M’Cheyne Bible Reading Plan

Samuels födelse

1 I Ramatajim-Sofim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit. ² Elkana hade två hustrur. Den ena hette Hanna och den andra Peninna. Peninna hade barn, men Hanna hade inga. ³ Elkana gav sig år efter år i väg från sin stad för att tillbe och offra åt Herren Sebaot i Silo, där Elis båda söner Hofni och Pinehas var Herrens präster. ⁴ Den dag Elkana bar fram sitt offer brukade han ge sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offret. ⁵ Men åt Hanna gav han en dubbelt så stor del, ty han hade henne kär, även om Herren hade gjort henne ofruktsam. ⁶ För att göra henne upprörd brukade hennes medtävlerska retas mycket med henne, därför att Herren hade gjort henne ofruktsam. ⁷ Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till Herrens hus retades Peninna med henne på samma sätt.

Nu grät Hanna och ville inte äta något. ⁸ Då sade hennes man Elkana till henne: "Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?" ⁹ Sedan de hade ätit och druckit i Silo, reste sig Hanna och gick till Herrens tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren. ¹⁰ Hon var djupt bedrövad och började be till Herren under häftig gråt. ¹¹ Hon gav ett löfte och sade: " Herre Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då skall jag ge honom åt Herren för hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud."

¹² När hon länge bad inför Herren, gav Eli akt på hennes mun. ¹³ Hanna talade i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte. Då trodde Eli att hon var drucken. ¹⁴ Därför sade han till henne: "Hur länge skall du bära dig åt som en drucken? Se till att ruset går av dig!"

¹⁵ "Nej, min herre", svarade Hanna, "jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för Herren. ¹⁶ Tag inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till denna stund." ¹⁷ Då svarade Eli henne: "Gå i frid och må Israels Gud ge dig vad du har bett honom om." ¹⁸ Hon sade: "Låt din tjänarinna finna nåd för dina ögon". Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte längre sorgsen ut.

¹⁹ De steg alla upp tidigt följande morgon, och sedan de tillbett inför Herren vände de tillbaka och kom hem till Rama. Elkana kände^[a] sin hustru Hanna, och Herren kom ihåg henne. ²⁰ Hanna blev havande och födde en son, när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel,^[b] ty hon sade: "Av Herren har jag begärt honom."

Hanna överlämnar Samuel åt Herren

²¹ När sedan Elkana med hela sitt hus gav sig i väg för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer åt Herren, ²² gick inte Hanna med utan sade till sin man: "Jag vill vänta tills pojken har blivit avvand. Då skall jag ta honom med mig och föra fram honom inför Herrens ansikte och sedan låta honom stanna där för alltid." ²³ Hennes man Elkana sade till henne: "Gör vad du finner bäst. Stanna tills du har avvant honom. Må bara Herren uppfylla sitt ord." Så stannade hustrun hemma och ammade sin son, tills hon hade avvant honom.

²⁴ Men sedan hon hade avvant honom, tog hon honom med sig till Herrens hus. Hon tog också med sig tre tjurar, en efa mjöl och en vinlägel. Hon förde honom in i Herrens hus i Silo. Pojken var då ännu helt ung. ²⁵ De slaktade tjuren och förde sedan fram pojken till Eli. ²⁶ Hon sade: "Hör på mig, min herre, så sant du lever, min herre, jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till Herren. ²⁷ Den här pojken bad jag om, och nu har Herren gett mig vad jag begärde. ²⁸ Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren. Så länge han lever skall han tillhöra Herren."

Och de tillbad Herren där.

Hälsning

1 Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för Guds evangelium, ² som Gud har utlovat genom sina profeter i de heliga Skrifterna, ³ evangeliet om hans Son, som till sin mänskliga natur^[a] föddes av Davids släkt ⁴ och som genom helighetens Ande blev med kraft bevisad vara Guds Son alltifrån uppståndelsen från de döda, evangelium om Jesus Kristus, vår Herre. ⁵ Genom honom har vi fått nåd och apostlaämbete för att bland alla hednafolk föra människor till trons lydnad för hans namns skull. ⁶ Bland dessa är också ni, som är kallade att tillhöra Jesus Kristus. ⁷ Jag hälsar er alla som bor i Rom, ni Guds älskade, hans kallade och heliga. Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Paulus längtan att besöka Rom

⁸ Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för er alla, därför att man i hela världen förkunnar er tro. ⁹ Gud, som jag tjänar i min ande, när jag förkunnar evangeliet om hans Son, han är vittne till hur jag ständigt nämner er ¹⁰ i mina böner och alltid ber om att nu till sist få tillfälle att komma till er, om Gud vill. ¹¹ Jag längtar efter att träffa er för att få dela med mig någon andlig gåva åt er, så att ni blir styrkta, ¹² jag menar: för att vi tillsammans skall få tröst ur vår gemensamma tro, er och min. ¹³ Bröder, jag vill att ni skall veta att jag många gånger har bestämt mig för att komma till er och skörda någon frukt bland er liksom bland andra hednafolk, men hittills har jag blivit förhindrad. ¹⁴ Både mot greker och barbarer,^[b] både mot lärda och olärda har jag skyldigheter. ¹⁵ Därför är det min önskan att få predika evangelium också för er i Rom.

Brevets tema

¹⁶ Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. ¹⁷ Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.^[c]

Guds dom över hedningarna

¹⁸ Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. ¹⁹ Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. ²⁰ Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.

²¹ Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. ²² De påstod att de var visa, men de blev dårar. ²³ De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. ²⁴ Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar. ²⁵ De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen.

²⁶ Därför utlämnade Gud dem till skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. ²⁷ På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse. ²⁸ Och eftersom de inte ansåg det vara något värt att ha kunskap om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag, så att de gjorde sådant som är mot naturen. ²⁹ De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. ³⁰ De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter och tänker ut allt ont. De lyder inte sina föräldrar, ³¹ är oförståndiga och trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa. ³² Sådant gör de, fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden. Ja, de samtycker också till att andra gör det.

Jerusalems fall

39 I Sidkias, Juda kungs, nionde regeringsår, i tionde månaden kom Babels kung Nebukadressar med hela sin här till Jerusalem och belägrade det. ² I Sidkias elfte regeringsår, på nionde dagen i fjärde månaden^[a], trängde de in i staden. ³ Då kom alla den babyloniske kungens furstar och slog sig ner i Mellersta porten, nämligen Nergal-Sareser, Samgar-Nebo, Sarsekim, överste hovmannen, Nergal-Sareser, överste magern,^[b] och alla den babyloniske kungens övriga furstar.

⁴ När Sidkia, Juda kung, med allt sitt krigsfolk fick se dem, flydde de och drog om natten ut ur staden på vägen mot den kungliga trädgården, genom porten mellan de båda murarna. Han tog vägen bort mot Hedmarken. ⁵ Men kaldeernas här förföljde dem och hann upp Sidkia på Jerikos hedmarker. De tog honom och förde honom till Nebukadressar, kungen i Babel, i Ribla i Hamats land. Där avkunnade han domen över honom. ⁶ Den babyloniske kungen lät slakta Sidkias barn, i Ribla, inför hans ögon. Också alla förnäma män i Juda lät kungen i Babel slakta. ⁷ På Sidkia själv lät han sticka ut ögonen och lät binda honom med kopparkedjor för att föra honom till Babel.

⁸ Kaldeerna brände ner kungens hus och husen som tillhörde folket, och de rev ner Jerusalems murar. ⁹ Återstoden av folket som var kvar i staden, de överlöpare som hade gått över till honom och det övriga folket förde Nebusaradan, översten för drabanterna, bort till Babel. ¹⁰ Men Nebusaradan, översten för drabanterna, lämnade i Juda land kvar en del av de fattiga, de som ingenting ägde, och gav dem samtidigt vingårdar och åkerfält.

Jeremias frigivning

¹¹ Nebukadressar, kungen i Babel, gav Nebusaradan, översten för drabanterna, denna befallning angående Jeremia: ¹² "Tag hand om honom och låt ditt öga vaka över honom och gör honom inte något ont, utan behandla honom som han själv begär av dig." ¹³ Nebusaradan, översten för drabanterna, och Nebusasban, överste hovmannen, och Nergal-Sareser, överste magern, och alla den babyloniske kungens övriga stormän ¹⁴ sände då bud och hämtade Jeremia från vaktgården och lämnade honom åt Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, för att denne skulle föra honom hem, och han fick bo bland folket.

Herrens löfte till Ebed-Melek

¹⁵ Herrens ord kom till Jeremia, medan han var inspärrad på vaktgården. Han sade: ¹⁶ "Gå och säg till nubiern Ebed-Melek: Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Se, det jag har talat skall jag låta komma över denna stad till dess olycka och inte till dess lycka, och det skall ske inför dina ögon på den dagen. ¹⁷ Men dig skall jag rädda på den dagen, säger Herren, och du skall inte utlämnas till de män du fruktar för. ¹⁸ Ty jag skall låta dig komma undan så att du inte faller för svärd utan vinner ditt liv som ett byte, därför att du har förtröstat på mig, säger Herren."

Psalm 13

Under djup ångest

¹ För sångmästaren. En psalm av David.

Psalm 14

De gudlösas dårskap

¹ För sångmästaren, av David.