäktar. 20 (I) Ännu en annan sade: Jag har gift mig, så därför kan jag inte komma.
21 Tjänaren kom tillbaka och berättade detta för sin herre. Då blev husets herre vred och sade till sin tjänare: Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit fattiga, handikappade, blinda och lama. 22 Och tjänaren sade: Herre, vad du befallde är gjort, och det finns fortfarande plats. 23 (J) Då sade herren till sin tjänare: Gå ut på vägar och stigar och se till att människor kommer in, så att mitt hus blir fullt. 24 Jag säger er: Ingen av dem som var bjudna ska smaka min måltid."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation