Old/New Testament
Samuels död
25 (A) Samuel dog, och hela Israel samlades och höll dödsklagan efter honom. De begravde honom i hans hem i Rama.
David och Abigail
David bröt upp och drog ner till Parans öken. 2 (B) I Maon fanns det en man som hade sin boskapsskötsel i Karmel[a]. Mannen var mycket rik, han ägde tretusen får och ettusen getter, och nu höll han på att klippa sina får i Karmel. 3 Mannen hette Nabal, och hans hustru hette Abigail.[b] Hon var klok och vacker, han var hård och ond i det han gjorde. Han var en ättling till Kaleb.
4 När nu David var i öknen och fick höra att Nabal klippte sina får, 5 sände han i väg tio unga män och sade till dem: ”Gå upp till Karmel och bege er till Nabal och hälsa honom i mitt namn 6 och säg: Må du leva! Frid vare med dig, frid vare med ditt hus och frid vare med allt vad du har. 7 Jag har hört att du har fårklippning[c] på gång. Nu är det så att dina herdar har varit hos oss utan att vi gjort dem något ont och utan att något har kommit bort för dem under hela tiden de har varit i Karmel. 8 Fråga dina tjänare, så berättar de det själva för dig. Låt nu mina unga män finna nåd för dina ögon. Vi har ju kommit hit på en glädjedag, så ge gärna vad du har till hands till dina tjänare och din son David.”
9 När Davids män kom dit sade de allt detta till Nabal i Davids namn. Sedan väntade de. 10 Men Nabal svarade Davids tjänare: ”Vem är David, vem är Ishais son? Nu för tiden är det många tjänare som rymmer från sina herrar. 11 Skulle jag ta mitt bröd och mitt vatten[d] och mitt kött som jag slaktat för mina fårklippare, och ge till män som jag inte vet varifrån de är?”
12 Då vände Davids män och gick sin väg. När de kom tillbaka berättade de allt detta för David. 13 Och David sade till sina män: ”Spänn på er svärden!” Var och en spände på sig sitt svärd, och David spände på sig sitt. Omkring fyrahundra man följde med David upp, medan tvåhundra stannade vid trossen.
14 En av tjänarna berättade för Nabals hustru Abigail: ”Se, David sände hit budbärare från öknen och lät hälsa vår herre, men han snäste av dem. 15 Men dessa män har varit väldigt goda mot oss. Vi led aldrig någon orätt och inget kom bort för oss under hela tiden vi drog omkring med dem där ute på marken. 16 De var en mur för oss både dag och natt under hela tiden vi var med dem och vaktade hjorden. 17 Tänk nu och se vad du kan göra, för olyckan hänger över vår herre och hela hans hus. Han är ju så ond att ingen kan prata med honom.”
18 Då skyndade sig Abigail och tog tvåhundra bröd, två läglar vin, fem tillredda får, fem seamått rostade ax[e], etthundra russinkakor och tvåhundra fikonkakor och lastade det på åsnor. 19 Hon sade till sina tjänare: ”Gå före mig, så kommer jag efter er.” Men hon berättade inget för sin man.
20 När hon nu red på sin åsna och var på väg ner i en bergsravin, då kom David och hans män ner mot henne så att hon mötte dem. 21 (C) David hade sagt: ”Det var meningslöst att jag skyddade allt han har där i öknen så att inget försvann av allt han äger. Han har lönat gott med ont. 22 Må Gud straffa Davids fiender[f] både nu och i framtiden: Jag tänker inte låta en enda man[g] av alla dem som är hans leva till morgonen.”
23 När Abigail fick se David, steg hon genast ner från åsnan och föll ner på sitt ansikte inför David och bugade sig mot marken. 24 Hon föll ner för hans fötter och sade: ”Det är jag, min herre, som bär skulden. Men låt din tjänarinna få tala till dig, och lyssna till din tjänarinnas ord. 25 Herre, bry dig inte om denne onde Nabal, för han är som hans namn betyder. Dåre heter han, och dårskap är han full av. Men jag, din tjänarinna, såg inte männen som du, min herre, sände.
26 Och nu, min herre, så sant Herren lever och så sant du själv lever: Herren har hindrat dig från att dra på dig blodskuld och ta rätten i egna händer. Må nu dina fiender och de som söker min herres olycka bli som Nabal. 27 (D) Och låt nu denna välsignelsegåva som din tjänarinna har med till min herre ges åt männen som följer min herre. 28 Förlåt din tjänarinna vad hon har brutit. För Herren ska sannerligen bygga åt min herre ett hus som består, eftersom min herre utkämpar Herrens krig, och inget ont ska finnas hos dig under hela ditt liv. 29 (E) Om någon står upp för att förfölja dig och vill döda dig, ska min herres liv vara inknutet i livets knyte[h] hos Herren din Gud. Men dina fienders liv ska han lägga i sin slunga och slunga bort. 30 När Herren gör för min herre allt det goda som han sagt om dig och sätter dig till furste över Israel, 31 ska det här inte bli en stötesten för dig eller till samvetskval för min herre, att min herre spillt oskyldigt blod och tagit rätten i egna händer. När Herren gör gott mot min herre, tänk då på din tjänarinna.”
32 Då sade David till Abigail: ”Välsignad är Herren, Israels Gud, som i dag sände dig för att möta mig! 33 Välsignad är din klokhet och välsignad är du själv som i dag har hindrat mig från att dra på mig blodskuld och ta rätten i egna händer! 34 Men så sant Herren, Israels Gud, lever, han som har hindrat mig från att göra dig illa: Hade du inte skyndat mig till mötes, skulle i gryningen inte en man ha funnits kvar av Nabals hus.” 35 (F) Sedan tog David emot vad hon hade fört med sig till honom, och han sade till henne: ”Gå hem i frid! Se, jag har lyssnat till dina ord och gör som du vill.”
36 När Abigail kom hem till Nabal, hade han ställt till med en fest i sitt hus och festade som en kung. Nabals hjärta var glatt och han var kraftigt berusad. Därför sade hon inget alls, stort eller smått, till honom förrän på morgonen när det ljusnade. 37 Men när det blev morgon och ruset hade gått ur Nabal, berättade hans hustru för honom vad som hade hänt. Då blev hans hjärta som dött i honom, och han blev som sten. 38 Omkring tio dagar senare slog Herren Nabal så att han dog.
39 När David fick höra att Nabal var död, sade han: ”Välsignad är Herren, som har försvarat min sak mot Nabal som skymfade mig och bevarat sin tjänare från att göra något ont. Herren har låtit Nabals ondska drabba hans eget huvud!” Och David sände bud till Abigail och hälsade att han gärna ville få henne till hustru. 40 När Davids tjänare kom till Abigail i Karmel sade de till henne: ”David har sänt oss till dig för att få dig som sin hustru.” 41 Då reste hon sig och föll ner till marken på sitt ansikte och sade: ”Se, här är din tjänarinna. Låt mig tjäna med att tvätta fötterna på min herres tjänare.” 42 Därefter reste hon sig snabbt och satt upp på åsnan. Så gjorde också de fem unga flickor som gick med henne. Hon följde med Davids sändebud och blev hans hustru.
43 David hade också tagit Ahinoam från Jisreel till hustru, och båda var nu hans hustrur. 44 (G) Men Saul hade gett sin dotter Mikal, Davids hustru, åt Palti, Laishs son, från Gallim.
David skonar på nytt Sauls liv
26 (H) Sifiterna kom till Saul i Gibea och sade: ”David håller sig nu gömd på Hakilahöjden mitt emot Jeshimon.” 2 (I) Då bröt Saul upp och drog ner till öknen Sif med tretusen utvalda män ur Israel för att söka efter David där i öknen. 3 Saul slog läger på Hakilahöjden som ligger vid vägen mitt emot Jeshimon. David, som höll till i öknen, märkte att Saul hade kommit efter honom in i öknen. 4 Då sände han ut spejare och förvissade sig om att Saul hade kommit. 5 Sedan bröt David upp och gav sig i väg till stället där Saul hade slagit läger. David såg platsen där Saul och hans överbefälhavare Abner, Ners son, hade lagt sig. Saul låg nämligen i vagnborgen och folket hade slagit läger runt omkring honom.
6 (J) David sade till hetiten Ahimelek och till Abishaj, Serujas[i] son, Joabs bror: ”Vem vill gå med mig ner till Saul i lägret?” Abishaj svarade: ”Jag går med dig ner.” 7 David och Abishaj kom till folket om natten och såg Saul ligga och sova i vagnborgen med sitt spjut nerstött i marken vid sitt huvud. Abner och folket låg runt omkring honom. 8 (K) Då sade Abishaj till David: ”Gud har i dag överlämnat din fiende i din hand. Låt mig nu spetsa honom mot marken med spjutet. En stöt räcker, jag behöver inte ge honom mer.” 9 Men David svarade Abishaj: ”Du får inte döda honom! Vem kan ostraffad lyfta sin hand mot Herrens smorde?” 10 (L) David fortsatte: ”Så sant Herren lever: Herren själv ska slå honom, antingen när hans dag kommer och han dör eller när han går ut i krig och rycks bort. 11 Aldrig inför Herren att jag skulle lyfta min hand mot Herrens smorde! Men ta nu spjutet där vid hans huvud och vattenkrukan, så går vi vår väg.” 12 Så tog David spjutet[j] och vattenkrukan vid Sauls huvud, och sedan gick de sin väg. Men ingen såg eller märkte det eller vaknade, utan alla sov, för Herren hade låtit en tung sömn falla över dem.
13 När David hade kommit över på andra sidan ställde han sig på toppen av berget, långt därifrån, med ett stort avstånd mellan dem. 14 David ropade till folket och till Abner, Ners son: ”Svarar du inte, Abner?” Abner svarade: ”Vem är du som ropar till kungen?” 15 David sade: ”Du är en man som inte har sin like i Israel. Varför har du då inte vakat över din herre kungen? En av folket kom för att förgöra kungen, din herre. 16 Det var inte bra, det du gjorde. Så sant Herren lever: ni förtjänar döden, ni som inte har vakat över er herre, Herrens smorde. Se nu efter: Var är kungens spjut och vattenkrukan som stod vid hans huvud?”
17 (M) Då kände Saul igen Davids röst och sade: ”Är det inte din röst, min son David?” David svarade: ”Jo, det är min röst, min herre och kung.” 18 Och han fortsatte: ”Varför förföljer min herre sin tjänare så? Vad har jag gjort, vad för ont har jag i sinnet[k]? 19 Må nu min herre och kung höra sin tjänares ord: Om det är Herren som har eggat dig mot mig, så låt honom få känna doften av en offergåva. Men om det är människor, så ska de vara förbannade inför Herren, för de har drivit bort mig från min plats i Herrens arvedel och sagt: Gå bort och tjäna andra gudar! 20 (N) Låt nu inte mitt blod falla på jorden fjärran från Herrens ansikte! Israels kung har dragit ut för att leta efter en enda liten loppa, som man jagar rapphöns i bergen[l].” 21 (O) Då sade Saul: ”Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David. Jag vill inte göra dig något ont mer, eftersom mitt liv var värdefullt i dina ögon i dag. Se, jag har betett mig som en dåre och misstagit mig grovt.”
22 David svarade: ”Här är kungens spjut. Låt nu en av dina män komma över hit och hämta det. 23 Herren ska löna var och en efter hans rättfärdighet och trofasthet. Herren gav dig i dag i min hand, men jag ville inte lyfta min hand mot Herrens smorde. 24 Liksom ditt liv var värdefullt i mina ögon i dag, så må också mitt liv vara värdefullt i Herrens ögon så att han räddar mig ur all nöd.” 25 ”Välsignad är du, min son David!” sade Saul till David. ”Vad du företar dig ska du också klara.” Därefter gick David sin väg, och Saul vände tillbaka hem igen.
32 (A) Var inte rädd, du lilla hjord, för er Far har beslutat att ge er riket.
33 (B) Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en börs som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv når och där ingen mal förstör. 34 För där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.
Inför Människosonens återkomst
35 (C) Spänn bältet om livet[a] och håll lamporna brinnande. 36 Var som tjänare som väntar sin herre hem från bröllopsfesten och som genast är redo att öppna för honom när han kommer och knackar på. 37 Saliga är de tjänare som Herren finner vakna när han kommer. Jag säger er sanningen: Han ska fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv komma och betjäna dem[b]. 38 Saliga är de han finner vakna, även om han skulle komma mitt i natten eller på småtimmarna[c]. 39 (D) Men det förstår ni att om husägaren hade vetat när tjuven kom, då hade han inte låtit någon bryta sig in i hans hus. 40 (E) Var beredda också ni, för Människosonen kommer när ni inte väntar det."
41 Petrus frågade: "Herre, talar du om oss i den här liknelsen, eller om alla?" 42 (F) Herren sade: "Vem är den trogne och kloke förvaltaren som hans herre sätter över sina tjänare för att ge dem deras mat i rätt tid? 43 Salig är den tjänaren när hans herre kommer och finner att han gör så. 44 (G) Jag säger er sanningen: Han ska sätta honom över allt han äger.
45 Men om den tjänaren skulle säga i sitt hjärta: Min herre dröjer med att komma, och han börjar slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka och berusa sig, 46 då ska den tjänarens herre komma en dag när han inte väntar det och en stund när han inte anar det, och han ska hugga honom i stycken och ge honom hans plats bland de trolösa.
47 (H) Den tjänare som vet sin herres vilja men inget förbereder och inte handlar efter hans vilja, han ska få många rapp. 48 Men den som inte vet och som gör något som förtjänar rapp, han ska få färre. Av den som fått mycket ska det krävas mycket, och av den som blivit betrodd med mycket ska det begäras desto mer.
Inte fred utan splittring
49 Jag har kommit för att tända en eld på jorden, och vad jag önskar att den redan var tänd. 50 (I) Men jag har ett dop att genomgå, och hur våndas jag inte tills det är fullbordat!
51 (J) Tror ni att jag har kommit för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag er, inte fred utan splittring. 52 Från och med nu ska fem i samma familj vara splittrade: tre mot två och två mot tre, 53 (K) far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor."
Tidens tecken
54 (L) Till folket sade han också: "När ni ser ett moln stiga i väster säger ni genast att det blir regn, och det blir så. 55 Och när det blåser sydlig vind säger ni att det blir hett, och det blir det. 56 Era hycklare, jordens och himlens utseende kan ni tyda. Varför kan ni då inte tyda den här tiden?
57 Varför bedömer ni inte själva vad som är rätt? 58 (M) När du är på väg till domaren med din motpart, så gör vad du kan för att förlikas med honom medan ni är på väg. Annars drar han dig inför domaren, och domaren överlämnar dig till rättstjänaren och rättstjänaren sätter dig i fängelse. 59 Jag säger dig: Du kommer inte ut förrän du har betalat till sista öret[d]."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation