Old/New Testament
49 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.
2 Hören detta, alla folk, lyssnen härtill, I alla som leven i världen,
3 både låga och höga, rika såväl som fattiga.
4 Hin mun skall tala visdom, och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.
5 Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal, jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.
6 Varför skulle jag frukta i olyckans dagar, när mina förföljares ondska omgiver mig?
7 De förlita sig på sina ägodelar och berömma sig av sin stora rikedom.
8 Men sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom.
9 För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid,
10 så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven.
11 Nej, man skall se att visa män dö, att dårar och oförnuftiga förgås likasom de; de måste lämna sina ägodelar åt andra.
12 De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen, deras boningar från släkte till släkte; de uppkalla jordagods efter sina namn.
13 Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd, hon är lik fänaden, som förgöres.
14 Den vägen gå de, dårar som de äro, och de följas av andra som finna behag i deras tal. Sela.
15 Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket, där döden bliver deras herde. Så få de redliga makt över dem, när morgonen gryr, medan deras skepnader förtäras av dödsriket och ej få annan boning.
16 Men min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets våld, ty han skall upptaga mig. Sela.
17 Frukta icke, när en man bliver rik, när hans hus växer till i härlighet.
18 Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig, och hans härlighet följer honom icke ditned.
19 Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv, ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar, så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte, till dem som aldrig mer se ljuset.
20 En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd, hon är lik fänaden, som förgöres.
50 En psalm av Asaf. Gud, HERREN Gud, talar och kallar jorden, allt mellan öster och väster.
2 Från Sion, skönhetens fullhet, träder Gud fram i glans.
3 Vår Gud kommer, och han skall icke tiga. Förtärande eld går framför honom, och omkring honom stormar det med makt.
4 Han kallar på himmelen därovan och på jorden, för att döma sitt folk:
5 »Församlen till mig mina fromma, som sluta förbund med mig vid offer.»
6 Och himlarna förkunna att han är rättfärdig, att Gud är den som skipar rätt. Sela.
7 Hör, mitt folk, jag vill tala; Israel, låt mig varna dig. Gud, din Gud, är jag.
8 Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig; dina brännoffer har jag alltid inför mig.
9 Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor;
10 ty mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen;
11 jag känner alla fåglar på bergen, och vad som rör sig på marken är mig bekant.
12 Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad därpå är.
13 Skulle jag äta tjurars kött, och skulle jag dricka bockars blod?
14 Nej, offra lovets offer åt Gud, så skall du få infria dina löften till den Högste.
15 Och åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.»
16 Men till den ogudaktige säger Gud: »Huru kan du tala om mina stadgar och föra mitt förbund på tungan,
17 du som hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig?
18 Om du ser en tjuv, så håller du med honom, och med äktenskapsbrytare giver du dig i lag.
19 Din mun släpper du lös till vad ont är, och din tunga hopspinner svek.
20 Du sitter där och förtalar din broder, din moders son lastar du!
21 Så gör du, och jag tiger, och nu tror du att jag är såsom du. Nej, jag vill straffa dig och ställa dig det för ögonen.
22 I som förgäten Gud, märken detta, för att jag icke må sönderriva eder utan räddning:
23 den som offrar lovets offer, han ärar mig; och den som aktar på sin väg, honom skall jag låta se Guds frälsning.»
1 Paulus, Jesu Kristi tjänare, kallad till apostel, avskild till att förkunna Guds evangelium,
2 vilket Gud redan förut genom sina profeter hade i heliga skrifter utlovat,
3 evangelium om hans Son, vilken såsom människa i köttet är född av Davids säd
4 och såsom helig andevarelse är med kraft bevisad vara Guds Son, allt ifrån uppståndelsen från de döda, ja, evangelium om Jesus Kristus, vår Herre,
5 genom vilken vi hava fått nåd och apostlaämbete för att, hans namn till ära, upprätta trons lydnad bland alla hednafolk,
6 bland vilka jämväl I ären, I som ären kallade och Jesu Kristi egna --
7 jag, Paulus, hälsar alla Guds älskade som bo i Rom, dem som äro kallade och heliga. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
8 Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för eder alla, därför att man i hela världen talar om eder tro.
9 Ty Gud, som jag i min ande tjänar såsom förkunnare av evangelium om hans Son, han är mitt vittne, han vet huru oavlåtligt jag tänker på eder
10 och i mina böner alltid beder att jag dock nu omsider må få ett gynnsamt tillfälle att komma till eder, om Gud så vill.
11 Ty jag längtar efter att se eder, för att jag må kunna meddela eder någon andlig nådegåva till att styrka eder;
12 jag menar: för att jag i eder krets må tillsammans med eder få hämta hugnad ur vår gemensamma tro, eder och min.
13 Jag vill säga eder, mina bröder, att jag ofta har haft i sinnet att komma till eder, för att också bland eder få skörda någon frukt, såsom bland övriga hednafolk; dock har jag allt hittills blivit hindrad.
14 Både mot greker och mot andra folk, både mot visa och mot ovisa har jag förpliktelser.
15 Därför är jag villig att förkunna evangelium också för eder som bon i Rom.
16 Ty jag blyges icke för evangelium; ty det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, först och främst för juden, så ock för greken.
17 Rättfärdighet från Gud uppenbaras nämligen däri, av tro till tro; så är ock skrivet: »Den rättfärdige skall leva av tro.»
18 Ty Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycka sanningen.
19 Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbart bland dem; Gud har ju uppenbarat det för dem.
20 Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk. Så äro de då utan ursäkt.
21 Ty fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade.
22 När de berömde sig av att vara visa, blevo de dårar
23 och bytte bort den oförgänglige Gudens härlighet mot beläten, som voro avbilder av förgängliga människor, ja ock av fåglar och fyrfotadjur och krälande djur.
24 Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet, så att de med varandra skändade sina kroppar.
25 De hade ju bytt bort Guds sanning mot lögn och tagit sig för att dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen, honom som är högtlovad i evighet, amen.
26 Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt;
27 sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo styggelse, man med man. Så fingo de på sig själva uppbära sin villas tillbörliga lön.
28 Och eftersom de icke hade aktat det något värt att taga vara på sin kunskap om Gud, gav Gud dem till pris åt ett ovärdigt sinnelag, till att bedriva otillbörliga ting.
29 Så hava de blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet, elakhet; de äro fulla av avund, mordlust, trätlystnad, svek, vrångsinthet;
30 de äro örontasslare, förtalare, styggelser för Gud, våldsverkare, övermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot sina föräldrar,
31 oförståndiga, trolösa, utan kärlek till sina egna, utan barmhärtighet mot andra.
32 Och fastän de väl veta vad Gud har stadgat såsom rätt, att nämligen de som handla så förtjäna döden, är det dem icke nog att själva så göra, de giva ock sitt bifall åt andra som handla likaså.