Old/New Testament
14 Människan, av kvinna född,
lever en kort tid
och mättas av oro.
2 (A) Som ett blomster växer hon upp
och vissnar,
som en skugga flyr hon
och kan inte bestå.
3 Mot en sådan öppnar du ditt öga,
mig drar du till doms inför dig.
4 (B) Kan en ren komma från en oren?
Nej, inte en enda!
5 (C) Om människans dagar är bestämda
och hennes månaders antal
är fastställt av dig,
om du har satt en gräns
som hon inte kan överskrida,
6 (D) vänd då din blick ifrån henne
och ge henne ro,
låt henne få glädje av sin dag
som en daglönare.
7 För ett träd finns det hopp,
huggs det ner kan det gro igen
och nya skott ska inte saknas.
8 Även om dess rötter åldras i jorden
och stubben dör i mullen,
9 ska det grönska vid doften av vatten
och skjuta skott som ett ungt träd.
10 Men när en man dör ligger han där.
När en människa ger upp andan,
var är hon då?
11 (E) Som vattnet försvinner ur sjön
och en flod sinar och torkar ut,
12 så lägger sig människan
och står inte upp igen.
Först när inte himlen finns mer
vaknar hon och reser sig
från sin sömn.
13 Tänk om du ville
gömma mig i dödsriket,
dölja mig tills din vrede upphör,
sätta en bestämd tid för mig
och tänka på mig!
14 (F) Kan en människa som en gång dött
få liv igen?
Då skulle jag hålla ut
i min mödas tid
tills min avlösning kommer.
15 Du skulle ropa på mig,
och jag skulle svara dig,
du skulle längta efter
dina händers verk.
16 Fastän du nu räknar mina steg
skulle du inte ge akt på min synd.
17 (G) Min synd skulle ligga i en förseglad pung,
och du skulle täcka över min skuld.
18 Men som berget faller
och vittrar bort,
som klippan flyttas från sin plats,
19 (H) som vatten nöter sönder stenar,
som dess flöden sköljer bort myllan,
så gör du människans hopp
om intet.
20 Du besegrar henne för alltid
och hon går bort,
du förändrar hennes ansikte
och sänder i väg henne.
21 (I) Om hennes barn kommer till ära
vet hon det inte,
om de blir ringa
ser hon det inte.
22 Hennes kropp känner bara
sin egen plåga,
hennes själ bara sin egen sorg.
Elifas andra tal
15 Då tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 (J) Ska en vis man tala så i vädret
och fylla sitt bröst
med östanvind?
3 Ska han försvara sin sak
med värdelöst tal,
med ord till ingen nytta?
4 Ja, du gör gudsfruktan om intet
och hindrar andakt inför Gud,
5 för din synd lägger orden i din mun
och du väljer listigt tal.
6 (K) Din egen mun dömer dig, inte jag,
dina egna läppar vittnar emot dig.
7 (L) Var du den första människa
som föddes?
Blev du till innan höjderna fanns?
8 (M) Var du åhörare i Guds hemliga råd?
Har du tagit visheten
för dig själv?
9 (N) Vad vet du som vi inte vet?
Vad förstår du som vi inte förstår?
10 (O) Här hos oss finns
både gråhårsman och åldring,
mycket äldre än din far.
11 Är inte Guds tröst nog för dig,
de milda ord som talas till dig?
12 Varför leds du bort av ditt hjärta
och varför gnistrar dina ögon?
13 Du vänder din ande mot Gud
och öser ut ord ur din mun.
14 (P) Vad är en människa,
att hon skulle vara ren,
att en av kvinna född
skulle vara rättfärdig?
15 (Q) Gud kan inte lita på sina heliga,
inför hans ögon
är inte himlarna rena,
16 hur mycket mindre då den
som är avskyvärd och fördärvad,
en människa
som dricker orättfärdighet
som vatten!
17 Lyssna, jag vill säga dig något,
det som jag sett vill jag berätta,
18 vad visa män fört vidare
från sina fäder och inte förtigit,
19 från dem som ensamma fick landet
utan att någon främling
trängde in bland dem:
20 (R) Den gudlöse plågas av ångest
i alla sina dagar,
den våldsammes år är räknade.
21 (S) Skräckröster ljuder i hans öron.
I hans trygghet kommer förhärjaren
över honom.
22 Han har inget hopp om räddning
ur mörkret,
svärdet är bestämt för honom.
23 (T) Han irrar efter bröd
och undrar var det finns.
Han vet att mörkrets dag är nära.
24 Ångest och nöd skrämmer honom,
de slår ner honom
som en kung rustad till strid,
25 för han har lyft sin hand mot Gud
och förhäver sig
mot den Allsmäktige.
26 Med styv nacke
stormar han mot honom,
väl skyddad bakom sina sköldar.
27 (U) Han har täckt sitt ansikte med fetma
och hans midja sväller av fett.
28 Han bosätter sig i ödelagda städer,
i hus där man inte kan bo,
som är bestämda till ruiner.
29 Han blir inte rik,
hans välstånd ska inte bestå,
hans skördar ska inte luta tungt
mot marken.
30 (V) Han kan inte fly undan mörkret,
hans knoppar ska förtorka
av hetta,
han ska förgås
genom Guds[a] muns ande.
31 Han ska inte lita till tomhet,
då bedrar han sig,
för tomhet blir hans lön.
32 (W) I förtid ska hans mått bli fyllt,
och hans krona
ska inte grönska mer.
33 Han ska tappa sina omogna druvor
som en vinstock,
fälla sina blommor som ett olivträd,
34 för den gudlöses hus
blir ofruktsamt
och eld förtär de hus där mutor tas.
35 (X) De går havande med elände
och föder fördärv,
deras moderliv alstrar förvillelse.
Jobs svar på Elifas andra tal
16 Då tog Job till orda och sade:
2 (Y) Det där har jag hört många gånger!
Ni är alla bedrövliga tröstare.
3 Är det ingen ände
på detta tal i vädret?
Vad frestar dig att ta till orda?
4 (Z) Också jag kunde tala som ni,
om ni vore i mitt ställe.
Jag kunde fläta samman ord mot er
och skaka mitt huvud mot er.
5 Men jag skulle styrka er
med min mun,
mina läppars tröst
skulle ge er lindring.
6 Om jag talar lindras inte min plåga,
och tiger jag, lämnar den mig inte.
7 Men nu har han tömt all min kraft.
Du har ödelagt hela mitt hus.
8 Du har fjättrat mig,
det har blivit mitt vittnesbörd.
Min tärda kropp träder upp
och vittnar mot mig.
9 (AA) Hans vrede sliter sönder
och jagar mig,
han gnisslar sina tänder mot mig.
Min motståndare ger mig
vassa blickar.
10 (AB) De spärrar upp munnen mot mig,
de slår mig hånfullt på kinden,
alla gaddar ihop sig mot mig.
11 Gud utlämnar mig åt de gudlösa
och kastar mig i de ondas händer.
12 (AC) Jag satt i trygghet,
då krossade han mig.
Han grep mig i nacken
och slog mig i bitar,
han gjorde mig till sin måltavla,
13 han skjuter pilar från alla sidor,
genomborrar mina njurar
utan förskoning,
häller ut min galla på marken.
14 Han bryter ner mig med slag på slag,
stormar emot mig som en krigare.
15 Jag har sytt säcktyg över min hud
och har sänkt mitt horn[b] i stoftet.
16 Mitt ansikte är flammigt av tårar,
mina ögonlock mörka
av dödsskugga,
17 (AD) fastän mina händer är fria från våld
och min bön är ren.
18 (AE) Du jord, täck inte över mitt blod,
låt mitt rop aldrig stanna
någonstans!
19 (AF) Se, redan nu har jag mitt vittne
i himlen,
min försvarare i höjden.
20 Min medlare är min vän[c],
mitt öga fäller tårar inför Gud.
21 Må han skaffa rätt
åt en man inför Gud,
så som en människoson
gör för sin nästa,
22 (AG) för om bara några år
ska jag vandra vägen
utan återvändo.
22 (A) Men Saulus fick allt större kraft och gjorde judarna i Damaskus svarslösa när han bevisade att Jesus är Messias.
23 Efter en tid kom judarna överens om att röja honom ur vägen, 24 (B) men Saulus fick reda på deras plan. Dag och natt höll de vakt vid portarna för att döda honom, 25 men en natt tog hans lärjungar och firade ner honom utefter[a] muren i en korg.
26 (C) När han kom till Jerusalem[b] försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom, eftersom de inte trodde att han var en lärjunge. 27 Då tog Barnabas hand om honom. Han förde honom till apostlarna och berättade för dem hur Saulus hade sett Herren på vägen, att Herren hade talat till honom och att han i Damaskus hade predikat frimodigt i Jesu namn. 28 Sedan stannade Saulus hos dem, och han gick in och ut i Jerusalem och predikade frimodigt i Herrens namn. 29 Han talade och diskuterade med de grekisktalande judarna, men de försökte röja honom ur vägen. 30 (D) När bröderna fick veta det, tog de med honom ner till Caesarea och sände honom sedan vidare till Tarsus.
31 (E) Församlingen hade nu lugn och ro i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den blev uppbyggd och levde i vördnad för Herren och växte genom den helige Andes tröst och förmaning.
Petrus i Lydda och Joppe
32 Petrus reste runt i hela området och kom även ner till de heliga som bodde i Lydda. 33 Där träffade han en man vid namn Eneas, som var förlamad och sängliggande sedan åtta år tillbaka. 34 (F) Petrus sade till honom: "Eneas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och bädda din säng!" Genast steg han upp. 35 Och alla som bodde i Lydda och Saron såg honom, och de omvände sig till Herren.
36 I Joppe[c] fanns en lärjunge som hette Tabita, på grekiska Dorkas, hinden. Hon var rik på goda gärningar och generös mot de fattiga. 37 Men vid den tiden blev hon sjuk och dog, och man tvättade henne och lade henne på övervåningen. 38 Då nu Lydda ligger nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus var där, skickade de två män till honom och bad: "Skynda dig och kom till oss!"
39 Petrus bröt upp och gick med dem. När han kom fram tog de med honom upp till övervåningen, och alla änkorna kom gråtande fram till honom och visade de tunikor[d] och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon ännu var hos dem.
40 (G) Men Petrus skickade ut dem alla och föll på knä och bad. Sedan vände han sig mot kroppen och sade: "Tabita, stå upp!" Då öppnade hon sina ögon, och när hon fick se Petrus satte hon sig upp. 41 Han räckte henne handen och hjälpte henne upp. Därefter kallade han till sig de heliga och änkorna och lät dem se att hon levde. 42 Detta blev känt i hela Joppe, och många kom till tro på Herren. 43 Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en viss Simon som var garvare[e].
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation