New Testament in a Year

Guds löfte till Israels folk

9 Jag talar sanning i Kristus och ljuger inte. Mitt eget samvete och den heliga Anden försäkrar att det är så här: ² Mitt hjärta är fyllt av sorg och ständig ångest. ³ Jag skulle önska att jag själv var fördömd och skild från Kristus, om det bara kunde hjälpa mina bröder, mina landsmän. ⁴ De är israeliter, de har fått rätten att bli hans barn och få del av hans härlighet. De har fått förbunden, lagen, tempeltjänsten och löftena. ⁵ De är ättlingar till våra förfäder^[a], och från dem härstammar Kristus själv som människa, han som är över allting, Gud välsignad i evighet, amen.

⁶ Guds ord har ju inte blivit om intet. Israel^[b] är nämligen inte alla som härstammar från Israel. ⁷ På samma sätt är inte alla Abrahams efterkommande hans barn. Det sägs ju: ”Det är bara Isaks efterkommande som ska räknas som dina ättlingar.”^{[c] 8} Det är, med andra ord, inte de barn som föds enligt naturens lagar som är Guds barn, utan de som är födda enligt löftet räknas som hans efterkommande. ⁹ Löftet var detta: ”Nästa år vid den här tiden kommer jag, och då ska Sara ha en son.”^[d]

¹⁰ Men inte bara det, Rebecka fick två barn med en och samme man, vår far Isak. ¹¹ Redan innan de hade gjort vare sig gott eller ont – för att Guds val skulle stå fast ¹² och gärningar inte skulle betyda något, utan bara han som kallar – sades det till Rebecka: ”Den äldre ska tjäna den yngre.”^{[e] 13} Så är det också skrivet: ”Jag älskade Jakob men hatade Esau.”^[f]

¹⁴ Men vad innebär då detta? Är Gud orättvis? Nej, naturligtvis inte! ¹⁵ Han säger ju till Mose: