Old/New Testament
Tacksamhet och bön
40 För körledaren. En psalm av David.
2 (A) Jag väntade och väntade på Herren,
och han böjde sig till mig
och hörde mitt rop.
3 (B) Han drog mig upp ur fördärvets grop,
upp ur den djupa dyn.
Han ställde mina fötter på klippan
och gjorde mina steg fasta,
4 han lade en ny sång i min mun,
en lovsång till vår Gud.
Många ska se det och frukta
och förtrösta på Herren.
5 (C) Salig är den som har Herren
till sin trygghet[a]
och inte vänder sig till de stolta,
de som viker av till lögn.
6 (D) Herre min Gud,
många är undren du gjort
och tankarna du tänkt för oss.
Inget kan liknas vid dig.
Jag vill förkunna
och berätta om dem,
de är fler än man kan räkna.
7 (E) Slaktoffer och matoffer
vill du inte ha
– du har öppnat mina öron[b] –
brännoffer och syndoffer
begär du inte.
8 (F) Därför säger jag:
"Se, jag kommer,
i bokrullen står det skrivet om mig.
9 (G) Att göra din vilja, min Gud,
är min glädje.
Din lag är i mitt hjärta."[c]
10 (H) Jag förkunnar glädjebudet
om rättfärdighet
i den stora församlingen,
jag sluter inte mina läppar.
Du, Herre, vet det.
11 Jag döljer inte din rättfärdighet
i mitt hjärta,
jag talar om din trofasthet
och din frälsning.
Jag gömmer inte
din nåd och din sanning
för den stora församlingen.
12 (I) Du, Herre, tar inte
din barmhärtighet ifrån mig.
Din nåd och din sanning
ska alltid bevara mig,
13 (J) för jag är omgiven av
otaliga onda ting.
Mina synder har hunnit ifatt mig,
jag orkar inte se dem[d].
De är fler än håren på mitt huvud.
Mitt mod sviker mig.
14 Var nådig, Herre, och rädda mig!
Herre, skynda till min hjälp!
15 (K) Låt alla som vill ta mitt liv
möta skam och vanära,
låt dem som önskar mig ont
vika tillbaka och skämmas.
16 (L) Låt dem häpna av skam,
de som säger till mig:
"Haha, haha!"
17 (M) Låt alla som söker dig
få jubla och glädjas i dig,
låt dem som älskar din frälsning
alltid säga: "Herren är stor!"
18 (N) Jag är betryckt och fattig,
men Herren tänker på mig.
Du är min hjälp och befriare.
Min Gud, dröj inte!
Bön vid sjukdom och fienders hån
41 För körledaren. En psalm av David.
2 (O) Salig är den som bryr sig om
den fattige!
Herren ska befria honom
på olyckans dag.
3 (P) Herren ska bevara honom
och hålla honom vid liv,
han ska skattas lycklig i landet.
Du utlämnar honom inte
åt hans fienders vilja.
4 (Q) Herren stöder honom
vid sjukbädden,
under hans sjukdom
förvandlar du helt hans läge.
5 (R) Jag säger:
Herre, förbarma dig över mig!
Bota min själ,
för jag har syndat mot dig.
6 Mina fiender säger elakt om mig:
"När ska han dö
och hans namn försvinna?"
7 Kommer någon och besöker mig
talar han tomma ord,
han samlar på skvaller
och går sedan och sprider det.
8 (S) Alla som hatar mig
viskar till varandra om mig,
de tänker det värsta om mig:
9 "Han har drabbats av något dödligt,
han ligger där
och reser sig aldrig mer."
10 (T) Även min vän som jag litade på,
han som åt mitt bröd,
lyfter sin häl mot mig[e].
11 Men du, Herre,
förbarma dig över mig
och upprätta mig,
så ska jag ge dem vad de förtjänar.
12 Jag vet att du älskar mig,
för min fiende
triumferar inte över mig.
13 (U) Du stöder mig i min oskuld
och låter mig stå inför ditt ansikte
för evigt.
14 Välsignad är Herren, Israels Gud,
från evighet till evighet!
Amen, amen.
ANDRA BOKEN
Själens längtan efter Gud
42 (V) För körledaren. En vishetspsalm
av Koras söner.[f]
2 Som hjorten längtar till vattenbäckar,
så längtar min själ efter dig, o Gud.
3 (W) Min själ törstar efter Gud,
efter den levande Guden.
När får jag komma och träda fram
inför Guds ansikte?
4 (X) Mina tårar är min mat
dag och natt.
Ständigt säger man till mig:
"Var är din Gud?"
5 Jag utgjuter min själ
och minns hur jag gick
bland folket,
hur jag vandrade med dem
till Guds hus,
med jubelrop och tacksägelse
i skaran av högtidsfirare.
6 (Y) Varför så bedrövad, min själ,
varför så orolig i mig?
Hoppas på Gud.
Jag ska åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud.
7 (Z) Min själ är bedrövad i mig.
Därför tänker jag på dig
i Jordans land
och på Hermons höjder,
på Misars berg[g].[h]
8 (AA) Djup ropar till djup
i dånet av dina vattenfall.
Alla dina svallande böljor
sköljer över mig.
9 (AB) Om dagen sänder Herren sin nåd,
och om natten
är hans sång hos mig,
en bön till mitt livs Gud.
10 (AC) Jag vill säga till Gud, min klippa:
"Varför har du glömt mig?
Varför måste jag gå sörjande,
trängd av fiender?"
11 (AD) Det är som att man krossar mina ben
när mina fiender hånar mig
och ständigt frågar mig:
"Var är din Gud?"
12 (AE) Varför så bedrövad, min själ,
varför så orolig i mig?
Hoppas på Gud.
Jag ska åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud.
Paulus resa till Rom
27 (A) När det var bestämt att vi skulle avsegla mot Italien, överlämnade man Paulus och några andra fångar till en officer som hette Julius och som tillhörde den kejserliga vakten. 2 (B) Vi gick ombord på ett skepp från Adramyttium som skulle gå till hamnarna längs Asiens kust och lade ut. Aristarchus, en makedonier från Tessalonike, var med oss. 3 (C) Dagen därpå lade vi till i Sidon. Julius, som behandlade Paulus väl, lät honom gå till sina vänner och ta emot deras omsorg.
4 När vi hade lagt ut därifrån seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind[a]. 5 Vi seglade över öppna havet längs kusten av Kilikien och Pamfylien och lade till vid Myra i Lykien.
6 Där fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle till Italien, och han tog oss ombord på det. 7 Under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och då vi knappt nådde fram till Knidos och vinden inte lät oss fortsätta seglade vi ner i lä av Kreta vid Salmone. 8 Vi följde kusten med stor svårighet och kom till en plats som kallas Goda hamnarna, nära staden Lasea.
9 (D) Det hade nu gått lång tid och sjöresan hade blivit farlig, eftersom fastedagen[b] redan var förbi. Paulus varnade dem därför 10 (E) och sade: "Ni män, jag ser att den här sjöresan kommer att medföra skada och stor förlust inte bara av last och skepp utan också av våra liv." 11 Men officeren litade mer på styrmannen och skeppsägaren[c] än på vad Paulus sade. 12 Och då hamnen inte låg bra till för att övervintra bestämde sig de flesta för att gå ut därifrån och försöka nå Fenix, en hamn på Kreta som vetter mot sydväst och nordväst. Där tänkte de tillbringa vintern.
Stormen
13 När så en svag sydlig vind blåste upp, tänkte de att de skulle lyckas med sin föresats. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. 14 Men snart därefter svepte en kraftig stormvind[d], den så kallade Nordosten, ner från ön. 15 Skeppet fångades och kunde inte hålla upp mot vinden, så vi gav efter och lät det driva. 16 Vi kom i lä bakom en liten ö som hette Kauda och lyckades med nöd och näppe bärga skeppsbåten[e]. 17 När de hade fått upp den ombord, använde de nödutrustningen och slog trossar om skrovet. Och eftersom de var rädda för att kastas upp på Syrtenbankarna släppte de ner drivankaret[f] och lät skeppet driva.
18 Vi var hårt ansatta av stormen. Dagen därpå började de vräka lasten överbord, 19 och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning i sjön. 20 Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och den starka stormen låg på så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.
21 Ingen hade nu ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män skulle ha lytt mitt råd att inte gå ut från Kreta. Då hade ni besparat er den här skadan och förlusten. 22 Men nu uppmanar jag er: Fatta mod. Inte en enda av er ska mista livet, bara fartyget ska gå under. 23 En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt, 24 (F) och han sade: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig. 25 Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig. 26 Vi måste bara stranda på en ö."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation