M’Cheyne Bible Reading Plan
Filisteerna tar Guds ark
4 Vid den tiden låg Israel i krig med filisteerna. Den israelitiska armén hade slagit läger nära Eben-Haeser, och filisteerna vid Afek.
2 Filisteerna besegrade Israel och dödade 4.000 av dem på slagfältet.
3 Efter striden återvände Israels armé till lägret, och deras ledare samtalade om vad det kunde bero på att Herren hade låtit dem bli besegrade.Låt oss hämta hit arken från Silo, föreslog de. Om vi bär den med oss i striden, kommer Herren att vara ibland oss, och då kommer han säkert att rädda oss från våra fiender.
4 De lät hämta arken, som tillhör Herren den allsmäktige, han som har sin tron mellan keruberna. Elis söner Hofni och Pinehas följde också med arken ut i striden.
5 När israeliterna såg arken komma ropade de så högt av glädje att marken skakade.
6 Vad är det som står på? frågade filisteerna. Varför ropar man på det där sättet i hebreernas läger? När de fick veta att det var för att Herrens ark hade anlänt,
7 greps de av panik.Gud har kommit in i deras läger, utropade de. Nu får vi det svårt. Vi har aldrig råkat ut för något liknande!
8 Vem kan rädda oss från Israels mäktiga gudar, samma gudar som förgjorde egyptierna med plågor när Israel var i öknen?
9 Men ni filisteer, fatta mod, och kämpa som ni aldrig har gjort förr, annars blir vi deras slavar, precis som de har varit våra.
10 Filisteerna kämpade i ren desperation, och än en gång blev israeliterna besegrade. Deras förluster blev stora, 30.000 man dödades och resten flydde till sina tält.
11 Guds ark blev tagen, och Hofni och Pinehas dödades.
12 Samma dag sprang en man från Benjamins stam till Silo, med kläderna sönderrivna och med jord på huvudet som tecken på sorg.
13 Eli väntade vid sidan av vägen på att få höra nyheter från striden, för han var djupt orolig för Guds ark. När budbäraren anlände och berättade vad som hade hänt, gick ett stort klagorop genom hela staden.
14 Vad är det för oväsen? frågade Eli. Budbäraren skyndade fram till Eli och berättade vad som hade hänt.
15 Eli var då nittioåtta år gammal och helt blind.
16 Jag kommer just från slagfältet, jag har flytt därifrån idag, berättade han för Eli.
17 Israeliterna har blivit besegrade, och tusentals av deras soldater har dött i striderna. Hofni och Pinehas har också fallit, och arken har blivit tagen.
18 När budbäraren nämnde vad som hade hänt med arken, föll Eli baklänges från sin stol bredvid porten och bröt nacken och dog, för han var både gammal och tung. Han hade då varit domare i Israel i fyrtio år.
19 Elis svärdotter, Pinehas hustru, var gravid. När hon hörde att arken hade blivit tagen och att hennes make och svärfar var döda, började plötsligt hennes värkar.
20 Hon födde en pojke, men var efteråt så medtagen att det stod klart att hon var på väg att dö. Kvinnorna omkring henne försökte trösta henne och sa: Var inte rädd! Du har fått en pojke. Men hon reagerade inte.
21-22 Sedan mumlade hon: Kalla barnet Ikabod, för Israels härlighet är borta. Ikabod betyder 'utan härlighet'. Hon gav honom det namnet, därför att Guds ark hade blivit tagen och för att hennes make och hennes svärfar var döda.
Abrahams föredöme
1-2 Abraham var mänskligt sett den judiska nationens grundare. Vad var hans erfarenhet av att bli frälst genom tro? Var det på grund av hans goda gärningar som Gud tog emot honom? Om det var så, då hade han haft något att skryta med. Men från Guds sida sett hade Abraham inte alls någon anledning att berömma sig själv.
3 För Skriften säger oss att Abraham trodde på Gud, och det var därför som Gud förlät honom hans synder och förklarade honom rättfärdig.
4-5 Men förtjänade han inte rätten till himlen genom alla de goda gärningar han gjorde? Nej, frälsningen är en gåva. Om man kan förtjäna den genom att vara god så är den inte gratis. Den ges inte som ersättning för något vi uträttar. För Gud förklarar en syndare oskyldig bara genom hans tro på Kristus, som räddar honom från Guds vrede.
6 Kung David beskrev en människas befriande och oförtjänta glädje när hon förklaras icke skyldig av Gud genom att säga:
7 Vilken lycka för dem som fått sin skuld förlåten! Vilken glädje när synderna plånas ut.
8 Vilken befrielse det blir för dem som har bekänt sina synder.
9 Nu är frågan den: Ges denna välsignelse bara till dem som tror på Kristus och samtidigt håller de judiska lagarna? Eller ges den till dem som inte följer de judiska reglerna, utan bara tror på Kristus? Vad hände med Abraham? Vi säger att han tog emot dessa välsignelser genom sin tro. Var det enbart genom tron? Eller på grund av att han också höll de judiska lagarna?
10 För att kunna svara på den frågan måste man först svara på den här: När gav Gud sin välsignelse åt Abraham? Det var innan han blev jude - innan han genomgick den judiska ceremoni, som kallas omskärelse.
11 Det var inte förrän senare, efter det att Gud hade lovat att välsigna honom på grund av tron, som han omskars. Omskärelseceremonin var ett tecken på att Abraham redan hade tro och att Gud hade tagit emot honom innan ceremonin ägde rum - och förklarat honom rättfärdig och god i sina ögon. Därför är Abraham den andlige fadern för alla som tror utan att också lyda de judiska lagarna.
12 Och Abraham är också den andlige fadern för alla som är omskurna. De kan genom hans exempel se att det inte är ceremonin som räddar dem, för Abraham blev godkänd av Gud enbart för sin tro, och det innan han blev omskuren.
13 Det är därför klart att Guds löfte att ge hela jorden åt Abraham och hans ättlingar inte var en följd av att Abraham rättade sig efter Guds lagar, utan av att han litade på att Gud skulle hålla sitt löfte.
14 Om man fortfarande påstår att Guds välsignelse går till dem som är tillräckligt goda, säger man alltså att Guds löften till dem som har tro är meningslösa och att det är dåraktigt att tro.
15 Men detta är sanningen: när vi försöker skaffa oss Guds välsignelse och godkännande genom att hålla hans lagar, så drabbas vi till slut alltid av hans vrede, för vi kommer att misslyckas med att hålla dem. Det enda som kan rädda oss från att vara lagbrytare är att inte ha några lagar att bryta!
16 Därför ges Guds välsignelser till oss helt gratis när vi tror. Och vi kan vara säkra på att få dem vare sig vi följer judiska seder eller inte, bara vi har samma tro som Abraham, för Abraham är ju allas vår far.
17 Det är det som menas i Skrifterna när det står att Gud gjorde Abraham till far åt många folk. I Guds ögon är han vår far, för han trodde på den Gud som gör de döda levande igen och som talar om kommande händelser med samma säkerhet som om de redan hade ägt rum.
18 När Gud talade om för Abraham att han skulle ge honom en son och att han skulle bli far till många folk, trodde Abraham därför på Gud, trots att ett sådant löfte inte såg ut att kunna infrias.
19 Och därför att hans tro var stark, så oroade han sig inte över det faktum att han vid hundra års ålder var alltför gammal att bli far, och att Sara, hans fru som var nittio år gammal, inte längre kunde föda barn.
20 Men Abraham tvivlade aldrig. I stället växte sig hans tro allt starkare, och han tackade Gud för gåvan redan innan han hade fått den.
21 Han var helt övertygad om att Gud skulle hålla vad han hade lovat.
22 Och på grund av Abrahams tro, förlät Gud honom hans synder och förklarade honom icke skyldig.
23 Detta frikännande uttalades inte bara för Abrahams skull.
24 Det gäller också oss. Gud kommer att ta emot oss på samma sätt som han tog emot Abraham - genom att vi tror på Guds löften, den Gud som lät Jesus, vår Herre, stå upp från de döda.
25 Han dog för våra synder och uppstod till livet för att föra oss in i ett rätt förhållande till Gud.
Gud varnar för att fly till Egypten
42 Johanan, de andra gerillaledarna och allt folket, både små och stora, kom till Jeremia
2 och sa: Var snäll och bed till Herren för oss, för vi är ju som du vet bara en liten spillra kvar, jämfört med vad vi var förut.
3 Bed Herren, din Gud, att han visar oss vad vi ska göra och vart vi ska ta vägen.
4 Ja, svarade Jeremia. Jag ska fråga honom, och jag ska tala om för er vad han svarar. Jag ska inte dölja någonting för er.
5 Sedan sa de till Jeremia: Måtte Herrens förbannelse komma över oss, om vi vägrar att lyda vad han än säger att vi ska göra!
6 Vare sig vi tycker om det eller inte, kommer vi att lyda Herren, vår Gud, som vi uppmanat dig att be till för vår skull. Om vi lyder honom, kommer allt att gå bra för oss.
7 Tio dagar senare svarade Herren Jeremia.
8 Då kallade han till sig Johanan, de andra gerillaledarna och även allt folket, både stora och små,
9 och sa till dem: Ni uppmanade mig att framföra er bön till Herren, Israels Gud, och det här är hans svar:
10 Bli kvar i landet. Om ni gör det ska jag välsigna er, och ingen ska kunna skada er. Jag sörjer nämligen över alla de straff jag varit tvungen att låta drabba er.
11 Var inte längre rädda för kungen i Babylon, för jag är med er för att frälsa er och rädda er ur hans hand!
12 Jag ska vara barmhärtig mot er, och han kommer också att vara barmhärtig mot er, så att han inte dödar er eller gör er till slavar utan låter er stanna här i ert land.
13-14 Men om ni vägrar att lyda Herren och säger: 'Vi vill inte stanna här
15 då är detta Herrens svar: Herren, härskarornas Gud, Israels Gud, säger till er som är kvar i Juda: Om ni väljer att gå till Egypten,
16 ska de krig och den hungersnöd som ni flyr ifrån följa efter er, och ni ska gå under där.
17 Det är det öde som väntar var och en av er som föredrar att flytta till Egypten och bo där. Ja, ni ska dö för svärd, av hungersnöd och av sjukdom. Ingen av er ska komma undan allt det onda som jag där ska sända över er.
18 För Herren, härskarornas Gud, Israels Gud, säger: På samma sätt som min vrede uttömdes över Jerusalem, så ska den tömmas ut över er om ni går in i Egypten. Ni ska mötas av hån och förakt, fördömelse och terror, och aldrig mer kommer ni att få återse ert eget land.
19 Jeremia sammanfattade: Ni som finns kvar i Juda, res inte till Egypten! Glöm aldrig den varning, som jag ger er i dag.
20 Om ni ger er iväg kommer det att kosta er livet. Ni bedrog er själva, när ni uppmanade mig att be för er och sa: 'Tala om för oss vad Herren, vår Gud, säger, så ska vi göra så!'
21 I dag har jag talat om för er precis vad han har sagt, men ni vill inte lyda mer nu än tidigare.
22 Därför ska ni veta att ni med säkerhet kommer att dö för svärd, av hungersnöd och av sjukdom i Egypten, dit ni så gärna vill komma.
Vilken Gud vi har
Den här sången skrevs av David när Herren hade befriat honom från Saul och från många fiender.1-2 Herre, vad jag älskar dig, för du har gjort mig stark!
3 Herren är min borg, och i den är jag trygg. Ingen kan förfölja mig in i den och döda mig. Herren är min klippa, där jag kan gömma mig. Han är min Frälsare, ett berg där ingen kan nå mig, ett torn där jag är säker. Han är min sköld, min kraft och min styrka.
4 När jag ropar till honom om hjälp, då vet jag att han räddar mig från alla mina fiender. Därför prisar jag dig, Herre!
5 Döden band mig, och en flod av ogudaktighet sköljde över mig.
6 Fångad och till synes hjälplös kämpade jag för att komma loss ur dödens grepp.
7 I min förtvivlan ropade jag till Herren om hjälp, och han hörde mig i sitt tempel. Mitt nödrop nådde hans öron.
8 Då darrade jorden, och bergen bävade för Herren var vred och upprörd.
9 Rök vällde fram ur hans näsborrar och ur hans mun sprutade ut flammande eldslågor och glödande kol.
10 Tjocka, mörka moln sänkte sig ner till jorden och Herren kom ner i dem.
11 Han satt på keruberna, och med vindens vingar skyndade han sig snabbt till min hjälp.
12 Han svepte in sig i mörker och dolde sin närvaro i tjocka regnmoln.
13 Plötsligt syntes hans närvaros ljus genom molnen. Det blixtrade och kraftiga hagel föll.
14 Herren dundrade i himlen. Gud, som är över alla gudar, lät sin stämma höras. Och vilka hagelstormar och vilken eld!
15 Han sköt sina fruktade pilar och jagade alla fiender på flykten.
16 Herre, på din befallning blev havet torrlagt, och jordens grund blev synlig.
17 Från himlen sträckte han ner sin hand och drog mig upp ur det djupa vattnet. Han hjälpte mig ur mina svårigheter.
18 Han räddade mig från dessa fiender, som hatar mig. Jag var ju fullständigt hjälplös i deras händer.
19 De anföll mig just den dag då jag var som svagast, men Herren beskyddade mig.
20 Han ledde mig till en plats där jag kunde vara trygg, för han är glad över mig.
21 Eftersom jag hade handlat rätt och var oskyldig belönade Herren mig.
22 Jag har följt hans befallningar och hans bud. Jag har inte vänt mig bort från honom.
23 Jag har noga hållit alla hans lagar och har inte förkastat en enda av dem.
24 Jag har gjort mitt bästa för att hålla dem alla och aktat mig för att göra det som är orätt.
25 Därför har Herren välsignat mig. Jag har gjort vad som är rätt, och han vet att jag är oskyldig.
26 Herre, du är barmhärtig mot dem som är barmhärtiga! Du straffar inte dem som flyr från det som är ont.
27 Du välsignar de ärliga, men du tolererar inte att någon lämnar dina vägar.
28 Du hjälper dem som vill bli hjälpta och inte överskattar sig själva, men du fördömer de stolta och överlägsna.
29 Du är mitt ljus! Herren, min Gud, har förvandlat mörkret till ljus.
30 Med din kraft kan jag nu ta mig över vilka murar som helst och anfalla vilken fiende som helst.
31 Vilken Gud han är! Fullkomlig i allt! Alla hans löften visar sig vara sanna. Han är den sköld som alla kan skydda sig bakom.
32 För vem är Herre utom vår Gud? Finns det någon förutom honom, som är fast som en klippa?
33 Han ger mig kraft och skyddar mig vart jag än går.
34 Han gör mig säker på foten, ja, jag är som en bergsget på klipphyllorna. Han leder mig tryggt längs bergskanten.
35 Han lär mig att bruka mitt vapen och visar mig hur jag ska spänna bågen!
36 Du har gett mig din frälsning som min sköld. Herre, din högra hand håller mig upprätt. Din mildhet har gjort mig stor.
37 Du har gett mig fast mark under fötterna, så att jag aldrig behöver snava.
38 Jag jagade mina fiender, och hann upp dem, och jag vände mig inte om förrän alla hade besegrats.
39 Med all kraft slog jag dem till marken, så att de inte kunde resa sig. Jag satte min fot på deras halsar.
40 Du utrustade mig med starka vapen för striden. Mina fiender förlorade modet och föll besegrade framför mina fötter.
41 Du fick dem att vända om och fly. Jag slog ihjäl alla som hatade mig.
42 De ropade på hjälp, men ingen vågade komma och rädda dem. De ropade på Herren, men han vägrade att svara dem.
43 Då krossade jag dem, och som dammkorn virvlade de bort med vinden. Jag kastade bort dem som sopor från gatan.
44-46 Du lät mig segra i varje strid, och folken kom och tjänade mig. Även främlingar kom och bugade sig för mig, och när jag talade till dem lydde de mina ord. Darrande kom de från sina befästningar.
47 Herren lever! Prisa honom, som är min fasta klippa, honom som beskyddar mig!
48 Han är den Gud som hämnas dem som skadar mig, och han besegrar folken inför mig.
49 Han räddar mig undan mina fiender. Han låter dem inte få tag på mig, utan skyddar mig från dessa våldsmän.
50 Herre, för detta vill jag prisa dig bland folken!
51 Många gånger har du på ett märkligt sätt räddat mig, jag som är den kung som du har tillsatt. Du har varit kärleksfull och god mot mig, och det kommer du också att vara mot mina ättlingar.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®