Old/New Testament
Abram åter i Kanaan
13 Så bröt Abram upp från Egypten och begav sig till Negev med sin hustru och allt han ägde, och Lot var med honom. 2 Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld. 3 (A) Han färdades från lägerplats till lägerplats[a], från Negev ända till Betel, platsen där hans tält hade stått förut mellan Betel och Ai 4 och där han förra gången hade rest ett altare. Där åkallade Abram Herrens namn.
Abram och Lot
5 Lot, som följde med Abram, hade också får och kor och tält, 6 och landet kunde inte livnära dem där de bodde i samma område. De hade så mycket boskap att de inte kunde bo tillsammans, 7 och det uppstod tvister mellan Abrams och Lots herdar. Dessutom bodde kananeerna och perisseerna i landet vid den tiden. 8 Då sade Abram till Lot: ”Inte ska det vara någon tvist mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju bröder. 9 Ligger inte hela landet öppet för dig? Skilj dig från mig. Vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger så går jag åt vänster.”
10 Lot[b] lyfte blicken och såg hela Jordanslätten, som överallt var rik på vatten. Innan Herren ödelade Sodom och Gomorra[c] var den nämligen som en Herrens lustgård, som Egyptens land, ända till Soar. 11 Och Lot valde hela Jordanslätten åt sig själv. Han bröt upp och drog österut, och de skildes från varandra. 12 Abram bodde kvar i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på slätten och drog med sina tält ända bort mot Sodom. 13 (B) Men Sodoms män var onda och stora syndare inför Herren.
Abram flyttar till Hebron
14 Herren sade till Abram efter att Lot hade skilt sig från honom: ”Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, öster och väster. 15 (C) Hela det land som du ser ska jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid. 16 (D) Och jag ska låta dem bli som stoftet på jorden. Om någon kan räkna stoftet på jorden ska också dina efterkommande kunna räknas. 17 Bryt upp och vandra omkring i landet i hela dess längd och bredd, för jag ska ge det åt dig.”
18 Abram flyttade då sina tält och kom till Mamres terebintlund vid Hebron. Där bosatte han sig och byggde ett altare åt Herren.
Abram räddar Lot
14 Vid den tid då Amrafel var kung i Shinar,[d] Arjok kung i Ellasar, Kedorlaomer[e] kung i Elam och Tidal kung över Gojim, 2 förde dessa kungar krig mot Sodoms kung Bera, Gomorras kung Birsha, Admas kung Shinab, Sebojims kung Shemeber samt kungen i Bela, det vill säga Soar. 3 Alla dessa förenade sig och tågade till Siddimsdalen där Döda havet nu ligger. 4 I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men under det trettonde året hade de gjort uppror. 5 Under det fjortonde året kom Kedorlaomer tillsammans med kungarna som var på hans sida, och de slog rafaeerna i Ashterot-Karnajim, suseerna i Ham, emeerna i Shave-Kirjatajim[f] 6 och horeerna på deras berg Seir och drev dem ända till El-Paran[g] vid öknen. 7 Sedan vände de om och kom till En-Mishpat, det vill säga Kadesh, och erövrade hela amalekiternas land. De slog också amoreerna som bodde i Hasason-Tamar.[h]
8 Sodoms kung drog då ut tillsammans med Gomorras kung, Admas kung, Sebojims kung och kungen i Bela, det vill säga Soar. De ställde upp sig till strid mot dem i Siddimsdalen, 9 mot Elams kung Kedorlaomer, Gojims kung Tidal, Shinars kung Amrafel och Ellasars kung Arjok – fyra kungar mot fem.
10 Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar[i]. Sodoms och Gomorras kungar flydde och föll då ner i dem. De andra flydde till bergsbygden. 11 Så tog man all egendom och alla livsmedel som fanns i Sodom och Gomorra och tågade bort. 12 De tog också med sig Abrams brorson Lot och allt han ägde, eftersom han bodde i Sodom.
13 Men en som lyckats fly kom och berättade detta för Abram, hebrén. Han bodde vid amorén Mamres terebintlund. Mamre var bror till Eshkol och Aner, och de var i förbund med Abram.
14 När Abram hörde att hans släkting var tillfångatagen lät han sina mest erfarna män rycka ut, trehundraarton män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan. 15 Han delade upp sitt folk och överföll dem med sina tjänare om natten, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus 16 och tog tillbaka all egendom. Sin släkting Lot och hans ägodelar tog han också tillbaka, liksom kvinnorna och det övriga folket.
Abram välsignas av Melkisedek
17 När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedorlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen.[j]
18 (E) Och Melkisedek,[k] kungen i Salem, lät bära ut bröd och vin. Han var präst åt Gud den Högste, 19 och han välsignade Abram och sade:
”Välsignad vare Abram
av Gud den Högste[l],
skapare av himmel och jord!
20 Och välsignad vare
Gud den Högste,
som gett dina fiender i din hand!”
Och Abram gav honom tionde av allt.
21 Sodoms kung sade till Abram: ”Ge mig folket[m]. Bytet kan du ta själv.” 22 Men Abram svarade Sodoms kung: ”Jag lyfter min hand till Herren, till Gud den Högste, skapare av himmel och jord: 23 Jag vill inte ta ens en tråd eller en sandalrem eller något annat av det som är ditt. Du ska inte kunna säga: Jag har gjort Abram rik. 24 Jag vill inte ha något, det räcker med vad mina män har ätit och mina följeslagares andel. Aner, Eshkol och Mamre ska få sin del.”
Herren sluter förbund med Abram
15 Därefter kom Herrens ord till Abram i en syn. Han sade: ”Var inte rädd, Abram. Jag är din sköld. Din lön ska bli mycket stor.” 2 Men Abram sade: ”Herre Gud[n], vad ska du ge mig? Jag går ju bort barnlös[o], och arvinge till mitt hus är Elieser från Damaskus.” 3 Och Abram fortsatte: ”Se, mig har du inte gett någon avkomling. Så det blir en av mitt husfolk som ärver mig.”
4 (F) Men Herrens ord kom till honom: ”Det är inte han som ska ärva dig. En som kommer från din egen kropp ska bli din arvinge.” 5 (G) Sedan förde han honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.” Och han sade till honom: ”Så ska din avkomma bli.”[p] 6 (H) Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet.[q]
7 Sedan sade han till honom: ”Jag är Herren, som har fört dig ut från det kaldeiska Ur för att ge dig detta land till arvedel.” 8 Han svarade: ”Herre Gud, hur ska jag veta att jag kommer att ärva det?” 9 Då sade han till honom: ”Hämta åt mig en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva.” 10 (I) Han hämtade alla dessa åt honom, styckade dem mitt itu och lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. 11 Rovfåglar slog sig ner på de döda kropparna, men Abram drev bort dem.
12 När solen höll på att gå ner föll en tung sömn över Abram. Då kom skräck och ett stort mörker över honom. 13 (J) Och Herren sade till Abram: ”Du ska veta att dina efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras där man ska göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år.[r] 14 (K) Men det folk som gör dem till slavar ska jag döma. Sedan ska de dra ut med stora ägodelar. 15 (L) Men du själv ska gå till dina fäder i frid och bli begravd vid hög ålder. 16 I fjärde släktledet ska de återvända hit, för amoreerna har ännu inte fyllt sina synders mått.”
17 (M) När solen hade gått ner och det blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla som gick fram mellan köttstyckena[s]. 18 (N) På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ”Åt dina efterkommande ska jag ge detta land, från Egyptens flod[t] ända till den stora floden, floden Eufrat: 19 keniternas, kenisiternas, kadmoneernas, 20 (O) hetiternas, perisseernas, rafaeernas, 21 amoreernas, kananeernas, girgasheernas och jebusiternas land.”
JESU BERGSPREDIKAN (Kap 5-7)
Saligprisningarna
5 När Jesus såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. 2 Då började han tala och undervisa dem:
3 (A) "Saliga är de som är fattiga i anden,
för dem tillhör himmelriket.
4 (B) Saliga är de som sörjer,
för de ska bli tröstade.
5 (C) Saliga är de ödmjuka,
för de ska ärva jorden[a].
6 (D) Saliga är de som hungrar
och törstar efter rättfärdighet,
för de ska bli mättade.
7 (E) Saliga är de barmhärtiga,
för de ska få barmhärtighet.
8 (F) Saliga är de renhjärtade,
för de ska se Gud.
9 Saliga är de som skapar frid[b],
för de ska kallas Guds barn.
10 (G) Saliga är de som blir förföljda
för rättfärdighetens skull,
för dem tillhör himmelriket.
11 (H) Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och ljuger och säger allt möjligt ont om er för min skull. 12 (I) Gläd er och jubla, för er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.
Jordens salt och världens ljus
13 (J) Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur ska man då få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas ut och trampas ner av människorna.
14 (K) Ni är världens ljus. En stad som ligger på ett berg kan inte döljas. 15 (L) Och man tänder inte ett ljus[c] och sätter det under skäppan[d], utan man sätter det på hållaren så att det lyser för alla i huset. 16 (M) På samma sätt ska ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Far i himlen.
Jesus och lagen
17 Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. 18 (N) Jag säger er sanningen[e]: Innan himmel och jord förgår ska inte en bokstav[f], inte en prick[g] i lagen[h] förgå, inte förrän allt har skett.
19 (O) Därför ska den som upphäver ett av de minsta av dessa bud och lär människorna så kallas minst i himmelriket. Men den som håller dem och lär ut dem, han ska kallas stor i himmelriket. 20 (P) För jag säger er: Om inte er rättfärdighet går långt över de skriftlärdas och fariseernas, kommer ni aldrig in i himmelriket.
Mord och vrede
21 (Q) Ni har hört att det är sagt till fäderna: Du ska inte mörda, och Den som mördar är skyldig inför domstolen.[i] 22 Jag säger er: Den som blir vred på sin broder är skyldig inför domstolen, och den som säger ’idiot[j]’ till sin broder är skyldig inför Rådet[k], och den som säger ’dåre’ är skyldig och döms till det brinnande Gehenna[l].
23 Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig[m], 24 (R) så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder. Kom sedan och bär fram din gåva.
25 (S) Skynda dig att göra upp med din motpart medan du är med honom på vägen. Annars kan han överlämna dig till domaren, och domaren till vakten och du sätts i fängelse. 26 Jag säger dig sanningen: Du kommer inte ut därifrån förrän du har betalat till sista öret.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation