Old/New Testament

Judarnas hämnd

9 ^(A) På trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar, skulle kungens befallning och förordning verkställas. Judarnas fiender hade då hoppats få makt över dem, men nu blev det tvärtom så att judarna i stället fick makt över dem som hatade dem. ² Judarna samlades i sina städer i alla kung Ahasveros provinser för att angripa dem som sökte deras olycka. Ingen kunde stå emot dem, för alla folk hade gripits av fruktan för dem. ³ Alla furstarna i provinserna, satraperna, ståthållarna och kungens tjänstemän hjälpte judarna, för de hade gripits av fruktan för Mordokaj. ^4 (B) Mordokaj var nu en mäktig man i det kungliga palatset, och ryktet om honom gick ut i alla provinserna eftersom denne Mordokaj blev allt mäktigare. ⁵ Judarna slog alla sina fiender med svärd och dödade och nergjorde dem och gjorde som de ville med sina motståndare. ⁶ I Susas borg dödade och nergjorde judarna femhundra män. ⁷ Parsandata, Dalfon, Aspata, ⁸ Porata, Adalja, Aridata, ⁹ Parmasta, Arisaj, Aridaj och Vajsata, ¹⁰ de tio sönerna till judarnas fiende Haman, Hammedatas son, dödade de. Men de avstod från plundring.

¹¹ Samma dag fick kungen veta hur många som dödats i Susas borg. ^12 (C) Då sade kungen till drottning Ester: ”I Susas borg har judarna dödat och förgjort femhundra män förutom Hamans tio söner. Vad har de då inte gjort i kungens andra provinser? Vad är nu din önskan? Den ska beviljas. Och vad mer är din begäran? Den ska uppfyllas.” ¹³ Ester svarade: ”Om kungen finner för gott, låt då judarna i Susa även i morgon handla efter förordningen för idag. Och låt Hamans tio söner hängas upp på pålen.” ¹⁴ Kungen befallde att så skulle ske. En förordning om detta utfärdades i Susa och Hamans tio söner blev upphängda. ¹⁵ Judarna i Susa samlades också på fjortonde dagen i månaden Adar och dödade trehundra män i Susa. Men de avstod från plundring.

¹⁶ De andra judarna som var i kungens provinser samlades för att försvara sina liv och skaffade sig ro för sina fiender genom att döda sjuttiofemtusen av sina motståndare. Men de avstod från plundring. ¹⁷ Detta skedde på trettonde dagen i månaden Adar^[a]. Men på fjortonde dagen vilade de och gjorde den till en dag av fest och glädje. ¹⁸ Judarna i Susa hade samlats både den trettonde dagen och den fjortonde. Och de vilade den femtonde dagen och gjorde den till en dag av fest och glädje. ¹⁹ Därför firar judarna på landsbygden, de som bor i landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden Adar som en dag av glädje, fest och högtid då man sänder matgåvor till varandra.

Purimfesten

²⁰ Mordokaj skrev ner dessa händelser och sände brev till judarna i alla kung Ahasveros provinser, både nära och fjärran. ²¹ Han fastställde att de år efter år skulle fira den fjortonde och den femtonde dagen i månaden Adar, ²² alltså de dagar då judarna fick ro för sina fiender och den månad då deras sorg vändes i glädje och deras bedrövelse i fest. Därför skulle de fira dem som dagar av fest och glädje och sända matgåvor till varandra och ge gåvor till de fattiga.

²³ Judarna antog som sed att göra vad de börjat göra, det som Mordokaj hade skrivit till dem om. ^24 (D) Agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars fiende, hade planerat att utplåna judarna och kastat pur, det vill säga lott, för att krossa dem och förgöra dem. ²⁵ Men när saken kom upp inför kungen^[b], befallde han genom en skrivelse^[c] att de onda planer som Haman haft mot judarna skulle vända tillbaka över hans eget huvud. Och Haman själv och hans söner hängdes upp på pålen.

²⁶ Därför kallades dessa dagar purim efter ordet pur. På grund av allt som stod i brevet och vad de själva sett och vad som skett med dem, ²⁷ antog och fastställde judarna en orubblig sed: de själva och deras efterkommande och alla som anslöt sig till dem skulle år efter år fira dessa båda dagar, så som det var föreskrivet och på deras bestämda tid. ²⁸ Dessa dagar skulle kommas ihåg och firas i varje generation, i varje familj, i varje provins och i varje stad. Dessa purimdagar skulle inte försummas bland judarna och minnet av dem aldrig upphöra hos deras efterkommande.

²⁹ Drottning Ester, Abihajils dotter, och juden Mordokaj utfärdade sedan en skrivelse för att med all kraft stadfästa detta andra brev om purim. ³⁰ Mordokaj sände brev med budskap om fred och trygghet till alla judar i de hundratjugosju provinserna i Ahasveros rike ³¹ för att stadfästa dessa purimdagar på deras bestämda tider, så som juden Mordokaj och drottning Ester hade förordnat för dem och som de fastställde för sig själva och sina efterkommande, med regler om fasta och sorgerop. ³² Esters befallning, som fastställde dessa föreskrifter om purim, nertecknades i en bok.

Mordokajs makt

10 Kung Ahasveros tog ut skatt av fastlandet och av kustländerna^[d]. ² Allt som han i sin makt och väldighet gjorde, liksom skildringen om den höga ställning som kungen gav Mordokaj, det finns nertecknat i krönikan om Mediens och Persiens kungar.

^3 (E) Juden Mordokaj var kung Ahasveros närmaste man^[e]. Han var högt ansedd bland judarna och älskad av alla sina bröder. Han sökte sitt folks bästa och talade för alla sina landsmäns välfärd.

Stefanus tal

7 Då frågade översteprästen: "Är det verkligen så?" ^2 (A) Stefanus svarade: "Bröder och fäder, lyssna på mig!

Abraham

Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan han bosatte sig i Haran. ³ Han sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och bege dig till det land som jag ska visa dig.^{[a] 4} Då lämnade Abraham kaldeernas land och bosatte sig i Haran. Och när hans far hade dött, förde Gud honom därifrån till det land där ni nu bor.

^5 (B) Han gav honom ingen arvedel i landet, inte ens en fotsbredd, men han lovade att ge det som egendom åt honom och hans efterkommande, trots att han var barnlös. ⁶ Detta är vad Gud sade: Hans efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras. Man ska göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år. ⁷ Men det folk vars slavar de blir ska jag döma, sade Gud, och sedan ska de dra ut och tjäna mig på denna plats.^{[b] 8 (C)} Och han gav honom omskärelsens förbund. Så blev Abraham far till Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak blev far till Jakob, och Jakob till de tolv stamfäderna.

Josef

^9 (D) Våra stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom ^10 (E) och räddade honom ur alla hans lidanden. Han gav honom nåd och vishet inför farao, kungen i Egypten, som satte honom till styresman över Egypten och hela sitt hus^[c].

^11 (F) Men hela Egypten och Kanaan drabbades av svält och svår nöd, och våra fäder fann ingenting att äta. ^12 (G) När Jakob fick höra att det fanns säd i Egypten, sände han våra fäder dit en första gång. ^13 (H) Den andra gången gav sig Josef till känna för sina bröder, och farao fick höra om Josefs släkt. ^14 (I) Josef skickade då bud och lät hämta sin far Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer. ^15 (J) Och Jakob drog ner till Egypten, och där dog han och våra fäder. ^16 (K) De fördes till Sikem och lades i den grav som Abraham hade köpt^[d] för en summa i silver av Hamors barn i Sikem.

^17 (L) När tiden närmade sig då Gud skulle uppfylla sitt löfte till Abraham, växte folket i antal och de blev allt fler i Egypten, ^18 (M) ända tills en annan kung kom till makten i Egypten, en som inte kände till Josef. ^19 (N) Han gick fram med list mot vårt folk och förtryckte våra fäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda för att de inte skulle överleva.

Mose

^20 (O) Vid den tiden föddes Mose, och han var vacker inför Gud. Under tre månader sköttes han i sin fars hus, ^21 (P) och när han sedan sattes ut tog faraos dotter upp honom och uppfostrade honom som sin egen son.