Old/New Testament
David och Goliat
17 Filisteerna samlade sina härar till strid. De samlades vid det Soko som hör till Juda och slog läger mellan Soko och Aseka,[a] vid Efes-Dammin. 2 Saul och Israels män hade också samlats och slagit läger i Terebintdalen. De ställde upp sig till strid mot filisteerna. 3 Filisteerna stod på det ena berget och israeliterna stod på det andra berget, med dalen mellan sig.
4 (A) Då kom det fram en kämpe vid namn Goliat från Gat ur filisteernas led. Han var sex alnar och ett kvarter[b] lång. 5 På huvudet bar han en kopparhjälm, och han var klädd i en fjällpansarskjorta. Pansaret var av koppar och vägde femtusen siklar.[c] 6 Han hade benskenor av koppar och ett kastspjut[d] av koppar på ryggen. 7 (B) Hans spjutskaft liknade en vävbom och hans spjutspets var av järn och vägde sexhundra siklar.[e] Hans sköldbärare gick framför honom. 8 Och han stod och ropade till Israels här: ”Varför drar ni ut och ställer upp er till strid? Är inte jag en filisté och ni Sauls tjänare? Välj er en man som kommer ner hit till mig. 9 Klarar han att strida mot mig och slå mig, så ska vi vara era slavar. Men om jag besegrar och slår honom, så ska ni vara våra slavar och tjäna oss.” 10 Filistén fortsatte: ”Jag har i dag hånat Israels här. Ge mig en man så att vi får slåss!” 11 När Saul och hela Israel hörde vad filistén sade, blev de förfärade och skräckslagna.
David i Sauls läger
12 (C) David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Ishai och hade åtta söner. Ishai var på Sauls tid en gammal man och hade nått hög ålder. 13 (D) Hans tre äldsta söner hade dragit ut med Saul i kriget. De tre sönerna som drog ut i kriget hette Eliab, den förstfödde, Abinadab, hans andre son, och Shamma, den tredje. 14 (E) David var den yngste. De tre äldsta hade följt med Saul. 15 Men David gick ibland hem från Saul för att vakta sin fars får i Betlehem.
16 Filistén kom fram både morgon och kväll. I fyrtio dagar steg han fram och ställde sig där. 17 Nu sade Ishai en gång till sin son David: ”Var snäll och ta en efa rostade ax[f] och de här tio bröden och spring med det till dina bröder i lägret. 18 De här tio ostarna ska du ta med till deras befälhavare. Se efter om det är väl med dina bröder och ta med något livstecken från dem. 19 Tillsammans med Saul och alla Israels män är de i Terebintdalen och strider mot filisteerna.”
20 David steg upp tidigt nästa morgon. Han lämnade fåren åt en som skulle vakta dem och tog med sig det han skulle och gav sig i väg[g], så som Ishai hade sagt till honom. När han kom fram till vagnborgen[h] skulle hären just dra ut till strid, och folket höjde härskri. 21 Israel och filisteerna ställde upp sig i slagordning mot varandra. 22 David lämnade ifrån sig sakerna han hade åt trossvaktaren och skyndade bort till hären. När han kom dit hälsade han på sina bröder.
23 Medan han talade med dem, se, då steg kämpen som hette Goliat, filistén från Gat, fram ur filisteernas här och talade på samma sätt som förut. Och David hörde det.
24 När Israels män såg Goliat, blev de alla mycket rädda och flydde för honom. 25 Israels män sade: ”Ser ni den mannen som stiger fram där? Han kommer för att håna Israel. Men den som slår honom ska kungen ge stor rikedom. Han ska få kungens dotter, och hans fars hus ska han göra fritt från skatt i Israel.” 26 David frågade männen som stod bredvid honom: ”Vad skulle den få som slår ner den där filistén och tar bort skammen från Israel? Vem är den där oomskurne filistén att håna den levande Gudens här?” 27 Då upprepade de för honom vad som hade sagts, och de sade: ”Detta får den som slår ner honom.”
28 (F) Hans äldste bror Eliab hörde hur han talade med männen, och han blev rasande på David och sade: ”Varför har du kommit hit? Till vem har du lämnat bort den lilla fårhjorden i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt onda hjärta. Du har kommit för att se på striden.” 29 David svarade: ”Vad har jag nu gjort? Det var ju bara en fråga.” 30 Sedan vände han sig bort från honom till en annan och frågade samma sak, och han fick samma svar som förut.
31 Man hörde vad David sade och berättade det för Saul, som lät hämta honom. 32 David sade till Saul: ”Låt ingen tappa modet. Din tjänare ska gå och strida mot den där filistén.” 33 Saul sade till David: ”Inte kan du gå och strida mot den filistén! Du är ju bara en pojke, och han har varit krigare ända från ungdomen.” 34 Men David svarade: ”Din tjänare har gått i vall med sin fars får. Kom det ett lejon eller en björn och tog ett får ur hjorden, 35 så följde jag efter vilddjuret och slog ner det och räddade fåret ur munnen på det. Om vilddjuret då reste sig mot mig, så grep jag det i manen och slog det och dödade det. 36 Din tjänare har slagit både lejon och björn. Det ska gå den där oomskurne filistén som det gick vartenda ett av djuren, för han har hånat den levande Gudens här.” 37 David sade vidare: ”Herren som räddade mig från lejon och björn, han ska också rädda mig från den där filistén.” Då sade Saul till David: ”Gå, och må Herren vara med dig.”
38 Och Saul klädde David i sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och satte på honom ett pansar. 39 David band Sauls svärd om sig utanpå kläderna och försökte gå med det, för han hade aldrig provat något sådant. Men David sade till Saul: ”Jag kan inte gå med det här, för jag är inte van vid det.” Så han tog av sig det. 40 Han tog sin stav i handen, valde ut åt sig fem släta stenar ur bäcken, lade dem i fickan på sin herdeväska och tog sin slunga[i] i handen. Så gick han fram mot filistén.
41 Samtidigt gick filistén framåt och kom allt närmare David, och hans sköldbärare gick framför honom. 42 (G) När filistén såg upp och fick se David föraktade han honom, för David var bara en pojke, rödkindad och vacker. 43 Han sade till David: ”Tycker du jag är en hund, eftersom du kommer mot mig med käppar?” Och han förbannade David vid sina gudar.
44 Sedan sade filistén till David: ”Kom hit till mig, så ska jag ge ditt kött åt himlens fåglar och markens djur.” 45 (H) David svarade filistén: ”Du kommer mot mig med svärd och spjut och kastspjut, men jag kommer mot dig i Herren Sebaots namn. Han är Gud för Israels här som du har hånat. 46 Herren ska i dag utlämna dig i min hand, och jag ska slå ner dig och ta huvudet från dig. Jag ska i dag ge de filisteiska krigarnas lik åt himlens fåglar och åt jordens vilda djur. Och hela världen ska förstå att Israel har en Gud. 47 Alla som samlats här ska förstå att det inte är genom svärd och spjut som Herren räddar. Striden är Herrens, och han ska ge er i vår hand.”
48 När nu filistén gick framåt och närmade sig David, sprang David snabbt fram mot hären för att möta filistén. 49 David stack sin hand i väskan och tog fram en sten ur den, slungade den och träffade filistén i pannan. Stenen trängde in i pannan, och han föll med ansiktet mot jorden. 50 Så övervann David filistén med slunga och sten och dödade honom utan något svärd i sin hand. 51 Sedan sprang David fram och ställde sig över filistén, grep tag i hans svärd och drog ut det ur skidan, och han gav honom dödsstöten och högg av honom huvudet.
När filisteerna såg att deras kämpe var död, flydde de. 52 Men Israels och Juda män bröt upp, höjde ett härskri och förföljde filisteerna ända tills man närmade sig Gaj och ända till Ekrons portar. Filisteer föll och låg slagna på vägen till Shaarajim och sedan ända till Gat och Ekron. 53 Sedan vände israeliterna tillbaka från jakten på filisteerna och plundrade deras läger. 54 (I) David tog filisténs huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.
Sauls undran angående Davids far
55 När Saul såg David gå ut mot filistén, sade han till överbefälhavaren Abner: ”Vems son är egentligen den där pojken, Abner?” Abner svarade: ”Så sant du lever, o konung, jag vet inte.” 56 Då sade kungen: ”Fråga du vems son den unge mannen är.” 57 När David kom tillbaka efter att ha slagit filistén, tog Abner med honom och förde honom inför Saul. Filisténs huvud hade han i handen. 58 Då sade Saul till honom: ”Vems son är du, unge man?” David svarade: ”Son till din tjänare Ishai från Betlehem.”
Sauls avund och vrede
18 (J) När David hade talat med Saul fäste sig Jonatans själ vid Davids själ, och Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv. 2 (K) Saul tog till sig David den dagen och lät honom inte återvända till sin fars hus. 3 (L) Och Jonatan slöt ett förbund med David, som han älskade lika djupt som sitt eget liv. 4 Jonatan tog av sig manteln[j] som han bar och gav den till David, och även sina andra kläder, till och med sitt svärd, sin båge och sitt bälte. 5 Och när David drog ut hade han framgång överallt dit Saul sände honom. Därför satte Saul honom över krigsfolket, och allt folket uppskattade honom, även Sauls tjänare.
6 (M) När de kom hem och David återvände efter att ha dödat filistén, gick kvinnorna ut från Israels alla städer med sång och dans för att möta kung Saul med jubel, tamburiner och lyror[k]. 7 (N) Kvinnorna sjöng och dansade och sade: ”Saul har slagit sina tusen, David sina tiotusen.” 8 Då blev Saul mycket vred. Dessa ord berörde honom mycket illa. Han sade: ”David gav de tiotusen, mig gav de tusen. Nu fattas bara att han får kungadömet också.” 9 Från och med den dagen hade Saul ett ont öga till David.
10 (O) Dagen därpå kom en ond ande från Gud över Saul. Han bar sig åt som en galen inne i sitt hus medan David spelade, som han brukade göra varje dag. Saul hade ett spjut i handen, 11 och han kastade det och tänkte: ”Jag ska spetsa fast David vid väggen.” Men två gånger vek David undan för honom.
12 Saul var rädd för David, eftersom Herren var med David men hade vikit ifrån Saul. 13 Därför skickade Saul bort honom och gav honom befälet över tusen man. Och han drog ut och kom tillbaka framför sin trupp. 14 (P) David lyckades väl i allt han gjorde och Herren var med honom. 15 När Saul såg att han lyckades så väl blev han rädd för honom. 16 Men hela Israel och Juda älskade David, eftersom han var deras ledare och anförare.
Mikal blir Davids hustru
17 Saul sade till David: ”Här är min äldsta dotter Merab. Henne vill jag ge dig till hustru. Visa mig bara att du är tapper och utkämpar Herrens krig.” Saul tänkte nämligen: ”Min hand ska inte drabba honom, det får filisteernas hand göra.” 18 Men David svarade Saul: ”Vem är jag, vad är mitt liv och vad är min fars släkt i Israel, eftersom jag skulle bli kungens svärson?” 19 (Q) Men när tiden kom att Sauls dotter Merab[l] skulle ha getts åt David, fick i stället meholatiten Adriel henne till hustru.
20 Men Sauls dotter Mikal[m] älskade David. När man berättade det för Saul gladde det honom, 21 för Saul tänkte: ”Jag ska ge henne till honom. Hon ska bli en snara för honom, så att filisteernas hand kan drabba honom.” Han sade till David: ”För andra gången kan du nu bli min svärson.” 22 Saul befallde sina tjänare att de i hemlighet skulle säga till David: ”Kungen tycker om dig och alla hans tjänare älskar dig. Bli nu kungens svärson!” 23 När Sauls tjänare sade så till David svarade han: ”Tror ni det är så enkelt att bli kungens svärson? Jag är en fattig och enkel man.” 24 När Sauls tjänare berättade för honom vad David sagt, 25 (R) bad Saul dem säga så här: ”Kungen begär ingen annan brudgåva än förhudarna av etthundra filisteer som hämnd på kungens fiender.” Saul hoppades nämligen att David skulle falla för filisteernas hand. 26 När Sauls tjänare talade om för David vad han hade sagt, ville David gärna bli kungens svärson på det villkoret.
Innan tiden ännu hade gått ut, 27 (S) bröt David upp och drog i väg med sina män och slog tvåhundra man av filisteerna. Han tog med sig deras förhudar och överlämnade hela antalet åt kungen för att få bli kungens svärson. Då gav Saul honom sin dotter Mikal till hustru. 28 Men Saul såg och förstod att Herren var med David och att Sauls dotter Mikal älskade honom. 29 Då blev Saul ännu mer rädd för David, och Saul blev Davids fiende för alltid.
30 Filisteernas furstar drog ut i fält, men så ofta de gjorde det hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare. Och hans namn blev mycket aktat.
Herrens bön
11 En gång var Jesus på en plats och bad. När han hade slutat, sade en av hans lärjungar till honom: "Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar." 2 (A) Då sade han till dem: "När ni ber, ska ni säga:
Far, låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
3 Ge oss var dag
vårt dagliga bröd.
4 Och förlåt oss våra synder,
för också vi förlåter var och en
som står i skuld till oss.
Och för oss inte in i frestelse."
Uthållig bön
5 Han sade till dem: "Om någon av er har en vän och går till honom mitt i natten och säger: Käre vän, låna mig tre bröd, 6 (B) för en vän som är på resa har kommit till mig och jag har inget att sätta fram åt honom – 7 vem av er skulle då få till svar där inifrån: Stör mig inte! Dörren är redan låst och mina barn och jag har gått och lagt oss. Jag kan inte gå upp och ge dig något. 8 (C) Jag säger er: Även om han inte skulle gå upp och ge honom något för att det är hans vän, så kommer han att gå upp och ge honom allt han behöver för att han är så oförskämt djärv[a].
9 (D) Och jag säger er: Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta[b], och dörren ska öppnas för er. 10 För var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas.
11 Finns det någon far bland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk? 12 Eller en skorpion när han ber om ett ägg? 13 Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?"
Jesus eller Beelsebul
14 (E) En gång drev Jesus ut en ond ande som var stum. När den onda anden hade farit ut, talade den stumme och folk var förundrade. 15 (F) Men några av dem sade: "Det är med hjälp av Beelsebul[c], de onda andarnas furste, som han driver ut andarna." 16 (G) Andra ville pröva honom och begärde ett tecken från himlen av honom.
17 (H) Men han visste vad de tänkte och sade till dem: "Ett rike som är splittrat blir ödelagt, och hus faller på hus. 18 Om nu Satan skulle vara splittrad och i strid med sig själv, hur kan då hans rike bestå? Ni säger att det är med hjälp av Beelsebul jag driver ut de onda andarna. 19 Men om jag driver ut andarna med Beelsebul, med vem driver då era söner ut dem? De blir alltså era domare. 20 (I) Men om det är med Guds finger jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike nått er.
21 När den starke beväpnad vaktar sin gård får hans ägodelar vara i fred. 22 (J) Men kommer det en som är ännu starkare och besegrar honom, då tar han ifrån honom alla de vapen som han litade till och fördelar bytet. 23 (K) Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig skingrar.
En ond andes återkomst
24 (L) När en oren ande har farit ut ur en människa, går den genom ökentrakter och söker efter en viloplats men finner ingen. Då säger den: Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade. 25 När den kommer och finner det städat och snyggt, 26 (M) går den och hämtar sju andra andar som är ännu värre, och de går in och bosätter sig där. För den människan blir slutet värre än början."
27 (N) När Jesus sade detta ropade en kvinna i folkskaran: "Saligt är det moderliv som burit dig och de bröst du har diat!" 28 (O) Han sade: "Säg hellre: Saliga är de som lyssnar till Guds ord och bevarar det."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation