Old/New Testament
Akans synd
7 (A) Men Israels barn förgrep sig på det som var vigt åt förintelse. Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son till Sera av Juda stam, tog av det. Då upptändes Herrens vrede mot Israels barn.
2 (B) Josua sände i väg några män från Jeriko till Ai[a], som ligger vid Bet-Aven öster om Betel. Han sade till dem: ”Gå dit upp och speja i landet.” Männen gav sig i väg och spejade vid Ai. 3 När de kom tillbaka till Josua sade de till honom: ”Hela folket behöver inte dra upp. Låt tvåtusen eller tretusen gå dit upp och inta Ai. Du behöver inte låta allt folket trötta ut sig med att gå dit, för de är inte många.” 4 Alltså drog tretusen man av folket dit upp.
Men de tvingades fly för männen från Ai. 5 Männen i Ai dödade omkring trettiosex man av dem och förföljde de andra utanför stadsporten ända till Shebarim[b] och slog dem på sluttningen där. Då smälte folkets hjärta och blev som vatten.
6 Josua rev sönder sina kläder och föll ner på sitt ansikte på marken framför Herrens ark. Där låg han till kvällen, tillsammans med Israels äldste. De strödde stoft på sina huvuden, 7 och Josua sade: ”O, Herre Gud, varför har du fört detta folk över Jordan för att ge oss i amoreernas hand och förgöra oss? Om vi bara hade nöjt oss med att stanna på andra sidan Jordan! 8 O, Herre, vad ska jag säga, när Israel har vänt ryggen åt sina fiender? 9 (C) När kananeerna och landets alla invånare får höra detta kommer de att omringa oss och utrota vårt namn från jorden. Vad vill du göra för ditt stora namns skull?”
10 Då svarade Herren Josua: ”Res dig upp! Varför ligger du där på ditt ansikte? 11 (D) Israel har syndat, de har brutit mot mitt förbund som jag ingått med dem. De har tagit av det som var vigt åt förintelse, de har stulit, ljugit och lagt det stulna bland sina egna ägodelar. 12 Därför kan inte Israels barn stå emot sina fiender, utan de måste fly för dem, för de har själva blivit vigda åt förintelse. Jag kommer inte att vara med er längre ifall ni inte får bort det vigda från er.
13 (E) Res dig, helga folket och säg: Helga er till i morgon, för så säger Herren, Israels Gud: Det finns något som är vigt åt förintelse hos dig, Israel. Du kan inte stå emot dina fiender förrän ni avlägsnar det ifrån er. 14 Tidigt i morgon ska ni träda fram, stam efter stam. I den stam som Herren pekar ut ska släkt efter släkt träda fram. I den släkt som Herren pekar ut ska familj efter familj träda fram. I den familj som Herren pekar ut ska man efter man träda fram. 15 (F) Den som blir utpekad med det som är vigt åt förintelse ska brännas i eld med allt vad han har, därför att han har brutit mot Herrens förbund och gjort vad som är en dårskap i Israel.”
16 Tidigt nästa morgon lät Josua Israel träda fram, stam efter stam, och Juda stam blev utpekad. 17 (G) När han lät Juda släkter träda fram pekade han ut seraiternas släkt. När han lät seraiternas släkt träda fram, man efter man[c], blev Sabdi utpekad. 18 När han lät dennes familj träda fram, man efter man, blev Akan utpekad. Han var son till Karmi, son till Sabdi, son till Sera av Juda stam. 19 Då sade Josua till Akan: ”Min son, ge ära åt Herren, Israels Gud, och bekänn inför honom. Säg mig vad du har gjort och dölj inget för mig.”
20 Akan svarade Josua: ”Det är sant. Jag har syndat mot Herren, Israels Gud. Detta är vad jag gjort: 21 Jag såg bland bytet en dyrbar mantel från Shinar[d] och tvåhundra siklar silver och en guldplatta som vägde femtio siklar,[e] och jag fick begär till det och tog det. Det är gömt i jorden inne i mitt tält med silvret underst.”
22 Då sände Josua några budbärare som skyndade bort till tältet, och där låg det stulna med silvret underst. 23 De tog ut det ur tältet och bar det till Josua och alla Israels barn och lade ner det inför Herren. 24 Då tog Josua och hela Israel Akan, Seras son, och silvret och manteln och guldplattan och hans söner och döttrar, hans oxar, åsnor och får och hans tält och allt som var hans och förde dem upp till Akors dal. 25 Och Josua sade: ”Varför drog du olycka över oss? I dag ska Herren dra olycka över dig.” Sedan stenade hela Israel honom. De brände dem i eld och kastade stenar över dem. 26 (H) Över Akan reste de ett stort stenröse, som finns kvar än i dag. Och Herren vände sig ifrån sin glödande vrede. Därför fick den platsen namnet Akors dal[f], som den heter än i dag.
Ais erövring och förstöring
8 (I) Herren sade till Josua: ”Var inte rädd och tappa inte modet! Ta med dig allt krigsfolk och bryt upp och dra ut mot Ai. Se, jag har gett kungen i Ai med hans folk, hans stad och hans land i dina händer. 2 (J) Och du ska göra med Ai och dess kung som du gjorde med Jeriko och dess kung, men bytet och boskapen därifrån får ni behålla. Lägg ett bakhåll mot staden på andra sidan av den.”
3 Då bröt Josua upp med allt krigsfolket för att tåga mot Ai. Josua valde ut trettiotusen man, tappra stridsmän, och sände ut dem om natten. 4 Han befallde dem: ”Lägg er i bakhåll mot staden, på andra sidan av den, men gå inte alltför långt från staden. Och håll er alla beredda. 5 (K) Själv ska jag med allt folk som är kvar hos mig rycka fram mot staden. När de då drar ut mot oss som förra gången ska vi fly för dem. 6 Då kommer de att förfölja oss tills vi har lockat bort dem från staden. De kommer att säga: Nu flyr de för oss, precis som förra gången. 7 Men när vi flyr för dem ska ni komma fram ur bakhållet och inta staden, för Herren er Gud har gett den i er hand. 8 Och när ni har tagit staden ska ni tända eld på den. Gör som Herren har sagt. Ge akt på vad jag har befallt.” 9 Josua sände i väg dem, och de gick och lade sig i bakhåll mellan Betel och Ai, väster om Ai. Men Josua stannade över natten bland folket.
10 Tidigt på morgonen mönstrade Josua folket och drog upp med de äldste i Israel i spetsen för folket till Ai. 11 Allt det krigsfolk som var kvar hos honom drog upp och ryckte allt närmare tills de kom mitt emot staden. Där slog de läger norr om Ai med dalen mellan sig och Ai. 12 Men han tog omkring femtusen man och lade dem i bakhåll mellan Betel och Ai, väster om staden. 13 Och när folket intagit ställning, både lägret norr om staden och de som låg i bakhåll väster om staden, gick Josua den natten fram till mitten av dalen. 14 När kungen i Ai såg detta, skyndade sig stadens män och han själv med allt sitt folk och drog tidigt på morgonen ut till strid mot Israel, bort till den utsedda platsen framför hedmarken. Han visste inte om bakhållet mot honom på andra sidan staden. 15 Josua och hela Israel låtsades bli slagna och flydde i riktning mot öknen. 16 Då kallade man samman allt folket i staden för att förfölja dem, och de förföljde Josua och lockades bort från staden. 17 Inte en enda man blev kvar i Ai eller i Betel, alla drog ut efter Israel och lämnade staden öppen när de förföljde Israel.
18 Och Herren sade till Josua: ”Räck ut spjutet[g] i din hand mot Ai, för jag ska ge staden i din hand.” Då räckte Josua ut spjutet i sin hand mot staden. 19 Och de som låg i bakhåll reste sig snabbt från sin plats och skyndade i väg, så snart han räckte ut sin hand, och de nådde staden och intog den och skyndade sig att sätta eld på den. 20 När då männen från Ai vände sig om, fick de se hur rök från staden steg upp mot himlen. Och de hade ingen möjlighet att fly åt vare sig ena eller andra hållet, eftersom folket som hade flytt mot öknen nu vände sig mot sina förföljare. 21 När Josua och hela Israel såg att de som legat i bakhåll hade intagit staden och att röken steg från staden, vände de om och slog ner männen från Ai. 22 (L) De andra drog ut från staden emot dem, så att de hamnade mitt emellan israeliterna och hade dem på båda sidor om sig. Man nergjorde dem och lät ingen överleva eller komma undan. 23 Men kungen i Ai tillfångatogs levande och fördes till Josua.
24 När Israel hade dödat Ais alla invånare ute på fältet och i öknen dit de förföljt dem, och alla hade fallit för svärd och blivit nergjorda, vände alla israeliterna tillbaka till Ai och slog det med svärd. 25 De som föll den dagen, män och kvinnor, utgjorde 12 000 personer, allt folket i Ai. 26 (M) Josua drog inte tillbaka sin hand som han räckt ut spjutet med förrän alla Ais invånare hade blivit tillintetgjorda. 27 Bara boskapen och bytet som Israel hade tagit från den staden behöll man, enligt den befallning Herren hade gett Josua. 28 Och Josua brände Ai och gjorde det till en grushög för evig tid, till en ödemark, som det är ännu i dag. 29 (N) Kungen i Ai lät han hänga upp på en påle, och där fick han hänga till kvällen. När solen gick ner tog man på Josuas befallning ner hans döda kropp från pålen och kastade den vid ingången till stadsporten. De reste ett stort stenröse över den, och det finns kvar än i dag.
Josua läser lagen på berget Ebal
30 (O) Vid den tiden byggde Josua ett altare åt Herren, Israels Gud, på berget Ebal,[h] 31 (P) så som Herrens tjänare Mose hade befallt Israels barn och det var föreskrivet i Moses lagbok[i]: ett altare av ohuggna stenar som inte var bearbetade med järn. På det offrade de brännoffer åt Herren och slaktade gemenskapsoffer. 32 (Q) Där på stenarna lät Josua göra en avskrift[j] av den lag som Mose hade skrivit inför Israels barn. 33 (R) Hela Israel med dess äldste och förmän och domare stod på båda sidor om arken, med de levitiska prästerna som bar Herrens förbundsark framför sig. Den ena hälften av folket, både främlingar och infödda, stod vänd mot berget Gerissim och den andra hälften mot berget Ebal, i enlighet med vad Herrens tjänare Mose[k] tidigare hade befallt för att välsigna Israels folk.
34 (S) Därefter läste han upp alla lagens ord, välsignelsen och förbannelsen, allt så som det var skrivet i lagboken. 35 (T) Inte ett ord av allt det som Mose hade befallt underlät Josua att läsa upp inför Israels hela församling med kvinnor och barn och de främlingar som följde dem.
Gibeoniterna bedrar Josua
9 (U) När alla kungarna på andra sidan Jordan, i Bergsbygden, i Låglandet och i hela Kustlandet vid Stora havet upp mot Libanon hörde vad som hade hänt hetiterna, amoreerna, kananeerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, 2 slöt de sig samman för att strida tillsammans mot Josua och Israel.
3 (V) Men när invånarna i Gibeon[l] hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Ai, 4 handlade de för sin del med list: De gick i väg och påstod sig vara sändebud. De lade utslitna packsäckar på sina åsnor, och utslitna, sönderspruckna och lagade vinsäckar av skinn, 5 och tog utslitna, lappade skor på fötterna och klädde sig i utslitna kläder. Dessutom var allt bröd de tog med sig som reskost torrt och smuligt.
6 De kom till Josua i lägret vid Gilgal och sade till honom och till Israels män: ”Vi kommer från ett avlägset land. Slut förbund med oss.” 7 (W) Men Israels män svarade hiveerna: ”Kanske bor ni här mitt ibland oss. Hur skulle vi då kunna sluta förbund med er?” 8 Då sade de till Josua: ”Vi är dina tjänare.” Josua frågade dem: ”Vilka är ni, och varifrån kommer ni?” 9 De svarade: ”Dina tjänare har kommit från ett mycket avlägset land för Herren din Guds namns skull. Vi har hört ryktet om honom och allt han har gjort i Egypten, 10 (X) och allt han har gjort med amoreernas båda kungar på andra sidan Jordan, med kung Sichon i Heshbon och kung Og i Bashan som bodde i Ashtarot. 11 Därför sade våra äldste och alla invånare i vårt land till oss: Ta med er reskost och gå och möt dem och säg till dem: Vi är era tjänare, slut nu förbund med oss.’ 12 Det här brödet var nybakat när vi tog med det hemifrån till reskost, den dag vi gav oss i väg för att gå till er. Men se, nu är det torrt och smuligt. 13 De här vinsäckarna var nya när vi fyllde dem, och se, nu är de sönderspruckna. Och kläderna och skorna vi har på oss har blivit utslitna under vår mycket långa resa.”
14 (Y) Då tog Israels män av deras reskost[m] men frågade inte Herren. 15 (Z) Och Josua lovade dem fred och ingick förbund med dem att de skulle få leva, och församlingens furstar gav dem sin ed.
16 Men när tre dagar hade gått sedan de ingått förbund med dem, fick de höra att männen var deras grannar och att de bodde mitt ibland dem. 17 Då bröt Israels barn upp och kom på tredje dagen till deras städer, och dessa var Gibeon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim. 18 Men Israels barn angrep dem inte, eftersom församlingens furstar hade gett dem sin ed vid Herren, Israels Gud. Men hela församlingen klagade på furstarna. 19 (AA) Då svarade alla furstarna hela församlingen: ”Vi har gett dem vår ed vid Herren, Israels Gud. Nu kan vi inte röra dem. 20 (AB) Så här ska vi göra med dem: Vi ska låta dem leva, så att inte vreden kommer över oss på grund av den ed vi gav dem.” 21 De fortsatte: ”Låt dem leva.” Och de blev vedhuggare och vattenbärare åt hela församlingen såsom furstarna hade sagt till dem.
22 Josua kallade dem till sig och sade: ”Varför har ni lurat oss och sagt att ni bor mycket långt bort från oss, fastän ni bor mitt ibland oss? 23 Nu är ni under förbannelse. Ni ska aldrig upphöra att vara slavar, vedhuggare och vattenbärare vid min Guds hus.” 24 (AC) De svarade Josua: ”Dina tjänare hade hört berättas hur Herren din Gud hade befallt sin tjänare Mose att ge er hela detta land och förgöra landets alla invånare för er. Vi fruktade starkt för våra liv på grund av er, därför gjorde vi detta. 25 Och nu är vi i din hand. Gör med oss vad du finner vara gott och riktigt.” 26 Och han gjorde så: Han befriade dem från Israels barns hand så att de inte dödade dem.
27 På den dagen gjorde Josua dem till vedhuggare och vattenbärare åt församlingen och vid Herrens altare, på den plats han skulle utvälja. Så är de än i dag.
21 Folket stod och väntade på Sakarias, och de undrade varför han dröjde så länge inne i templet. 22 När han sedan kom ut kunde han inte tala till dem, och de förstod att han hade sett en syn i templet. Han gjorde tecken åt dem men förblev stum.
23 När dagarna för hans tjänstgöring var över återvände han hem. 24 En tid därefter blev hans hustru Elisabet havande, och hon drog sig undan i fem månader och sade: 25 (A) "Detta har Herren gjort med mig. I dessa dagar såg han till mig och tog bort min skam bland människor."
Ängelns budskap till Maria
26 I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud 27 till en jungfru i staden Nasaret i Galileen. Hon var trolovad[a] med en man som hette Josef och som var av Davids släkt, och jungfruns namn var Maria. 28 Ängeln kom in till henne och sade: "Gläd dig[b], du som fått nåd! Herren är med dig." 29 Men hon blev förskräckt av hans ord och undrade vad denna hälsning kunde betyda.
30 (B) Då sade ängeln till henne: "Var inte rädd, Maria! Du har funnit nåd hos Gud. 31 (C) Du ska bli havande och föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus. 32 (D) Han ska bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud ska ge honom hans fader Davids tron. 33 (E) Han ska vara kung över Jakobs hus för evigt, och hans rike ska aldrig ta slut."
34 Då sade Maria till ängeln: "Hur ska detta ske? Jag har ju inte haft någon man." 35 Ängeln svarade henne: "Den helige Ande ska komma över dig, och den Högstes kraft ska vila över dig. Därför ska barnet som föds kallas heligt och Guds Son. 36 Och din släkting Elisabet är också havande med en son på sin ålderdom. Hon som kallades ofruktsam är nu i sjätte månaden, 37 (F) för ingenting är omöjligt för Gud[c]."
38 Maria sade: "Jag är Herrens tjänarinna. Låt det ske med mig som du har sagt." Och ängeln lämnade henne.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation