Old/New Testament
Påskhögtiden
9 Herren talade till Mose i Sinai öken i första månaden av det andra året[a] efter deras uttåg ur Egyptens land. Han sade: 2 ”Israels barn ska fira påskhögtid[b] på den bestämda tiden. 3 (A) På fjortonde dagen i denna månad, i skymningen, ska ni fira den, på bestämd tid. I enlighet med alla stadgar och föreskrifter ska ni fira den.”
4 Och Mose sade till Israels barn att de skulle fira påskhögtiden. 5 De firade den på fjortonde dagen i första månaden, i skymningen, i Sinai öken. Israels barn gjorde i allt så som Herren hade befallt Mose.
6 (B) Men det fanns några män som hade blivit orena genom en död människa så att de inte kunde fira påskhögtid på den dagen. De vände sig därför samma dag till Mose och Aron 7 och sade till Mose: ”Vi har blivit orena genom en död människa. Ska vi därför nekas att bland Israels barn frambära Herrens offergåva på bestämd tid?” 8 (C) Mose svarade dem: ”Stanna här, så ska jag höra vad Herren befaller om er.”
9 Herren talade till Mose. Han sade: 10 ”Säg till Israels barn: Om någon bland er eller era efterkommande har blivit oren genom en död människa, eller är ute på resa långt borta, kan han ändå fira Herrens påskhögtid. 11 (D) De ska då fira den i andra månaden, på fjortonde dagen, i skymningen. Med osyrat bröd och bittra örter ska de äta påskalammet. 12 (E) Inget av det ska lämnas kvar till morgonen, och inget ben på det ska krossas[c]. De ska fira påskhögtiden enligt alla dess föreskrifter. 13 Men den som är ren och inte är på resa men ändå underlåter att fira påskhögtiden, han ska utrotas ur sitt folk, därför att han inte har burit fram Herrens offergåva på bestämd tid. Den mannen får själv svara för sin synd.
14 (F) Om en främling bor hos er och vill fira Herrens påskhögtid, ska han fira den enligt de stadgar och föreskrifter som gäller för påskhögtiden. Ni ska ha en och samma stadga för främlingen och för den infödde i landet.”
Molnskyn över tabernaklet
15 (G) På den dag då tabernaklet sattes upp täckte molnskyn[d] tabernaklet, vittnesbördets tält. Från kvällen till morgonen var den över tabernaklet och den såg ut som eld. 16 (H) Så var det alltid: Molnskyn täckte det, och om natten såg den ut som eld. 17 (I) Så ofta molnskyn höjde sig från tältet bröt Israels barn upp, och på den plats där molnskyn stannade slog Israels barn läger. 18 På Herrens befallning bröt Israels barn upp, och på Herrens befallning slog de läger. Så länge molnskyn vilade över tabernaklet låg de kvar i lägret. 19 Om molnskyn stannade en längre tid över tabernaklet, iakttog Israels barn det Herren befallde dem och bröt inte upp. 20 Ibland stannade molnskyn över tabernaklet bara några få dagar. På Herrens befallning låg de då kvar i lägret, och på Herrens befallning bröt de sedan upp. 21 Ibland stannade molnskyn bara från kvällen till morgonen. När molnskyn höjde sig på morgonen bröt de upp. Om molnskyn stannade en dag och en natt, bröt de upp när molnskyn höjde sig. 22 Om molnskyn stannade två dagar eller en månad, eller om molnskyn blev kvar en längre tid över tabernaklet, så låg Israels barn stilla i läger och bröt inte upp. Men när den höjde sig bröt de upp. 23 På Herrens befallning slog de läger, och på Herrens befallning bröt de upp. De följde Herrens påbud i enlighet med Herrens befallning genom Mose.
Silvertrumpeterna
10 Herren talade till Mose. Han sade: 2 ”Gör dig två silvertrumpeter,[e] i hamrat arbete ska du göra dem. Du ska använda dem när församlingen ska sammankallas och när lägren ska bryta upp. 3 När man stöter i dem båda ska hela församlingen samlas hos dig vid ingången till uppenbarelsetältet. 4 Men när man stöter bara i den ena, ska furstarna, huvudmännen för Israels ätter, samlas hos dig. 5 När ni blåser en larmsignal, ska de läger som ligger österut bryta upp. 6 Och när ni blåser larmsignal för andra gången, ska de läger som ligger söderut bryta upp. När lägren ska bryta upp ska man blåsa larmsignal. 7 Men när församlingen ska sammankallas, ska ni inte blåsa larmsignal utan stöta i trumpeterna.
8 Det är Arons söner, prästerna, som ska blåsa i trumpeterna. Detta ska vara en evig stadga för er, släkte efter släkte. 9 (J) När ni i ert land drar ut till strid mot någon fiende som angriper er, ska ni blåsa larmsignal i trumpeterna. Då ska ni bli ihågkomna inför Herren er Guds ansikte, och bli räddade från era fiender. 10 (K) Och i dagar av glädje, vid era högtider och nymånader,[f] ska ni stöta i trumpeterna vid era brännoffer och gemenskapsoffer. De ska göra att ni blir ihågkomna inför er Gud. Jag är Herren er Gud.”
Uppbrott från Sinai
11 Andra året, i andra månaden, på tjugonde dagen[g], höjde sig molnskyn från vittnesbördets tabernakel. 12 Då bröt Israels barn upp från Sinai öken och gick från plats till plats, och molnskyn stannade i öknen Paran.
13 När de nu första gången bröt upp efter Herrens befallning genom Mose, 14 (L) var det Juda barns läger under sitt baner som först bröt upp, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Nahshon, Amminadabs son. 15 Och anförare för den här som utgjordes av Isaskars stam var Netanel, Suars son. 16 Anförare för den här som utgjordes av Sebulons stam var Eliab, Helons son.
17 (M) Sedan tabernaklet hade tagits ner, bröt Gershons och Meraris barn upp och bar tabernaklet.
18 Därefter bröt Rubens läger upp under sitt baner, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Elisur, Shedeurs son. 19 Anförare för den här som utgjordes av Simeons stam var Shelumiel, Surishaddajs son. 20 Anförare för den här som utgjordes av Gads stam var Eljasaf, Deguels son.
21 (N) Sedan bröt kehatiterna upp, de bar de heliga föremålen. Och tabernaklet sattes upp innan de hann fram.
22 Därefter bröt Efraims läger upp under sitt baner, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Elishama, Ammihuds son. 23 Anförare för den här som utgjordes av Manasse stam var Gamliel, Pedasurs son. 24 Och anförare för den här som utgjordes av Benjamins stam var Abidan, Gideonis son.
25 Därefter bröt Dans läger upp under sitt baner som en eftertrupp för alla läger, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Ahieser, Ammishaddajs son. 26 Anförare för den här som utgjordes av Ashers stam var Pagiel, Okrans son. 27 Och anförare för den här som utgjordes av Naftalis stam var Ahira, Enans son.
28 Detta var ordningen när Israels barn bröt upp, häravdelning efter häravdelning.
Midjaniten Hobab
29 (O) Mose sade till Hobab[h], som var son till midjaniten Reguel, Moses svärfar: ”Vi bryter nu upp och går till det land som Herren har lovat att ge oss. Följ med oss, så ska vi göra gott mot dig. Herren har lovat Israel allt gott.”
30 Men han svarade honom: ”Jag vill inte följa med, utan jag vill gå hem till mitt land och min släkt.” 31 Mose sade: ”Nej, lämna oss inte. Du vet bäst var vi kan slå läger i öknen, du ska bli vårt öga. 32 Om du följer med oss ska vi låta dig få del av det goda som Herren gör med oss.”
Israel bryter upp
33 Och de bröt upp från Herrens berg och vandrade tre dagsresor. Herrens förbundsark gick framför dem de tre dagarna för att utse en rastplats åt dem. 34 (P) Herrens molnsky svävade över dem om dagen när de bröt upp från sin lägerplats. 35 (Q) Och så ofta arken bröt upp, sade Mose:
”Res dig, Herre!
Låt dina fiender skingras,
låt dem som hatar dig
fly för ditt ansikte.”
36 Och när den sattes ner, sade han:
”Vänd åter, Herre,
till Israels ätters många tusenden.”
Eld från Herren
11 (R) Folket började klaga högljutt inför Herren hur illa de hade det. När Herren hörde det, upptändes hans vrede och hans eld började brinna ibland dem och förtärde dem som var ytterst i lägret. 2 Folket ropade då till Mose och han bad till Herren, och elden dog ut. 3 (S) Platsen fick namnet Tabeera[i], därför att Herrens eld hade brunnit ibland dem.
Folket klagar
4 (T) Den blandade hopen[j] som följde dem greps av stort begär, och även Israels barn började gråta igen och sade: ”Vem kan ge oss kött att äta? 5 Vi minns fisken som vi åt gratis i Egypten, och gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. 6 Men nu försmäktar vår själ, för här finns inget att se utom detta manna.”[k]
7 (U) Mannat liknade korianderfrö och såg ut som bdelliumharts.[l] 8 Folket gick omkring och samlade det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. De kokade det i gryta eller bakade kakor av det. Och det smakade som fint bakverk med olja. 9 När daggen föll över lägret om natten, föll också mannat över det.
10 Mose hörde hur folket i de olika familjerna grät, var och en vid ingången till sitt tält. Då upptändes Herrens vrede, och Mose blev illa till mods. 11 Och Mose sade till Herren: ”Varför har du gjort så illa mot din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd inför dina ögon? Du har ju lagt bördan av hela detta folk på mig! 12 (V) Har jag burit och fött hela detta folk, eftersom du säger till mig: ’Bär dem i din famn så som vårdaren bär spädbarnet’, in i det land som du med ed har lovat åt deras fäder? 13 Var ska jag få kött att ge åt hela detta folk? De kommer gråtande till mig och säger: Ge oss kött, så att vi får äta! 14 Jag orkar inte bära hela folket själv, det är för tungt för mig. 15 Om det är så här du vill göra mot mig, döda mig då direkt om jag funnit nåd inför dina ögon, och låt mig slippa se mitt elände!”
16 (W) Då sade Herren till Mose: ”Kalla samman sjuttio män av de äldste i Israel, sådana som du vet är folkets äldste och deras förmän. För fram dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig. 17 Där ska jag då stiga ner och tala med dig, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma över dem. De ska tillsammans med dig bära bördan av folket, så att du slipper bära den ensam. 18 (X) Säg till folket: Helga er till i morgon, så ska ni få kött att äta. Ni har gråtit inför Herren och sagt: Vem ska ge oss kött att äta? I Egypten hade vi det så bra. Därför ska nu Herren ge er kött att äta. 19 Ni ska få äta, inte bara en dag, inte två dagar, inte fem dagar, inte tio dagar, inte tjugo dagar, 20 utan en hel månad, ända tills köttet kommer ut genom näsan på er och det äcklar er. Ni har förkastat Herren, som är mitt ibland er, och gråtit inför hans ansikte och sagt: Varför drog vi alls ut ur Egypten?”
21 (Y) Mose sade: ”Sexhundratusen man till fots har jag omkring mig, och du säger: Jag ska ge dem kött att äta under en månad! 22 Finns det får och kor att slakta så att det räcker åt dem? Eller ska alla fiskar i havet fångas så att det räcker åt dem?” 23 (Z) Herren svarade Mose: ”Är Herrens arm för kort? Nu ska du få se om det jag har sagt ska hända dig eller inte.”
24 Mose gick ut och talade om för folket vad Herren hade sagt. Och han kallade samman sjuttio män av de äldste i folket och lät dem ställa sig runt omkring tältet. 25 Då steg Herren ner i molnskyn och talade till honom, och tog av den Ande som var över honom och lät den komma över de sjuttio äldste. När Anden nu vilade över dem började de profetera, men det gjorde de sedan inte mer.
26 Två män hade stannat kvar i lägret. Den ene hette Eldad och den andre Medad. Även över dem vilade Anden, för de var bland de uppskrivna men hade inte gått ut till tältet. Och de profeterade i lägret. 27 Då skyndade en ung man bort och berättade för Mose: ”Eldad och Medad profeterar i lägret.” 28 (AA) Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare från sin ungdom, sade då: ”Mose, min herre, förbjud dem!” 29 Men Mose sade till honom: ”Ivrar du för mig? Om ändå hela Herrens folk blev profeter genom att Herren lät sin Ande komma över dem!” 30 Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel.
Herren sänder vaktlar
31 (AB) Och en stormvind gick ut från Herren. Den förde med sig vaktlar[m] från havet och drev dem över lägret, omkring en dagsresa i varje riktning från lägret och två alnar[n] över marken.
32 Folket gick då hela den dagen och natten och nästa dag och samlade vaktlar. Det minsta någon samlade var tio homer[o], och de bredde ut dem åt sig runt omkring lägret.
33 Men medan de ännu hade köttet mellan tänderna och det ännu var otuggat, upptändes Herrens vrede mot folket och Herren slog dem med en mycket svår plåga. 34 Platsen fick namnet Kibrot-Hattaava[p], eftersom man där begravde dem av folket som hade gripits av begär.
35 Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och drog till Haserot, och där stannade de.
Jesus botar en besatt
5 (A) Så kom de över till gerasenernas område[a] på andra sidan sjön. 2 När Jesus steg ur båten, kom en man emot honom från gravarna. Han hade en oren ande 3 och bodde bland gravarna. Ingen kunde binda honom längre, inte ens med kedjor. 4 Flera gånger hade han blivit bunden med fotbojor och kedjor, men han hade slitit av kedjorna och brutit sönder bojorna. Ingen var stark nog att rå på honom. 5 Ständigt, natt och dag, höll han till bland gravarna och uppe i bergen och skrek och sargade sig själv med stenar.
6 När han nu fick se Jesus på långt håll, kom han springande och föll ner för honom 7 och skrek högt: "Vad har du med mig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Lova mig inför Gud att du inte plågar mig!" 8 Jesus hade nämligen just sagt till honom: "Du orena ande, far ut ur mannen!" 9 Nu frågade han honom: "Vad är ditt namn?" Mannen svarade: "Mitt namn är Legion, för vi är många."[b] 10 Och han bad gång på gång att Jesus inte skulle driva bort dem från området.
11 Där gick en stor svinhjord och betade vid berget. 12 Andarna bad honom: "Skicka oss till svinen, så att vi kan fara in i dem!" 13 Det tillät han. De orena andarna for ut ur mannen och in i svinen, och hjorden rusade utför branten ner i sjön. Det var ungefär två tusen svin som drunknade i sjön.
14 De som vaktade dem flydde och berättade om det i staden och ute på landet, och man gick för att se vad som hade hänt. 15 När de kom till Jesus och såg den besatte som hade haft legionen sitta där, klädd och vid sina sinnen, blev de rädda. 16 De som var ögonvittnen berättade för folket vad som hade hänt med den besatte och med svinen. 17 Då bad de att Jesus skulle lämna deras område.
18 När han steg i båten, bad mannen som hade varit besatt om att få följa med honom. 19 Men Jesus lät honom inte göra det utan sade: "Gå hem till de dina och berätta för dem om allt som Herren har gjort med dig och hur han förbarmat sig över dig." 20 Då gick mannen och började ropa ut över hela Dekapolis[c] allt som Jesus hade gjort med honom. Och alla var förundrade.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation