Old/New Testament
Vid Babels floder
137 Vid Babels floder,
där satt vi och grät
när vi tänkte på Sion.
2 Där i pilträden
hängde vi våra harpor,
3 för våra fångvaktare
bad oss sjunga,
våra plågare[a]
bad oss vara glada:
"Sjung för oss en av Sions sånger!"
4 Hur kan vi sjunga Herrens sång
i främmande land?
5 Glömmer jag dig, Jerusalem,
då ska min högra hand
glömma att spela.[b]
6 Låt min tunga fastna i gommen
om jag inte tänker på dig,
om jag inte har Jerusalem
som min högsta glädje.
7 [c]Herre, tänk på Jerusalems dag
då Edoms barn ropade:
"Riv, riv ner ända till grunden!"
8 [d]Dotter Babel, du fördärvade[e],
lycklig är den som får ge dig
för det du har gjort mot oss.
9 [f]Lycklig är den
som får gripa dina späda barn
och krossa dem mot klippan.
Tacksamhet för Herrens hjälp
138 [g]Av David.
Jag vill tacka dig av hela mitt hjärta,
lovsjunga dig inför gudarna.
2 [h]Jag vill tillbe inför ditt heliga tempel
och prisa ditt namn
för din nåd och din sanning,
för du har gjort ditt ord
och ditt namn större än allt.
3 [i]När jag ropade svarade du mig,
du gav mig frimodighet
och kraft i min själ.
4 [j]Herre, jordens alla kungar
ska tacka dig
när de hör din muns ord.
5 [k]De ska sjunga om Herrens vägar,
för Herrens härlighet är stor.
6 [l]Herren är upphöjd
men ser till den ringe.
Den högmodige känner han
fjärran ifrån.
7 [m]När jag går genom nöd
håller du mig vid liv,
du sträcker ut din hand
mot mina fienders vrede,
din högra hand frälser mig.
8 [n]Herren ska fullborda sitt
verk för mig.
Herre, evig är din nåd.
Överge inte[o] dina händers verk!
Herren känner mig
139 [p]För körledaren. En psalm av David.
Herre, du rannsakar mig
och känner mig.
2 [q]Om jag sitter eller står vet du det,
du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3 [r]Om jag går eller ligger ser du det,
med alla mina vägar
är du förtrogen.
4 Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt om det.
5 Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand.
6 Den kunskapen är för underbar
för mig,
den är så hög att jag inte kan
fatta den.
7 [s]Vart kan jag gå för din Ande,
vart kan jag fly för ditt ansikte?
8 [t]Stiger jag upp till himlen
är du där,
bäddar jag åt mig i dödsriket
är du där.
9 Tar jag morgonrodnadens vingar,
gör jag mig en boning
ytterst i havet,
10 ska också där din hand leda mig
och din högra hand hålla mig.
11 Säger jag:
"Låt mörker täcka mig
och ljuset bli natt omkring mig",
12 [u]så är inte mörkret mörkt för dig.
Natten lyser som dagen,
mörkret är som ljuset.
13 [v]Du har skapat mina njurar[w],
du vävde mig i moderlivet.
14 [x]Jag tackar dig för att
jag är så underbart skapad.
Underbara är dina verk,
min själ vet det så väl[y].
15 Benen i min kropp
var inte osynliga för dig
när jag formades i det fördolda,
när jag bildades i jordens djup.
16 [z]Dina ögon såg mig
när jag bara var ett foster.
Alla mina dagar blev skrivna
i din bok,
formade innan någon av dem
hade kommit.
17 [aa]Hur ofattbara[ab] är inte dina tankar
för mig, Gud,
hur väldig är inte
deras mångfald!
18 Räknar jag dem
är de fler än sandkornen.
När jag vaknar är jag kvar hos dig.
19 Gud, om du bara ville döda
de gudlösa!
Bort från mig, ni blodtörstiga!
20 De talar om dig med svek i sinnet,
de har fört dina städer i fördärvet[ac].
21 [ad]Skulle jag inte hata dem
som hatar dig, Herre,
och avsky dem
som gör uppror mot dig?
22 Jag hatar dem med starkaste hat,
mina fiender har de blivit.
Kärlekens väg
13 Om jag talar
både människors
och änglars språk
men inte har kärlek,
är jag bara ekande brons
eller en skrällande cymbal.
2 (A) Och om jag har profetisk gåva
och vet alla hemligheter
och har all kunskap,
och om jag har all tro
så att jag kan flytta berg
men inte har kärlek,
så är jag ingenting.
3 Och om jag delar ut
allt jag äger
och om jag offrar min kropp
till att brännas[a]
men inte har kärlek,
så vinner jag ingenting.
4 (B) Kärleken är tålig och mild.
Kärleken avundas inte,
den skryter inte,
den är inte uppblåst.
5 (C) Den beter sig inte illa,
den söker inte sitt,
den brusar inte upp,
den tänker inte på[b] det onda.
6 (D) Den gläder sig inte
över orätten
men gläds med sanningen.
7 (E) Allt bär den, allt tror den,
allt hoppas den,
allt uthärdar den.
8 Kärleken upphör aldrig.
Men profetiorna ska försvinna,
tungomålen ska tystna
och kunskapen försvinna.
9 Vi förstår bara till en del
och profeterar till en del,
10 men när det fullkomliga kommer
ska det som är till en del
försvinna.
11 När jag var barn
talade jag som ett barn,
tänkte som ett barn
och förstod som ett barn.
Men sedan jag blivit vuxen
har jag lagt bort det barnsliga.
12 (F) Nu ser vi en gåtfull spegelbild[c],
men då ska vi se
ansikte mot ansikte.
Nu förstår jag bara till en del,
men då ska jag
känna fullkomligt,
så som jag själv blivit
fullkomligt känd.
13 (G) Så består nu tro, hopp och kärlek,
dessa tre,
och störst av dem är kärleken.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation