M’Cheyne Bible Reading Plan
Jonatans djärva plan
14 Någon dag senare sa Jonatan, Sauls son, till sin unge livvakt: Kom så går vi över dalen till filisteernas förläggning. Men han berättade inte för sin far vad han hade för planer.
2 Saul hade slagit läger runt granatträdet i Migron vid gränsen till Gibea med sina 600 män.
3 Bland dem fanns prästen Ahia, son till Ikabods bror Ahitub, som var sonson till Pinehas och sonsons son till Eli, Herrens präst i Silo.Ingen hade lagt märke till att Jonatan gått sin väg.
4 För att komma till filisteernas läger måste Jonatan gå genom ett trångt pass mellan två skarpa klippor, som kallades Boses och Sene.
5 Den ena klippan reste sig i norr mot Mikmas, och den södra mot Geba.
6 Nu går vi över till dessa hedningar, hade Jonatan sagt till sin livvakt. Herren kommer kanske att göra ett under för oss. Det spelar ju ingen roll för honom om vi är många eller få!
7 Bra, svarade hans unge följeslagare. Vi gör det du tycker är bäst. Jag stödjer dig helhjärtat, vad du än beslutar.
8 Då gör vi så här, sa Jonatan.
9 Om de säger när de ser oss: 'Stanna där ni är tills vi kommer till er
10 Men om de säger: 'Kom hit upp och strid!' så ska vi göra det. Det kommer nämligen att vara Guds signal att han ska hjälpa oss att besegra dem.
11 När filisteerna såg dem, ropade de: Titta! Israeliterna kravlar upp ur sina hål!
12 Sedan ropade de till Jonatan: Kom hit upp, så ska vi visa dig hur man strider! Kom nu, klättra tätt bakom mig, ropade Jonatan till sin livvakt, för Herren ska hjälpa oss att besegra dem!
13 De måste använda både händer och fötter för att ta sig upp. Sedan började Jonatan driva dem framför sig och högg ner den ene efter den andre. Hans livvakt kom efter och gav dem nådastöten.
14 Så dödades cirka tjugo man vars kroppar till slut låg kringspridda över ett ganska stort område.
15 Plötsligt utbröt panik i hela filisteernas armé, till och med bland dem som var ute och plundrade i omgivningarna, samtidigt som det blev jordbävning.
16 Sauls vaktposter i Gibea fick se en underlig syn. Hela filisteernas armé upplöstes när soldaterna flydde åt alla håll.
17 Ta reda på vem som saknas bland oss, befallde Saul. När männen stod uppställda fann man att Jonatan och hans livvakt var borta.
18 Hämta Guds ark, ropade Saul till Ahia. (Arken var bland Israels folk på den tiden).
19 Men medan Saul talade med prästen, tilltog ropen och tumultet i filisteernas läger allt mer och mer.Nej, låt arken vara! skrek Saul.
20 Sedan rusade Saul och hans män till stridsplatsen och fann att filisteerna dödade varandra. Det rådde fullständig förvirring bland dem.
21 Nu förenade sig de israeliter, som varit i filisteernas armé, med Sauls och Jonatans män.
22 Slutligen anslöt sig också de som hade gömt sig i bergen när de såg att filisteerna började fly.
23 Herren räddade Israel den dagen, och striden fortsatte bortom Bet-Aven.
Saul ger en oövertänkt order
24-25 Saul hade befallt: En förbannelse vilar över den som äter något före kvällen, innan jag har tagit full hämnd på mina fiender. Därför åt ingen något under hela dagen, trots att det fanns gott om honung på marken i skogen,
26 för de fruktade alla för Sauls förbannelse.
27 Men Jonatan hade inte hört sin fars befallning. Han doppade en käpp i honungen, och när han hade ätit av den kände han sig inte längre trött.
28 Då berättade någon för honom om hans fars förbud att äta och att resultatet hade blivit att alla var trötta och håglösa.
29 Det är ju inte klokt! utropade Jonatan. En sådan befallning skadar oss ju bara. Ser ni inte att jag mår mycket bättre nu, när jag har ätit lite honung?
30 Tänk vad många fler vi kunde ha dödat, om vi hade fått äta av den mat vi hittade hos fienden!
31 Trots sin hunger lyckades de jaga filisteerna från Mikmas ända till Ajalon och besegrade dem, men de var helt utmattade.
32 Den kvällen kastade de sig över krigsbytet och slaktade får, oxar och kalvar. De åt köttet rått och utan att blodet runnit av.
33 Då rapporterade någon till Saul att folket syndade mot Herren genom att äta kött som hade blod i sig.
34 Ni har gjort det som är brottsligt, sa Saul. Rulla fram en stor sten hit och gå ut bland trupperna och se till att de för hit oxar och får så att vi kan slakta dem och låta blodet rinna av dem. Vi får inte synda mot Herren genom att äta kött med blodet kvar! Då gjorde de som han hade sagt.
35 Och Saul byggde sitt första altare åt Herren.
36 Efteråt sa Saul: Nu förföljer vi filisteerna hela natten tills vi besegrat varenda en av dem!Det är bra, utropade hans män. Vi gör det du tycker blir bäst. Men prästen sa: Det är bäst att vi först frågar Gud.
37 Saul frågade då Gud: Ska vi förfölja filisteerna? Hjälper du oss att utplåna dem? Men Herren gav inget svar på hela natten.
38 Då sa Saul till sina närmaste män: Något måste vara galet! Vi måste ta reda på vilken synd vi har begått idag.
39 Jag svär vid Guds namn, han som gett Israel seger, att även om syndaren är min egen son Jonatan, så ska han dö!Men ingen ville tala om för honom hur det egentligen förhöll sig.
40 Då sa Saul: Jonatan och jag står här, och alla ni andra ställer er där borta.
41 De gjorde som han ville, och han fortsatte: Herre, Israels Gud, varför har du inte besvarat min fråga? Vad är det som är galet? Är Jonatan och jag skyldiga, eller finns det någon synd bland de andra? Herre, visa oss vem som är skyldig.Sedan utpekades Jonatan och Saul genom helig lottdragning som skyldiga, och folket förklarades oskyldigt.
42 Då sa Saul: Dra nu lott mellan mig och Jonatan. Då föll den på Jonatan.
43 Tala nu om för mig vad du har gjort! röt Saul till Jonatan.Jag smakade lite honung, erkände Jonatan. Det var bara en liten klick på änden av en käpp. Men nu måste jag alltså dö!
44 Ja, Jonatan, sa Saul. Du måste dö! Måtte Gud slå mig med döden om det inte blir så.
45 Men trupperna protesterade: Ska Jonatan dö, han som i dag har räddat Israel? Nej, det kommer aldrig på fråga! Vi svär vid den levande Guden, att inte ett hårstrå på hans huvud ska krökas, för Gud har använt honom till att utföra ett mäktigt under idag. På det sättet räddade Sauls män Jonatans liv.
Saul lyckas militärt
46 Efter detta begav sig Saul hem med sin armé och filisteerna återvände till sitt land.
47 Eftersom Saul nu satt säker i sadeln som Israels kung, skickade han ut Israels armé i alla riktningar, mot Moab, Ammon, Edom, kungarna i Soba och mot filisteerna, och på alla fronter lyckades han jaga bort och bestraffa sina fiender.
48 Han utförde stora bragder, besegrade amalekiterna och räddade Israel från dem som tidigare anfallit och plundrat dem.
49 Saul hade tre söner, Jonatan, Jisvi och Malki-Sua. Dessutom hade han två döttrar som hette Merab och Mikal.
50-51 Sauls hustru hette Ahinoam och var dotter till Ahimaas. Överbefälhavaren för Sauls armé hette Abner och var hans kusin, hans farbror Ners son. (Abners far Ner och Sauls far Kis var bröder, och söner till Abiel.)
52 Israeliterna kämpade ständigt mot filisteerna under Sauls livstid. Varje gång Saul fick ögonen på en modig, stark ung man, lät han värva honom till sin armé.
Livets mening
12 Och nu ber jag er, kära bröder, att ni på grund av Guds godhet gläder honom genom att ge er själva som ett levande och heligt offer till honom.
2 Följ inte världens beteenden och vanor, utan var nya och annorlunda människor med det nya livets friskhet i allt ni gör och tänker. Då förstår ni att välja det som är gott och som tillfredsställer Gud.
3 Som Guds budbärare vill jag förmana er. Var ärliga i er bedömning av er själva, mät ert värde med måttet av den tro som Gud har gett er.
4-5 På samma sätt som en kropp är beroende av att alla dess delar fungerar, så är också vår gemenskap i Kristus beroende av att var och en av oss fungerar. Vi är alla delar i Kristi kropp, var och en av oss med olika uppgifter att sköta, och alla behövs för att göra den fullständig. Vi tillhör därför varandra, och var och en behöver de andra.
6 Gud har i sin nåd gett oss olika gåvor. Om Gud därför har gett dig gåvan att profetera, profetera då så ofta du kan det och så ofta som din tro är stark nog att ta emot ett budskap från Gud.
7 Om din gåva är att tjäna andra, tjäna dem väl. Om du undervisar, gör det som en god lärare.
8 Om du är den som förmanar, se till att du ger uppmuntran och tröst. Om Gud har gett dig pengar, var generös och hjälp andra. Om Gud har gett dig ledarförmåga, ta då det ansvaret på allvar. Den som tröstar andra ska göra det med glädje.
9 Låtsas inte bara att ni älskar andra, utan älska dem verkligen. Hata det som är orätt. Stå på det godas sida.
10 Älska varandra som syskon. Låt det inte finnas någon gräns för den uppskattning och respekt ni visar varandra.
11 Var aldrig lata i ert arbete, utan tjäna Herren med glädje.
12 Gläd er åt allt det som Gud har i beredskap åt er. Ha tålamod i svårigheter och be alltid.
13 När Guds barn behöver något så ska ni hjälpa dem. Och gör det till en vana att bjuda hem gäster på mat, och ge dem också logi för natten, om de behöver det.
14 Om någon behandlar er orättvist för att ni är kristna så döm honom inte, utan be att Gud ska välsigna honom.
15 När andra är lyckliga, så gläd er då tillsammans med dem. Om de är ledsna så dela deras sorg.
16 Samarbeta med glädje! Försök inte vara främst. Försök inte ställa er in hos betydelsefulla människor, utan uppskatta vanliga människors sällskap. Och tro inte att ni vet allt!
17 Betala aldrig ont med ont. Var inställda på att göra det som är gott, och låt alla se att ni är alltigenom ärliga.
18 Gräla inte med någon. Gör allt vad ni kan för att kunna leva i fred med andra människor.
19 Kära vänner, hämnas aldrig. Lämna det åt Gud, för han har sagt att det är hans sak att göra. Ta därför inte lagen i egna händer.
20 Ge din fiende mat om han är hungrig. Om han är törstig så ge honom något att dricka, och ni kommer att samla glödande kol på hans huvud. Med andra ord: han kommer att skämmas över vad han har gjort mot er.
21 Låt inte det onda ta överhanden, utan besegra det genom att göra gott.
Jeremia förutsäger Babylons fall
51 Herren säger: Jag ska låta en ödeläggande vind svepa över Babylon, över hela kaldeernas land, för att förstöra det.
2 Skördefolk ska komma över hela landet och rensa det, och vinden ska blåsa bort agnarna. De ska komma från alla håll och resa sig mot landet på olyckans dag.
3 Fiendens pilar ska fälla Babylons bågskyttar och genomborra krigarna i deras rustningar. Ingen ska komma undan. Både ung och gammal ska förgöras.
4 De ska falla i sitt eget land och stupa på Babylons gator.
5 Herren, härskarornas Gud, har inte övergett Israel och Juda. Han är fortfarande deras Gud, men Babylon är fyllt med synd mot den Helige i Israel.
6 Fly från Babylon! Spring för livet! Om ni stannar kvar kommer ni att bli dödade, när Herren tar sin hämnd för alla Babylons synder.
7 Babylon var en gång en guldbägare i Herrens hand, en bägare ur vilken han fick hela jorden att dricka, så att alla nationer blev som galna.
8 Men nu har helt plötsligt Babylon också fallit. Gråt över staden, ge den lindring för dess smärta, kanske den kan räddas.
9 Vi skulle hjälpa den om vi kunde, men ingenting kan rädda den nu. Låt den gå under! Överge den och vänd tillbaka till ert eget land, för dess skuld når upp till himlen.
10 Herren har försvarat oss. Kom, låt oss berätta i Jerusalem om allt vad Herren, vår Gud, har gjort.
11 Vässa era pilar och ta upp era sköldar! Herren har fått de mediska kungarna att gå mot Babylon för att inta staden. Detta är hans hämnd på dem som har handlat illa mot hans folk och vanhelgat templet.
12 Förbered ditt försvar, Babylon! Sätt ut vakter på dina murar! Lägg dig i bakhåll, för Herren kommer att göra allt det som han förutsagt om Babylon.
13 Du har varit en rik stad vid många vatten och ett centrum för handel, men nu är det slut med dig! Din livstråd är avklippt.
14 Herren, härskarornas Gud, har avlagt detta löfte och svurit vid sitt eget namn: Dina städer ska fyllas av fiender, som åkrar översvämmade av gräshoppor, och fienden ska höja väldiga segerrop mot skyn.
15 Gud skapade jorden i makt och vishet, och med sin kunskap har han spänt ut himlarna.
16 När han talar dånar himlarna, och han får dimma att stiga upp över jorden. Han låter blixten komma med regn och släpper vindarna lösa ur sitt förråd.
17 I jämförelse med honom är alla människor dårar helt utan vishet! Guldsmedens avgudabilder är ett bedrägeri. När han gör dem bedrar han sig själv - det finns inget liv i dem.
18 De är lögner och falsarier, helt värdelösa. Och den tid kommer, när Gud ska förgöra dem allesammans.
19 Men Herren, härskarornas Gud, är ingen avgud! Han har skapat allt som finns, och Israel är hans folk. Herren, härskarornas Gud, är hans namn.
20 Babylon, du var min hammare och mitt vapen. Med dig krossade jag många mäktiga folk och riken.
21 Med dig krossade jag arméer, du besegrade hästen och hans ryttare, vagnen och den som körde den.
22 Ja, även åldringar och barn krossade du, män och kvinnor,
23 herdar och hjordar, jordbrukare och oxar, ståthållare och härskare.
24 Men nu ska jag hämnas på dig inför allas ögon för allt ont du har gjort mot Sion och mitt folk, säger Herren.
25 För se, jag har vänt mig mot dig, du mäktiga berg Babylon, du jordens fördärvare! Jag ska lyfta min hand mot dig, dra ner dig från dina höjder och göra dig till en slocknad vulkan.
26 Du ska ligga öde i evighet. Inte en enda sten ska kunna tas ifrån dig att användas som byggnadsmaterial. Du ska utplånas fullkomligt.
27 Ge order till många folk att mobilisera sig till krig mot Babylon! Låt krigsrop höras! Hämta arméerna från Ararat, Minnis och Askenas, och utse en ledare! Skaffa fram mängder av hästar!
28 Låt alla de mediska kungarnas trupper och deras generaler och arméerna från alla de länder de härskar över gå mot staden.
29 Jorden darrar och bävar, för allt som Herren har planerat att göra mot Babylon låter han nu ske. Babylon kommer att lämnas öde utan en levande varelse.
30 Dess tappraste krigare strider inte längre. De stannar kvar i sina befästningar. De har alldeles tappat modet. Inkräktarna har bränt ner husen och krossat stadsportarna.
31 Budbärare kommer från alla håll med rapporter till kungen att allt är förlorat!
32 Alla flyktvägar är blockerade. Befästningarna brinner och armén har gripits av panik.
33 För Herren, härskarornas Gud, säger: Babylon är som en stampad tröskplats, och om en liten stund ska tröskningen börja.
34-35 Judarna i Babylon säger: Nebukadnessar, kungen i Babylon, har berövat oss på vår styrka och uppslukat oss. Han har svalt oss som ett stort monster, fyllt sin buk med våra rikedomar och sedan kastat ut oss ur vårt eget land. Måtte Babylon få igen för allt vad man gjort mot oss. Måtte det få betala för allt blod som runnit!
36 Herren svarar: Jag ska vara er försvarare och åta mig ert fall. Jag ska hämnas er. Jag ska låta Babylons floder torka, dess vattenförråd sina
37 och låta det bli en ruinhög, ett tillhåll för schakaler, ett land som är fruktansvärt att skåda och utan en enda levande varelse.
38 Nu ryter männen i Babylon som lejon,
39 men jag ska ordna en fest för dem och få dem att dricka tills de faller medvetslösa till golvet och somnar in för alltid, säger Herren.
40 Jag ska leda dem till slakt, som man gör med lamm, baggar och bockar.
41 Babylon har fallit, det stora Babylon, som var prisat över hela jorden. Världen kan knappast tro sina ögon, när Babylon faller.
42 Havet har rest sig över Babylon och täckt det med sina vågor.
43 Dess städer ligger i ruiner och landet är som en torr ödemark. Ingen kan bo där och ingen ens passerar.
44 Jag ska straffa Bel, Babylons gud, och han ska få spy ut allt som han har slukat. Folken ska inte längre komma och tillbe honom. Babylons murar har fallit.
45 Fly från Babylon, mitt folk! Rädda er undan Herrens vrede.
46 Men grips inte av panik när ni första gången hör rykten om trupper som närmar sig. För rykten ska komma år efter år, rykten om krig och inbördeskrig.
47 Och den dag kommer verkligen, när jag ska straffa denna stora stad och alla dess avgudar. Hela landet ska fyllas av döda kroppar.
48 Himmel och jord ska glädja sig, för från norr kommer trupper som ska förstöra Babylon, säger Herren.
49 På samma sätt som Babylon dödade Israels folk måste det själv bli dödat.
50 Spring, ni som lyckats undkomma svärdet! Stanna inte kvar och se på, utan fly medan ni kan! Kom ihåg Herren, ni som bor i fjärran land, och vänd tillbaka till Jerusalem!
51 Vi är utskämda, för Herrens tempel har blivit vanhelgat av främlingar från Babylon.
52 Ja, säger Herren. Därför är tiden inne då Babylons avgudar ska förgöras. Över hela landet ska man höra de sårades klagan.
53 Även om Babylon var lika starkt som himlen och dess styrka oerhörd, måste det nu dö, säger Herren.
54 Lyssna! Hör ropet från förstörelsen i Babylon, kaldeernas land.
55 Herren förgör Babylon. Dess röst har tystnat och vågorna dånar över det.
56 Trupper kommer och slår ner dess mäktiga män. Alla dess vapen krossas, för Herren Gud straffar rättvist och ger Babylon vad det förtjänar.
57 Jag ska låta dess furstar, vise män, härskare, officerare och soldater dricka sig så druckna att de somnar och aldrig vaknar igen! Så säger Kungen, som är Herren, härskarornas Gud.
58 Babylons kraftiga murar ska jämnas med marken och dess höga portar ska brännas upp. Man har arbetat förgäves. Resultatet av nationens alla ansträngningar ska brinna upp!
59 Under Sidkias fjärde regeringsår kom ett budskap genom Jeremia till Seraja, son till Neria och sonson till Mahaseja. Det talade om hur Seraja skulle bli tillfångatagen och förvisad till Babylon tillsammans med Sidkia, kungen av Juda.
60 Alla de fruktansvärda olyckor som Herren hade bestämt om Babylon skrev Jeremia ner i en bokrulle, allt det som står skrivet här ovan.
61-62 Sedan gav han bokrullen till Seraja och sa till honom: När du kommer till Babylon, ska du läsa det jag har skrivit och säga: 'Herre, du har sagt att du kommer att förgöra Babylon, så att inte en levande varelse ska finnas kvar och så att det blir övergivet för alltid.'
63 När du har läst färdigt ur bokrullen, ska du binda fast en sten vid den, kasta den i floden Eufrat
64 och säga: 'Så här ska Babylon sjunka och aldrig mer komma upp igen, för jag ska låta olycka komma över det.' Här slutar Jeremias budskap.
Räddad från en säker död
1-2 Jag vill prisa dig, Herre, för du har räddat mig från mina fiender. Du vägrar att låta dem triumfera över mig.
3 Herre, min Gud, jag bad till dig, och du gjorde mig frisk.
4 Jag var mer död än levande. Ändå räddade du mig från en säker död och gav mig livet tillbaka.
5 Sjung era sånger för honom alla ni som fått uppleva hans nåd! Prisa hans heliga namn!
6 Hans vrede varar bara ett ögonblick, men hans nåd varar för livet! Gråten kan plåga oss om natten, men när morgonen gryr kommer glädjen.
7-8 När jag hade framgång sa jag till mig själv: Ingen kan hindra mig nu! Herren har visat mig sin nåd. Han har gjort mig lika stadig som ett berg! Men då vände du bort ditt ansikte från mig, och jag blev skräckslagen och greps av panik.
9 Jag ropade till dig, Herre! Jag bad och ropade:
10 Herre, vad vinner du genom att låta mig dö? Hur ska jag då kunna prisa dig inför alla mina vänner? Kan en död berätta för världen om din trofasthet?
11 Hör mig, Herre! Ge mig nåd, och hjälp mig!
12 Då förvandlade du min sorgesång till glädjedans! Ja, du tog av mig sorgdräkten och klädde mig i festkläder.
13 Då blev det lätt att sjunga lovsånger till Herren och jag vill inte tiga med vad du har gjort för mig. Herre, min Gud, jag vill tacka dig i evighet!
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®