Old/New Testament
Tröst i tider av oro
77 (A) För körledaren, till Jedutun. En psalm av Asaf.
2 Jag höjer min röst till Gud och ropar,
jag höjer min röst till Gud
och han lyssnar till mig.
3 (B) På nödens dag söker jag Herren,
om natten är min hand utsträckt
utan att tröttna.
Min själ vägrar låta sig tröstas.
4 (C) Jag tänker på Gud och suckar,
jag grubblar och min ande
mattas. Sela
5 (D) Mina ögonlock håller du öppna,
jag är full av oro
och kan inte tala.
6 (E) Jag tänker på forna dagar,
sedan länge flydda år.
7 Jag minns min sång[a] i natten,
jag grubblar i mitt hjärta
och min ande undrar:
8 (F) Ska Herren förkasta för evigt
och aldrig mer visa nåd?
9 (G) Är hans godhet borta för alltid?
Är det slut med hans ord
för alla tider?
10 Har Gud glömt att vara nådig?
Eller har han i vrede hållit inne
sin barmhärtighet? Sela
11 (H) Jag svarar: Detta är min plåga,
att den Högstes högra hand
inte är som förr.
12 Jag minns Herrens gärningar,
jag minns dina forna under,
13 jag tänker på alla dina verk
och begrundar det du har gjort.
14 (I) Gud, i helighet går din väg.
Vilken gud är så stor som Gud?
15 (J) Du är den Gud som gör under,
du har visat din makt bland folken.
16 (K) Med din arm har du
återlöst ditt folk,
Jakobs och Josefs barn. Sela
17 (L) Vattnen såg dig, Gud,
vattnen såg dig och bävade,
själva djupen darrade.
18 Från molnen strömmade vatten,
skyarna höjde sin röst
och dina pilar flög överallt.
19 Din åska dundrade i virvelstormen,
blixtar lyste upp världen,
jorden darrade och bävade.
20 (M) Genom havet gick din väg,
din stig genom väldiga vatten,
och ingen såg dina fotspår.
21 (N) Du förde ditt folk som en fårhjord
genom Moses och Arons hand.
Dom och frälsning i Israels historia
78 En vishetspsalm av Asaf.
Lyssna, mitt folk,
till min undervisning,
vänd era öron till min muns ord!
2 Jag vill öppna min mun
för att tala visdomsord[b],
lägga fram gåtor från gången tid.
3 (O) Vad vi har hört och lärt känna,
vad våra fäder berättat för oss
4 vill vi inte dölja för deras barn.
För det kommande släktet
förkunnar vi Herrens lov,
hans makt och de under han gjort.
5 (P) Han upprättade
ett vittnesbörd i Jakob,
han gav sin undervisning i Israel
och befallde våra fäder
att lära ut den till sina barn,
6 så att den blev känd
för det kommande släktet,
de barn som skulle födas.
De i sin tur skulle
berätta för sina barn,
7 så att de sätter sitt hopp till Gud
och inte glömmer Guds gärningar
utan följer hans bud.
8 (Q) De ska inte bli som sina fäder,
ett trotsigt och upproriskt släkte
med opålitligt hjärta
och en ande trolös mot Gud.
9 Efraims söner,
beväpnade bågskyttar,
vände på stridens dag.
10 (R) De höll inte Guds förbund
utan vägrade följa hans lag,
11 de glömde hans gärningar
och undren han visat dem.
12 (S) Inför deras fäder
hade han gjort under
i Egyptens land, på Soans mark[c].
13 (T) Han klöv havet
och förde dem igenom,
han lät vattnet stå som en mur.
14 (U) Han ledde dem
med molnskyn om dagen
och med eldsken
hela natten.
15 (V) Han klöv klippor i öknen
och lät dem dricka
som ur väldiga hav,
16 han lät bäckar rinna fram
ur klippan
och vatten skölja ner
som strömmar.
17 Men de fortsatte att synda
mot honom,
de gjorde uppror
mot den Högste i öknen.
18 (W) De frestade Gud i sina hjärtan
genom att kräva mat efter sitt begär.
19 De talade mot Gud, de sade:
"Kan Gud duka ett bord i öknen?
20 Visst slog han klippan
så att vattnet flödade
och bäckar strömmade fram,
men kan han också ge bröd
eller skaffa kött åt sitt folk?"
21 (X) När Herren hörde det
blev han vred.
Eld blossade upp mot Jakob,
vrede vällde fram mot Israel,
22 för de trodde inte på Gud
och litade inte på hans frälsning.
23 Ändå gav han befallning
åt skyarna i höjden
och öppnade himlens portar.
24 (Y) Han lät manna regna över dem
till mat
och gav dem säd från himlen.
25 Människor fick äta änglars bröd,
han sände dem mat
så att de blev mätta.
26 (Z) Han lät östanvinden
komma från himlen
och styrde sunnanvinden dit
med sin makt.
27 Han lät kött regna över dem
som stoft,
bevingade fåglar som havets sand.
28 Han lät dem falla mitt i deras läger,
runt omkring deras[d] boningar.
29 De åt och blev övermätta,
han lät dem få vad de haft begär till.
30 Men innan de släckt sitt begär,
medan maten ännu var
i deras mun,
31 (AA) kom Guds vrede över dem.
Han dödade bland de starkaste
och slog ner Israels utvalda[e] män.
32 (AB) Ändå fortsatte de att synda
och trodde inte på hans under.
33 (AC) Då lät han deras dagar försvinna
i tomhet
och deras år i plötslig skräck.
34 När han dräpte dem
frågade de efter honom,
de vände om och sökte Gud.
35 (AD) De mindes att Gud är deras klippa,
att Gud den Högste
är deras befriare.
36 (AE) De försökte bedra honom
med sina ord,
de ljög för honom med sin tunga.
37 Deras hjärtan var inte uppriktiga
mot honom,
de var inte trogna
mot hans förbund.
38 (AF) Men han är barmhärtig
och försonar skuld,
han vill inte förgöra.
Ofta höll han tillbaka sin vrede
och lät inte hela sin glöd
bryta fram.
39 (AG) Han tänkte på att de bara är kött,
en vind[f] som försvinner
och inte kommer åter.
40 Hur ofta trotsade de honom inte
i öknen
och bedrövade honom
i ödemarken!
41 Gång på gång frestade de Gud
och kränkte Israels Helige.
42 De kom inte ihåg hans hand
eller dagen då han befriade dem
från fienden,
43 då han gjorde sina tecken i Egypten
och sina under på Soans mark.
44 (AH) Han förvandlade deras floder
till blod
så att de inte kunde dricka
ur bäckarna.
45 (AI) Han sände flugsvärmar
som förtärde dem
och grodor som förstörde för dem,
46 (AJ) han gav deras gröda åt larver
och deras skördar åt gräshoppor.
47 (AK) Han slog deras vinstockar
med hagel
och deras fikonträd med skyfall[g],
48 han utlämnade deras boskap åt hagel
och deras hjordar åt blixtar.
49 (AL) Han sände över dem sin vredesglöd,
harm, vrede och nöd,
en skara av olycksänglar.
50 (AM) Han gav fritt utlopp åt sin vrede,
han skonade inte deras själ
från döden
utan utlämnade deras liv åt pesten.
51 (AN) Han slog allt förstfött i Egypten,
livskraftens förstling
i Hams hyddor.
52 (AO) Han lät sitt folk bryta upp
som en fårflock
och förde dem som en hjord
genom öknen.
53 (AP) Han ledde dem tryggt,
de behövde inte vara rädda,
deras fiender svaldes av havet.
54 (AQ) Han förde dem till sitt heliga land,
till det berg som hans högra hand
hade vunnit.
55 (AR) Han fördrev hednafolken
framför dem,
han gav dem deras land
som arvedel
och lät Israels stammar bo
i deras hyddor.
56 (AS) Men de trotsade och frestade
Gud den Högste,
de höll inte fast
vid hans vittnesbörd.
57 (AT) De vek trolöst tillbaka
som sina fäder,
de gav vika som en opålitlig båge.
58 (AU) De väckte hans vrede
med sina offerhöjder
och kränkte honom
med sina avgudabilder.
59 Gud hörde det och blev vred,
han förkastade Israel med all kraft.
60 (AV) Han övergav sin boning i Shilo[h],
det tält han rest bland människorna.
61 (AW) Han gav sin makt i fångenskap
och sin ära[i] i fiendehand.
62 (AX) Sitt folk utlämnade han åt svärdet,
han blev vred på sin arvedel.
63 Deras unga män förtärdes av eld,
deras unga kvinnor
blev utan brudsång.
64 (AY) Deras präster föll för svärd,
deras änkor kunde inte
hålla dödsklagan.
65 Då vaknade Herren som ur sömn,
som en hjälte bedövad av vin.
66 Han slog tillbaka sina fiender
och drog evig skam över dem.
67 Han förkastade Josefs hydda
och utvalde inte Efraims stam,
68 (AZ) men Juda stam utvalde han,
Sions berg som han älskar.
69 (BA) Han byggde sin helgedom
hög som himlen,
grundade den likt jorden för evigt.
10 (A) Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de ska bli frälsta. 2 (B) Jag kan vittna om att de har en iver för Gud, men de saknar den rätta insikten. 3 (C) De känner inte rättfärdigheten från Gud utan försöker upprätta sin egen rättfärdighet, och därför har de inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud.
4 (D) Kristus är lagens fullbordan, till rättfärdighet för var och en som tror. 5 (E) Mose skriver om den rättfärdighet som kommer av lagen: Den människa som håller buden ska leva genom dem.[a] 6 Men rättfärdigheten som kommer av tron säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem ska stiga upp till himlen? – alltså för att hämta ner Kristus – 7 (F) eller: Vem ska stiga ner i avgrunden? – alltså för att hämta upp Kristus från de döda.[b]
8 Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta, alltså trons ord som vi predikar. 9 (G) För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren[c] och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst. 10 Med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst. 11 (H) Skriften säger: Ingen som tror på honom ska stå där med skam.[d] 12 (I) Här är ingen skillnad mellan jude och grek. Alla har samme Herre, och han ger av sin rikedom till alla som åkallar honom. 13 (J) Var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst.[e]
14 (K) Men hur ska de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur ska de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur ska de kunna höra om ingen predikar? 15 Och hur ska några kunna predika om de inte blir utsända? Som det står skrivet: Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet![f]
16 (L) Men alla ville inte rätta sig efter evangeliet. Jesaja säger: Herre, vem trodde vår predikan?[g] 17 (M) Alltså kommer tron av predikan[h] och predikan genom Kristi ord.
18 (N) Men nu frågar jag: Har de kanske inte hört? Jodå: Deras röst har gått ut över hela jorden, deras ord till världens ändar.[i]
19 Jag frågar också: Har Israel kanske inte förstått? Först säger Mose: Jag ska väcka er avund mot ett folk som inte är ett folk, mot ett folk utan förstånd ska jag väcka er vrede.[j] 20 Och Jesaja går så långt att han säger: Jag lät mig finnas av dem som inte sökte mig, jag uppenbarade mig för dem som inte frågade efter mig. 21 Men om Israel säger han: Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och trotsigt folk[k].
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation