Old/New Testament
Samuels födelse
1 (A) I Ramatajim-Sofim[a] i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit.[b] 2 Elkana hade två hustrur[c]. Den ena hette Hanna och den andra Peninna.[d] Peninna hade barn, men Hanna hade inga.
3 (B) Elkana gav sig år efter år i väg från sin stad för att tillbe och offra åt Herren Sebaot i Shilo[e], där Elis båda söner Hofni och Pinehas[f] var Herrens präster. 4 (C) Den dag Elkana bar fram sitt offer brukade han ge sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offret[g]. 5 (D) Men åt Hanna gav han en dubbelt så stor del[h], för han älskade henne även om Herren hade gjort henne ofruktsam. 6 För att provocera henne brukade hennes rival retas mycket med henne, därför att Herren hade gjort henne ofruktsam. 7 Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till Herrens hus retades Peninna med henne på samma sätt.
Nu grät Hanna och ville inte äta. 8 Då sade hennes man Elkana till henne: ”Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?” 9 När de hade ätit och druckit i Shilo reste sig Hanna och gick till Herrens tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren. 10 Hon var djupt bedrövad och började be till Herren under häftig gråt. 11 (E) Hon gav ett löfte och sade: ”Herre Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då ska jag ge honom åt Herren för hela hans liv, och ingen rakkniv[i] ska röra hans huvud.” 12 Medan hon bad länge inför Herren iakttog Eli hennes mun. 13 Hanna talade nämligen i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte.
Då trodde Eli att hon var berusad. 14 Därför sade han till henne: ”Hur länge ska du bära dig åt som en berusad? Se till att göra dig av med vinet!” 15 (F) ”Nej, min herre”, svarade Hanna, ”jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för Herren. 16 Ta inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till nu.” 17 Då svarade Eli henne: ”Gå i frid, och må Israels Gud ge[j] dig det du bad honom om.” 18 Hon sade: ”Må din tjänarinna finna nåd för dina ögon.” Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte sorgsen ut längre.
19 De steg alla upp tidigt nästa morgon, och sedan de tillbett inför Herren vände de tillbaka och kom hem till Rama. Elkana låg med[k] sin hustru Hanna, och Herren kom ihåg henne. 20 Hanna blev havande och födde en son när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel: ”För jag har bett Herren om honom.”
Hanna överlämnar Samuel åt Herren
21 När sedan Elkana med hela sitt hus gav sig i väg för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer åt Herren, 22 gick inte Hanna med utan sade till sin man: ”Jag vill vänta tills pojken är avvand[l]. Då ska jag ta med honom och föra fram honom inför Herrens ansikte och sedan låta honom stanna där för alltid.” 23 Hennes man Elkana sade till henne: ”Gör vad du finner bäst. Stanna du tills du har avvant honom. Må bara Herren uppfylla sitt ord.” Så stannade hustrun hemma och ammade sin son tills hon hade avvant honom.
24 När hon hade avvant honom, tog hon med honom till Herrens hus. Hon tog också med sig tre tjurar,[m] en efa mjöl[n] och en lägel vin, och förde honom in i Herrens hus i Shilo. Pojken var då ännu helt ung. 25 De slaktade tjuren och förde sedan fram pojken till Eli. 26 Hon sade: ”Hör på mig, min herre. Så sant du lever, min herre: jag är kvinnan som stod här bredvid dig och bad till Herren. 27 Den här pojken bad jag om, och nu har Herren gett mig vad jag bad om. 28 Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren. Så länge han lever ska han tillhöra Herren.” Och de tillbad Herren där.
Hannas lovsång
2 (G) Hanna bad och sade:
”Mitt hjärta fröjdar sig i Herren,
mitt horn är upphöjt genom Herren.
Min mun är vidöppen
mot mina fiender,
för jag gläder mig i din frälsning.
2 (H) Ingen är helig som Herren,
för ingen finns utom dig.
Ingen klippa är som vår Gud.
3 Tala inte så högmodigt,
låt inte fräcka ord komma
från er mun,
för Herren är en Gud som vet allt,
och hos honom vägs gärningarna.
4 Hjältarnas bågar är brutna,
men de stapplande rustar sig
med kraft.
5 (I) De mätta måste tjäna för bröd,
men de hungriga hungrar inte mer.
Den ofruktsamma föder sju barn,
men den som fick många söner
tynar bort.
6 (J) Herren dödar och gör levande,
han för ner i dödsriket
och upp därifrån.
7 Herren gör fattig och han gör rik,
han ödmjukar och han upphöjer.
8 (K) Han reser den ringe ur stoftet,
han lyfter den fattige ur dyn
för att sätta honom
bland furstar.
Och han låter honom ärva
härlighetens tron,
för jordens grundpelare är Herrens,
på dem har han byggt världen.
9 (L) Sina frommas fötter bevarar han,
men de ogudaktiga
tystas i mörkret,
för av egen kraft är ingen stark.
10 (M) De som strider mot Herren
blir krossade,
mot dem dundrar han i himlen.
Herren dömer jordens ändar
och ger makt åt sin kung.
Han upphöjer sin smordes horn.”
11 Elkana gick hem igen till Rama. Men Samuel gjorde tjänst inför Herren under prästen Eli.
Elis onda söner
12 (N) Men Elis söner var onda män som inte kände Herren. 13 (O) Så här brukade prästerna göra med folket: När någon offrade ett slaktoffer, kom prästens tjänare medan köttet kokades och hade en treuddig gaffel i handen. 14 Den stack han ner i kitteln, pannan, krukan eller grytan, och allt som gaffeln fick upp tog prästen. Så gjorde de mot alla israeliter som kom dit till Shilo. 15 (P) Till och med innan man hade bränt fettet[o] kom prästens tjänare och sade till den som offrade: ”Ge hit kött att steka åt prästen, för han vill inte ha kokt kött av dig utan rått.” 16 Om mannen då sade till honom: ”Låt dem först bränna fettet, sedan kan du ta vad du vill”, så svarade han: ”Nej, ge mig det nu, annars tar jag det med våld!” 17 De unga männens synd var mycket stor inför Herren, eftersom folket kom att förakta[p] Herrens offer.
Samuel i Shilo
18 (Q) Samuel gjorde tjänst inför Herrens ansikte och var redan som pojke klädd i linne-efod[q]. 19 Dessutom brukade hans mor varje år göra honom en liten kåpa, som hon hade med sig när hon kom upp med sin man för att offra det årliga slaktoffret. 20 Då brukade Eli välsigna Elkana och hans hustru och säga: ”Må Herren ge dig fler barn med denna kvinna i stället för det som hon fick som bönesvar när hon bad till Herren.” Så gick de hem igen.
21 Herren såg till Hanna och hon blev havande och födde tre söner och två döttrar. Men pojken Samuel växte upp inför Herren.
22 (R) Eli var nu mycket gammal. När han fick höra allt som hans söner gjorde mot hela Israel och att de låg med kvinnorna som tjänstgjorde[r] vid ingången till uppenbarelsetältet, 23 sade han till dem: ”Varför gör ni sådant? Jag hör från allt folket här hur illa ni handlar. 24 Gör inte så, mina söner! Det är inget gott rykte jag hör, det som sprids bland Herrens folk. 25 (S) Om en människa syndar mot en annan människa kan Gud medla för henne. Men om en människa syndar mot Herren, vem kan då medla för henne?” Men de lyssnade inte till sin far, för det var Herrens vilja att döda dem.
26 (T) Och pojken Samuel växte och blev stor och var till glädje för både Herren och människor.
Domsord över Eli
27 En gudsman kom till Eli och sade till honom: ”Så säger Herren: Uppenbarade jag mig inte för din fars hus när de var i Egypten och tjänade faraos hus? 28 Jag utvalde honom bland Israels alla stammar till präst åt mig, till att offra på mitt altare och tända rökelse och bära efod inför mitt ansikte. Och jag gav din fars hus Israels barns alla eldsoffer. 29 Varför föraktar ni då mina slaktoffer och matoffer som jag har fastställt i min boning? Hur kan du ära dina söner mer än mig, så att ni göder er själva med det bästa av varje offergåva från mitt folk Israel?
30 (U) Därför säger Herren, Israels Gud: Jag har sagt att ditt hus och din fars hus skulle få vandra inför mig för all framtid, men nu säger Herren: Aldrig! Jag ska ära dem som ärar mig, men de som föraktar mig ska bli föraktade. 31 Se, dagar ska komma då jag hugger av din arm och din fars hus arm så att ingen ska bli gammal i ditt hus. 32 Du ska få se min boning lida nöd trots allt det goda som sker med Israel. Ingen ska någonsin bli gammal i ditt hus. 33 Den man av din släkt som jag inte utrotar från mitt altare ska få[s] dina ögon att slockna och bli till sorg för din själ. Och alla som växer upp i ditt hus ska dö i sina bästa år[t]. 34 (V) Och detta är tecknet för dig, det som kommer att drabba dina båda söner Hofni och Pinehas: På en och samma dag ska båda dö.
35 (W) Men jag ska låta en trogen präst träda fram åt mig. Han ska göra det som är i mitt hjärta och min själ. Åt honom ska jag bygga ett hus på fast grund, och han ska ständigt vandra inför min smorde[u]. 36 Och var och en som är kvar av ditt hus ska komma och falla ner inför honom för att få ett silvermynt eller en brödkaka och säga: Anställ mig för någon prästsyssla så att jag får en bit bröd att äta.”
Herren uppenbarar sig för Samuel
3 (X) Pojken Samuel gjorde tjänst inför Herren hos Eli. På den tiden var Herrens ord sällsynt, profetsyner var inte vanliga. 2 (Y) Då hände en gång detta medan Eli låg på sin plats. Hans ögon hade börjat bli skumma så att han inte kunde se. 3 (Z) Guds lampa[v] hade ännu inte slocknat, och Samuel låg i Herrens tempel där Guds ark stod. 4 Då kallade Herren på Samuel. ”Här är jag”, svarade Samuel. 5 Sedan skyndade han bort till Eli och sade: ”Här är jag, du ropade på mig.” Men han svarade: ”Jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen.” Och han gick och lade sig.
6 Herren kallade än en gång på Samuel, och Samuel steg upp och gick till Eli och sade: ”Här är jag, du ropade på mig.” Men han svarade: ”Jag har inte ropat, min son. Gå och lägg dig igen.” 7 Samuel kände inte Herren än, och Herrens ord hade ännu inte blivit uppenbarat för honom.
8 Herren kallade på Samuel för tredje gången, och han steg upp och gick till Eli och sade: ”Här är jag, du ropade på mig.” Då förstod Eli att det var Herren som kallade på den unge pojken. 9 Därför sade han till Samuel: ”Gå och lägg dig, och om han ropar på dig, så säg: Tala Herre, din tjänare hör.” Och Samuel gick och lade sig på sin plats.
10 Då kom Herren och ställde sig där och ropade som förut: ”Samuel! Samuel!” Och Samuel svarade: ”Tala, din tjänare hör.” 11 (AA) Då sade Herren till Samuel: ”Se, jag kommer att göra något i Israel som ska ringa i båda öronen på var och en som hör det. 12 (AB) Den dagen ska jag förverkliga över Eli allt som jag talat mot hans hus, från det första till det sista. 13 Jag har förklarat för honom att jag ska döma hans hus till evig tid för den synd som han kände till, nämligen att hans söner drog förbannelse över sig utan att han tillrättavisade dem. 14 (AC) Därför har jag också betygat med ed för Elis hus att deras skuld aldrig någonsin ska försonas genom slaktoffer eller andra offergåvor.”
15 Samuel låg kvar till morgonen då han öppnade dörrarna till Herrens hus. Han var rädd för att berätta synen för Eli. 16 Men Eli ropade på Samuel: ”Samuel, min son!” Han svarade: ”Här är jag.” 17 Då sade Eli: ”Vad var det han sade till dig? Dölj det inte för mig! Må Gud straffa dig både nu och i framtiden om du döljer för mig ett enda ord av det han sade till dig.” 18 Då berättade Samuel allt för honom och dolde ingenting. Eli sade: ”Han är Herren. Han får göra det som är gott i hans ögon.”
19 (AD) Och Samuel växte upp, och Herren var med honom och lät inget av allt han sagt falla till marken. 20 (AE) Hela Israel från Dan till Beer-Sheba[w] förstod att Samuel var betrodd som Herrens profet. 21 Och Herren fortsatte att visa sig i Shilo, för Herren uppenbarade sig för Samuel i Shilo genom Herrens ord.
Jesus botar en besatt
26 (A) De seglade in till gerasenernas område[a], som ligger mitt emot Galileen. 27 När Jesus steg i land, möttes han av en man från staden. Han var besatt av onda andar och hade inte haft kläder på sig på länge, och han bodde inte i något hus utan bland gravarna. 28 När han fick se Jesus, ropade han och föll ner inför honom och skrek: "Vad har du med mig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Jag ber dig: plåga mig inte!"
29 Jesus hade nämligen befallt den orena anden att fara ut ur mannen. Länge hade den hållit honom i sitt grepp. Han hade varit bunden med kedjor och fotbojor och blivit bevakad, men han hade slitit sönder bojorna och drivits ut i ödemarken av den onda anden. 30 Jesus frågade honom: "Vad är ditt namn?" Han svarade: "Legion[b]", för det var många onda andar som hade kommit in i honom. 31 Och de bad Jesus att han inte skulle befalla dem att fara ner i avgrunden.
32 Nu gick där en stor svinhjord och betade på berget, och de onda andarna bad att han skulle låta dem fara in i svinen. Det tillät han. 33 Andarna for ut ur mannen och in i svinen, och hjorden rusade utför branten ner i sjön och drunknade.
34 När herdarna såg vad som hade hänt, flydde de och berättade om det inne i staden och ute på landet. 35 Folk gick ut för att se vad som hade hänt. De kom till Jesus och fann mannen som andarna hade lämnat sitta vid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen. Då blev de rädda. 36 De som var ögonvittnen berättade för dem hur den besatte hade blivit frisk[c]. 37 Allt folket från gerasenernas område bad då att Jesus skulle lämna dem, för de hade gripits av stark fruktan. Han steg i båten och vände tillbaka.
38 Mannen som de onda andarna hade farit ut ur bad att få följa med honom, men Jesus skickade i väg honom med orden: 39 "Gå hem igen och berätta om allt som Gud har gjort med dig." Då gick han och ropade ut över hela staden allt som Jesus hade gjort med honom.
Jesus uppväcker Jairus dotter
40 När Jesus kom tillbaka välkomnade folket honom, eftersom alla väntade på honom. 41 (B) Då kom det fram en man som hette Jairus och var föreståndare för synagogan. Han föll ner för Jesu fötter och bad honom komma hem till honom, 42 för han hade en enda dotter, i tolvårsåldern, och hon var döende.
På vägen dit trängde sig folkmassan nära Jesus. 43 (C) Där fanns en kvinna som hade haft blödningar i tolv år och inte kunnat[d] bli botad av någon. 44 Hon kom bakifrån och rörde vid hörntofsen[e] på hans mantel, och genast stannade hennes blödning.
45 Jesus frågade: "Vem var det som rörde vid mig?" Alla nekade, och Petrus sade: "Mästare, hela folkmassan trycker och tränger sig inpå dig." 46 Men Jesus sade: "Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig." 47 När kvinnan insåg att hon var upptäckt, kom hon darrande fram och föll ner för honom. Hon förklarade inför allt folket varför hon hade rört vid honom och hur hon genast hade blivit botad. 48 (D) Jesus sade till henne: "Min dotter, din tro har frälst dig. Gå i frid."
49 (E) Medan han ännu talade, kom någon från synagogföreståndarens hus och sade: "Din dotter är död. Besvära inte Mästaren mer." 50 Jesus hörde det och svarade honom: "Var inte rädd. Bara tro, så blir hon räddad." 51 (F) När han kom fram till huset lät han ingen följa med honom in utom Petrus, Johannes och Jakob och flickans far och mor. 52 Alla grät och sörjde henne[f]. Men Jesus sade: "Gråt inte. Hon är inte död, hon sover." 53 Då hånskrattade de åt honom, för de visste att hon var död.
54 (G) Men han tog flickans hand och ropade: "Flicka, stå upp!" 55 Hennes livsande återvände, och hon reste sig genast. Sedan sade han till dem att ge henne något att äta. 56 (H) Hennes föräldrar var helt utom sig av häpnad. Men Jesus befallde dem att inte tala om för någon vad som hade hänt.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation