Old/New Testament
Bön och lovsång i nöden
57 (A) För körledaren, "Fördärva inte[a]". En sång av David när han hade flytt undan Saul och var i grottan[b].
2 (B) Förbarma dig, Gud,
förbarma dig över mig!
Till dig flyr min själ,
i dina vingars skugga
tar jag min tillflykt
tills faran är över.
3 (C) Jag ropar till Gud, den Högste,
till Gud, som fullbordar
sitt verk för mig.
4 (D) Han sänder sin hjälp från himlen
och frälser mig
när mina förföljare hånar mig.[c]
Sela
Gud sänder sin nåd
och sin sanning.
5 (E) Min själ är omgiven av lejon,
jag ligger bland människoätare
med tänder[d] som spjut och pilar
och tungor som skarpa svärd.
6 Visa din höghet över himlen, Gud,
och din härlighet över hela jorden!
7 (F) De lägger nät för mina fötter,
min själ är nerböjd.
De gräver en grop för mig,
men de faller själva däri.
Sela
8 (G) [e]Mitt hjärta är frimodigt, Gud,
mitt hjärta är frimodigt.[f]
Jag vill sjunga och spela.
9 (H) Vakna, min ära[g],
vakna, lyra och harpa!
Jag vill väcka morgonrodnaden.
10 (I) Jag vill tacka dig bland folken,
Herre,
lovsjunga dig bland folkslagen,
11 (J) för din nåd är stor
och når till himlen,
din sanning ända till skyarna.
12 Visa din höghet över himlen, Gud,
och din härlighet över hela jorden!
Dom över de gudlösa
58 (K) För körledaren, "Fördärva inte". En sång av David.
2 (L) För ni verkligen rättfärdighetens
talan när ni tiger[h]?
Dömer ni rätta domar,
ni människors barn?
3 Nej, i hjärtat gör ni onda planer,
era händer banar väg
för våld i landet.
4 (M) De gudlösa är avfälliga
från födseln,
lögnarna far vilse
ända från moderlivet.
5 (N) De har gift som ormens gift,
de liknar en döv huggorm
som stänger sitt öra
6 och inte hör ormtjusaren,
den skicklige besvärjaren.
7 (O) Gud, krossa tänderna i deras mun,
bryt de unga lejonens käkar,
Herre!
8 (P) Låt dem försvinna
likt vatten som rinner bort.
När han spänner bågen,
låt pilen vara utan udd.
9 (Q) Som snigeln smälter bort i slem
ska han försvinna,
som en kvinnas dödfödda foster
som aldrig fick se solen.
10 (R) Innan era grytor
känner hettan från törnet,
vare sig det är färskt
eller brinner,
ska han svepa bort det
med en stormvind.[i]
11 (S) Den rättfärdige ska glädja sig
när han ser hämnden,
han ska tvätta sina fötter
i den gudlöses blod,
12 (T) och människor ska säga:
"Den rättfärdige får sin lön.
Det finns en Gud
som dömer på jorden."
Bön mot fienders försåt
59 (U) För körledaren, "Fördärva inte". En sång av David när Saul sände män för att bevaka huset och döda honom[j].
2 Rädda mig, min Gud,
från mina fiender,
beskydda mig
från mina motståndare!
3 Rädda mig från förbrytarna,
fräls mig från de blodtörstiga!
4 (V) Se hur de lurar på min själ,
mäktiga män gaddar ihop sig
mot mig
utan att jag har begått
brott eller synd, Herre.
5 (W) Jag är utan skuld,
men de rusar fram
och gör sig redo.
Vakna, kom till mig och se!
6 Herre Gud Sebaot, du Israels Gud,
vakna och ställ alla folk till svars,
skona inga trolösa förrädare!
Sela
7 De kommer tillbaka mot kvällen,
de morrar som hundar
och stryker runt i staden.
8 (X) Se vad de spyr ut med sina munnar.
De har svärd på sina läppar
och tänker: "Vem hör oss?"
9 (Y) Men du, Herre, ler åt dem.
Du gör narr av alla hedningar.
10 (Z) Du min styrka,
jag vill hålla mig till dig,
för du, Gud, är min borg.
11 (AA) Min Gud möter mig med sin nåd,
Gud låter mig se
mina förföljares fall.
12 (AB) Döda dem inte,
då kan mitt folk glömma det.
Skingra dem med din kraft,
störta dem, Herre,
du vår sköld!
13 Varje ord på deras läppar
är en synd i deras mun.
Låt dem fångas i sitt högmod
av den förbannelse och lögn
som de talar.
14 Förgör dem i vrede,
förgör dem så att de inte
finns mer!
Låt dem veta att Gud härskar
i Jakob och till jordens
yttersta ändar. Sela
15 De kommer tillbaka mot kvällen,
de morrar som hundar
och stryker runt i staden.
16 (AC) De strövar omkring efter föda,
blir de inte mätta så gnyr de[k].
17 (AD) Men jag ska sjunga om din makt
och jubla var morgon
över din nåd,
för du är en borg för mig,
en tillflykt när jag är i nöd.
18 Du min styrka,
jag vill lovsjunga dig,
för Gud är min borg,
min nådige Gud.
Abraham rättfärdig av tro
4 Vad ska vi då säga att Abraham fann, vår förfader efter köttet[a]? 2 (A) Om Abraham förklarades rättfärdig genom gärningar, då har han något att berömma sig av – men inte inför Gud. 3 (B) För vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.[b] 4 (C) Den som har gärningar får sin lön, inte av nåd utan som förtjänst. 5 (D) Men den som utan gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet.
6 Därför uttalar också David sin saligprisning över den människa som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar: 7 Saliga är de som fått sina brott förlåtna, sina synder övertäckta. 8 Salig är den som Herren inte tillräknar synd.[c]
9 (E) Gäller den saligprisningen bara de omskurna eller även de oomskurna? Vi säger ju att Abraham fick tron tillräknad som rättfärdighet. 10 När fick han den tillräknad? Som omskuren eller som oomskuren? Inte som omskuren, utan som oomskuren. 11 (F) Han fick omskärelsens tecken som bekräftelse på trons rättfärdighet, och den hade han redan som oomskuren. Så skulle han bli far till alla oomskurna som tror, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem. 12 (G) Han skulle också bli far till de omskurna, de som inte bara tillhör de omskurna utan också vandrar i spåren av den tro som vår far Abraham hade redan som oomskuren.
Abraham och löftet
13 (H) Det var inte genom lagen som Abraham och hans avkomlingar fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. 14 Om de som håller sig till lagen blir arvingar, då är tron meningslös och löftet upphävt. 15 (I) Lagen framkallar ju vrede. Men där ingen lag finns, där finns inte heller någon överträdelse.
16 (J) Därför heter det "av tro", för att det ska vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro. Han är allas vår far, 17 (K) som det står skrivet: Jag har gjort dig till far till många folk. Och det är han inför den som han trodde på, Gud som ger liv åt de döda och kallar på det som inte är till som om det var till.[d]
18 Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så[e] far till många folk, som det var sagt: Så ska din avkomma bli.[f] 19 (L) Han vacklade inte i tron när han tänkte på sin döda kropp – han var omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött. 20 (M) Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran, 21 (N) fullt övertygad om att vad Gud hade lovat var han också mäktig att hålla. 22 (O) Därför räknades det honom till rättfärdighet.
23 (P) Men dessa ord räknades honom till rättfärdighet skrevs inte bara för hans skull, 24 (Q) utan även för vår skull. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som uppväckte vår Herre Jesus från de döda, 25 (R) han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation