Old/New Testament
Jakob möter Esau
33 Jakob lyfte blicken och fick se Esau komma med fyrahundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de båda slavinnorna. 2 Han lät slavinnorna med deras barn gå främst, Lea med hennes barn efter dem och Rakel med Josef sist. 3 Själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger[a] ner till jorden innan han kom fram till sin bror. 4 Men Esau sprang emot honom och tog honom i famn, föll honom om halsen och kysste honom. Och de grät.
5 (A) När Esau fick se kvinnorna och barnen sade han: ”Vilka är de här som du har med dig?” Han svarade: ”Det är barnen som Gud har gett din tjänare.” 6 Då kom slavinnorna fram med sina barn och bugade sig. 7 Efter dem kom Lea fram med sina barn och bugade sig. Till sist kom Josef och Rakel fram och bugade sig.
8 Esau frågade: ”Vad menade du med hela den skaran som jag mötte?” Han svarade: ”Jag ville finna nåd för min herres ögon.” 9 Men Esau sade: ”Jag har nog. Behåll det du har, min bror.” 10 ”Nej, jag ber dig”, svarade Jakob ”om jag har funnit nåd för dina ögon så ta emot gåvan av mig, eftersom jag har fått se ditt ansikte. Det är som om jag såg Guds eget ansikte när du tar emot mig så vänligt. 11 Ta emot gåvan som skickades till dig, för Gud har varit nådig mot mig och jag har allt.” Och han bad honom så enträget att Esau tog emot den.
12 Och Esau sade: ”Nu bryter vi upp och drar vidare. Jag går framför dig.” 13 Men Jakob svarade honom: ”Min herre ser själv att barnen är små och att jag har får och kor med mig som ger di. Om man driver dem för hårt en enda dag så dör hela hjorden. 14 Därför ber jag min herre att gå före sin tjänare, så kommer jag efter i den takt som boskapen framför mig klarar av och som barnen orkar med, tills jag kommer till min herre i Seir.” 15 Då sade Esau: ”Låt mig lämna kvar en del av mitt folk hos dig.” Men Jakob svarade: ”Varför det? Låt mig bara finna nåd för min herres ögon.”
16 Samma dag vände Esau tillbaka och tog vägen till Seir. 17 Men Jakob begav sig till Suckot[b] och byggde sig där ett hus. Åt sin boskap gjorde han hyddor, och därför fick platsen namnet Suckot.
18 Och Jakob kom på sin färd från Paddan-Aram välbehållen till staden Shekem[c] i Kanaans land och slog läger utanför staden. 19 (B) Den mark där han slog upp sitt tält köpte han för hundra kesitor[d] av sönerna till Hamor, Shekems far. 20 Och han byggde där ett altare och kallade det El-Elohe-Israel[e].
Våldtäkten mot Dina
34 Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att träffa flickorna i landet. 2 Shekem som var son till hivén Hamor, fursten i landet, fick se henne och tog henne. Han låg med henne och förnedrade henne. 3 Men hans hjärta fäste sig vid Jakobs dotter Dina. Han älskade flickan och talade vänligt med henne. 4 Och Shekem sade till sin far Hamor: ”Skaffa mig den flickan till hustru[f].”
5 Jakob fick höra att hans dotter Dina hade blivit orenad, men eftersom hans söner var ute på marken med boskapen teg Jakob tills de kom hem. 6 Men Shekems far Hamor gick ut till Jakob för att tala med honom. 7 (C) När Jakobs söner kom hem från marken och fick höra vad som hänt, kände de sorg och vrede över vad Shekem gjort. Att han hade legat med Jakobs dotter var en dårskap i Israel, något som inte fick ske.
8 Men Hamor talade med dem och sade: ”Min son Shekem har fäst sig vid er syster. Ge henne åt honom till hustru. 9 Gift in er hos oss. Ge oss era döttrar så kan ni ta våra döttrar till hustrur. 10 Slå er ner hos oss och landet ska ligga öppet för er. Bo här och flytta omkring och skaffa er ägodelar.” 11 Och Shekem sade till hennes far och hennes bröder: ”Låt mig finna nåd för era ögon. Det ni begär vill jag ge er. 12 Begär av mig hur stor brudgåva och annan gåva som helst. Jag vill ge vad ni fordrar av mig. Ge mig bara flickan till hustru.”
13 Jakobs söner svarade Shekem och hans far Hamor med list, eftersom han hade orenat deras syster Dina. 14 De sade till dem: ”Vi kan inte gå med på att ge vår syster åt en man som har förhud. Det skulle vara en skam för oss. 15 Vi kan göra er till viljes bara på det villkoret att ni blir som vi och att alla män bland er låter omskära sig. 16 Då ska vi ge er våra döttrar och ta era döttrar till hustrur, vi ska bo bland er och bli ett enda folk med er. 17 Men om ni inte lyssnar till oss och inte låter er omskäras, kommer vi att ta vår syster och dra bort.”
18 Hamor och hans son Shekem tyckte att deras förslag lät bra. 19 Och den unge mannen dröjde inte med att göra som de sade, eftersom han var kär i Jakobs dotter. Och han var mer ansedd i sin fars hus än någon annan.
20 Hamor och hans son Shekem gick till stadsporten[g] och talade till männen i staden. De sade: 21 ”Dessa män är fredligt sinnade mot oss. De kan få bo i landet och flytta omkring här. Landet har ju gott om utrymme för dem. Vi tar deras döttrar till hustrur åt oss och ger dem våra döttrar. 22 Men endast på ett villkor kommer männen att göra oss till viljes och bo bland oss och bli ett enda folk med oss: att alla män hos oss blir omskurna liksom de är omskurna. 23 Då kommer deras boskap och egendom och alla deras dragdjur att tillhöra oss. Låt oss därför göra dem till viljes så att de bor kvar bland oss.” 24 Och folket lydde Hamor och hans son Shekem. Alla män som bodde innanför stadsporten lät omskära sig.
25 (D) Men på tredje dagen, när männen var sjuka av såren, tog Jakobs två söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och överföll oväntat staden och dödade alla av manligt kön. 26 Även Hamor och hans son Shekem dödade de med svärd och tog med sig Dina ut ur Shekems hus och gav sig i väg. 27 Och Jakobs söner gick fram över de slagna och plundrade staden eftersom deras syster hade blivit orenad. 28 De tog deras får, kor och åsnor, både det som fanns i staden och det som fanns ute på fälten. 29 Alla deras ägodelar och alla deras barn och kvinnor förde de bort som byte tillsammans med allt annat som fanns i husen.
30 Men Jakob sade till Simeon och Levi: ”Ni har dragit olycka över mig och gjort mig förhatlig för dem som bor i landet, kananeerna och perisseerna. Jag har bara några få män. Nu går de samman mot mig och slår ihjäl mig. Både jag och mitt hus kommer att förgöras.” 31 Men de svarade: ”Ska man då få behandla vår syster som en hora?”
Gud välsignar Jakob i Betel
35 (E) Gud sade till Jakob: ”Gå upp till Betel och stanna där och res ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för dig när du flydde för din bror Esau.”
2 (F) Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som var med honom: ”Gör er av med de främmande gudarna som ni har hos er. Rena er och byt kläder. 3 Vi går upp till Betel. Där ska jag resa ett altare åt den Gud som svarade mig när jag var i nöd och som var med mig på vägen jag gick.” 4 Och de gav Jakob alla främmande gudar de hade och alla sina örringar, och Jakob grävde ner dem under terebinten vid Shekem. 5 Sedan bröt de upp, och en skräck från Gud kom över städerna runt omkring så att man inte förföljde Jakobs söner.
6 Och Jakob kom till Luz, det vill säga Betel, i Kanaans land med allt folket som var med honom. 7 (G) Där byggde han ett altare och kallade platsen El-Betel, därför att Gud hade uppenbarat sig för honom där när han flydde för sin bror. 8 (H) Debora, Rebeckas amma, dog och blev begravd under en ek nedanför Betel. Den fick namnet Gråteken.
9 Gud visade sig på nytt för Jakob när han hade kommit tillbaka från Paddan-Aram, och han välsignade honom. 10 (I) Gud sade till honom: ”Ditt namn är Jakob. Men du ska inte längre heta Jakob, utan Israel ska vara ditt namn.” Och han gav honom namnet Israel.
11 (J) Gud sade till honom: ”Jag är Gud den Allsmäktige. Var fruktsam och föröka dig. Ett folk, ja, många folk[h] ska komma från dig, och kungar ska utgå från dig. 12 (K) Det land som jag gett till Abraham och Isak ger jag till dig. Och åt dina efterkommande ska jag ge detta land.” 13 Sedan steg Gud upp från honom vid platsen där han hade talat med honom.
14 Och Jakob reste[i] en stod på platsen där Gud hade talat med honom, en stenstod. Han offrade dryckesoffer på den och hällde olja över den. 15 Jakob kallade platsen där Gud hade talat med honom Betel.
Rakel dör
16 Sedan bröt de upp från Betel. När det var en bit kvar till Efrata började Rakel föda, och förlossningen var svår[j]. 17 När det var som svårast sade barnmorskan till henne: ”Var inte orolig! Du får en son den här gången också.” 18 Men när hennes själ skulle lämna henne – hon var döende – gav hon honom namnet Ben-Oni.[k] Men hans far kallade honom Benjamin[l].
19 (L) Rakel dog och begravdes vid vägen till Efrata, det vill säga Betlehem. 20 Jakob reste en stod på hennes grav. Det är den som än i dag kallas Rakels gravsten[m].
21 Och Israel bröt upp därifrån och reste sitt tält på andra sidan Herdetornet. 22 (M) Medan Israel bodde där i landet hände det att Ruben gick in till sin fars bihustru[n] Bilha och låg med henne. Och Israel fick höra det.
Jakobs söner
Jakob hade tolv söner. 23 (N) Leas söner var Ruben, Jakobs förstfödde, samt Simeon, Levi, Juda, Isaskar och Sebulon. 24 (O) Rakels söner var Josef och Benjamin. 25 (P) Rakels slavinna Bilhas söner var Dan och Naftali. 26 (Q) Leas slavinna Silpas söner var Gad och Asher. Detta var Jakobs söner, och de föddes åt honom i Paddan-Aram.
Isak dör
27 (R) Jakob kom hem till sin far Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det vill säga Hebron, där Abraham och Isak hade bott som främlingar. 28 Och Isak levde hundraåttio år[o]. 29 Sedan gav han upp andan och dog och samlades till sitt folk, gammal och mätt på att leva. Hans söner Esau och Jakob begravde honom.
Jesus sänder ut de tolv
10 (A) Jesus kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt att driva ut orena andar och att bota alla slags sjukdomar och krämpor. 2 Detta är namnen på de tolv apostlarna[a]: först Simon som kallas Petrus[b] och hans bror Andreas[c], sedan Jakob, Sebedeus son[d], och hans bror Johannes[e], 3 Filippus[f] och Bartolomeus[g], Tomas[h] och tullindrivaren Matteus[i], Jakob, Alfeus son[j], och Taddeus[k], 4 Simon seloten[l] och Judas Iskariot[m], han som skulle förråda honom.
5 (B) Dessa tolv sände Jesus ut, och han befallde dem: "Gå inte bort till hedningarnas område eller in i någon samarisk stad. 6 (C) Gå i stället till de förlorade fåren av Israels hus. 7 (D) Där ni går fram ska ni predika: Himmelriket är nära. 8 Bota sjuka, uppväck döda, gör spetälska rena och driv ut onda andar. Det ni har fått som gåva ska ni ge som gåva. 9 (E) Skaffa er inte guld, silver eller koppar i era bälten, 10 (F) inte väska för resan, inte två tunikor eller sandaler eller stav, för arbetaren är värd sin mat.
11 När ni kommer in i en stad eller by, ta då reda på vem som är värdig och stanna där tills ni går vidare. 12 Och när ni kommer in i ett hus[n], så hälsa[o] det. 13 Om huset är värdigt ska er frid vila över det, men är det inte värdigt ska er frid återvända till er. 14 (G) Och om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka av dammet från era fötter. 15 (H) Jag säger er sanningen: Sodoms och Gomorras land ska få det lindrigare på domens dag än den staden.
Som får bland vargar
16 (I) Se, jag sänder er som får in bland vargar. Var därför listiga som ormar och oskyldiga som duvor. 17 (J) Akta er för människorna. De ska utlämna er åt domstolar och piska[p] er i sina synagogor. 18 (K) Ni ska föras inför ståthållare och kungar för min skull, för att vittna inför dem och hedningarna. 19 (L) Men när de utlämnar er, bekymra er då inte för hur ni ska tala eller vad ni ska säga. Det kommer att ges åt er i den stunden, 20 och då är det inte ni som talar, utan er Fars Ande som talar genom er.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation