Old/New Testament

David strider mot amalekiterna

30 ^(A) När David och hans män kom till Siklag^[a] på tredje dagen hade amalekiterna trängt in i Negev och in i Siklag. De hade intagit Siklag och bränt det med eld. ² Kvinnorna som var därinne^[b], både små och stora, hade de fört bort som fångar men inte dödat någon. Sedan hade de gett sig av. ³ När David och hans män kom till staden, fick de se att den var nerbränd med eld och att deras hustrur, söner och döttrar var bortförda som fångar. ⁴ Då brast David och hans män i gråt, och de grät tills de inte orkade gråta mer. ^5 (B) Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, änkan efter karmeliten Nabal, var också tillfångatagna.

⁶ David var i stor fara, för folket hotade att stena honom. Så förbittrade var de alla, var och en för sina söners och döttrars skull. Men David hämtade kraft hos Herren sin Gud. ^7 (C) David sade till prästen Ebjatar, Ahimeleks son: ”Bär hit efoden till mig.” Då kom Ebjatar med efoden till David. ^8 (D) David frågade Herren: ”Ska jag jaga rövarbandet? Kan jag hinna upp dem?” Herren svarade honom: ”Jaga dem, för du kommer att hinna upp dem och rädda alla.”

⁹ Då gav sig David i väg med sina sexhundra man, och de kom till bäckravinen Besor^[c] där en del av dem tvingades stanna kvar. ¹⁰ David fortsatte jakten med fyrahundra man, men tvåhundra man stannade. De var för trötta för att gå över bäckravinen Besor.

¹¹ Ute på fältet fann de en egyptier som de tog med sig till David. När de gav honom bröd att äta och vatten att dricka ¹² och dessutom gav honom en bit fikonkaka och två russinkakor att äta, fick han livsanden tillbaka. På tre dygn hade han nämligen varken ätit eller druckit.

¹³ ”Vem tillhör du och varifrån är du?” frågade David honom. ”Jag är en egyptisk pojke^[d], tjänare hos en amalekitisk man”, svarade han. ”Men min herre övergav mig för tre dagar sedan, för jag blev sjuk. ^14 (E) Vi hade trängt in i kereteernas^[e] del av Negev och i området som tillhör Juda och i Kalebs del^[f] av Negev, och vi hade bränt Siklag med eld.” ¹⁵ David frågade honom: ”Vill du föra mig ner till det där rövarbandet?” Han svarade: ”Om du lovar mig med ed vid Gud att inte döda mig eller utlämna mig åt min herre, så ska jag föra dig ner till rövarbandet.”

¹⁶ Så förde han honom dit, och de låg utspridda överallt på marken och åt och drack och firade allt det stora byte de hade tagit från filisteernas land och från Juda land. ¹⁷ Och David högg ner dem ända från skymningen till aftonen dagen därpå. Inte en enda av dem kom undan, utom fyrahundra unga män som satt upp på kamelerna och flydde. ¹⁸ Och David räddade allt som amalekiterna hade tagit. Han räddade också sina båda hustrur. ¹⁹ Ingen saknades, varken liten eller stor, ingens son eller dotter, inget av bytet eller något av det som de hade tagit. Allt förde David tillbaka. ²⁰ David tog också alla fåren och korna, och dessa drev man framför den övriga boskapen^[g] och ropade: ”Här är Davids byte!”

²¹ När David kom tillbaka till de tvåhundra man som hade varit för trötta att följa honom och därför stannat kvar vid bäckravinen Besor, gick dessa för att möta David och folket som han hade med sig. Då gick David fram till folket och hälsade dem. ²² Men alla onda och illvilliga män bland dem som hade följt med David tog till orda och sade: ”Eftersom de inte följde med oss tänker vi inte ge dem något av bytet som vi räddat. Nej, var och en får ta sin hustru och sina barn och gå.” ²³ Men David svarade: ”Så ska ni inte göra, mina bröder, med det som Herren har gett oss. Han bevarade oss och gav rövarbandet som anföll oss i vår hand. ^24 (F) Och vem lyssnar på er i den här saken? Nej, de som drar ut i striden ska ha samma lott som de som stannar vid trossen. De ska dela lika.” ²⁵ Så blev det från den dagen och i fortsättningen, för David gjorde detta till lag och rätt i Israel, så som det är än i dag.

²⁶ När David kom till Siklag sände han en del av bytet till de äldste i Juda, till sina vänner, och lät säga: ”Här är en gåva till er av bytet från Herrens fiender.” ²⁷ Han sände gåvor till dem i Betel^[h], till dem i Ramot i Negev, till dem i Jattir, ²⁸ Aroer, Sifamot, Eshtemoa, ²⁹ Rakal, jerachmeeliternas städer, keniternas städer, ³⁰ Horma, Bor-Ashan, Atak, ³¹ Hebron och till alla de orter där David och hans män hade vandrat omkring.

Sauls och hans söners död

31 ^(G) Filisteerna stred mot Israel, och Israels män flydde för dem och föll slagna på berget Gilboa. ^2 (H) Filisteerna ansatte häftigt Saul och hans söner, och de dödade Sauls söner Jonatan, Abinadab och Malki-Shua.

³ När striden hårdnade kring Saul och bågskyttarna fann honom, blev han svårt sårad av skyttarna. ^4 (I) Han sade till sin väpnare: ”Dra ditt svärd och genomborra mig, så att inte de där oomskurna kommer och genomborrar mig och skymfar mig.” Men hans väpnare ville inte, för han var mycket rädd. Då tog Saul själv svärdet och kastade sig på det. ⁵ När väpnaren såg att Saul var död, kastade också han sig på sitt svärd och följde honom i döden.

⁶ Saul och hans tre söner, hans väpnare och alla hans män dog på samma dag. ⁷ När israeliterna på andra sidan dalen och på andra sidan Jordan såg att Israels män hade flytt och att Saul och hans söner var döda, övergav de städerna och flydde. Sedan kom filisteerna och bosatte sig i dem.

⁸ Dagen därpå kom filisteerna för att plundra de slagna och fann då Saul och hans tre söner där de låg fallna på berget Gilboa. ⁹ De högg av Sauls huvud och tog hans vapen och sände omkring dem i filisteernas land för att sprida den goda nyheten i sitt avgudahus och bland folket. ¹⁰ De lade hans vapen i Astartetemplet, men hans kropp hängde de upp på muren i Bet-Shan.^[i]

¹¹ När invånarna i Jabesh i Gilead^[j] hörde vad filisteerna hade gjort med Saul, ^12 (J) bröt alla vapenföra män upp och gick hela natten. De tog ner Sauls och hans söners kroppar från muren i Bet-Shan och begav sig sedan till Jabesh och brände dem^[k] där. ¹³ Därefter tog de deras ben och begravde dem under tamarisken i Jabesh. Sedan fastade de i sju dagar.

²³ Någon frågade honom: "Herre, är det bara några få som blir frälsta?" Han sade till dem: ^24 (A) "Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Många, säger jag er, ska försöka komma in men inte lyckas. ^25 (B) När husets Herre har stigit upp och stängt porten och ni står utanför och bultar på porten och säger: Herre, öppna för oss, då ska han svara er: Jag känner er inte, varifrån är ni? ²⁶ Då kommer ni att säga: Vi åt och drack med dig, och du undervisade på våra gator. ²⁷ Men han ska svara er: Jag vet inte^[a] varifrån ni är. Gå bort ifrån mig, alla ni som gör orätt.

²⁸ Där ska ni gråta och gnissla tänder, när ni ser Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna i Guds rike medan ni själva hamnar utanför. ^29 (C) Och människor ska komma från öster och väster och från norr och söder och ligga till bords i Guds rike. ^30 (D) Och det finns de som är sist som ska bli först, och de som är först som ska bli sist."

Jesu klagan över Jerusalem

³¹ I samma stund kom några fariseer fram och sade till honom: "Gå bort och ge dig av härifrån, för Herodes vill döda dig." ³² Jesus svarade dem: "Gå och säg till den räven: Nu driver jag ut onda andar och botar sjuka i dag och i morgon, och på tredje dagen når jag mitt mål^[b]. ³³ Men i dag och i morgon och i övermorgon måste jag vandra vidare, för det passar sig inte att en profet dödas någon annanstans än i Jerusalem.

^34 (E) Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som är sända till dig! Hur ofta ville jag inte samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna! Men ni ville inte. ^35 (F) Nu ska ert hus lämnas åt er själva^[c]. Jag säger er: Ni kommer inte att se mig förrän ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.^[d]"