M’Cheyne Bible Reading Plan
Rut plockar ax i Boas åker
2 Noomi hade en rik släkting i Betlehem, som hette Boas.
2 En dag sa Rut till Noomi: Kanske jag kunde gå ut på någon godhjärtad mans åker och plocka upp den säd, som hans skördemän lämnat.Det är bra om du gör det, min kära dotter, svarade Noomi uppmuntrande.
3 Rut gav sig då av, och den åker hon råkade hamna på tillhörde just Boas, denne släkting till Noomis man.
4-5 Boas kom förbi efter ett besök i staden medan Rut var på åkern. När han hade hälsat på skördefolket, frågade han förmannen: Vem är flickan där borta?
6 Det är flickan från Moabs land, som kom tillbaka hit med Noomi, svarade förmannen.
7 I dag på morgonen bad hon mig att få plocka upp den säd som skördemännen lämnat efter sig, och hon har hållit på här hela dagen. Hon har bara vilat sig en liten stund där i skuggan.
8-9 Boas gick då bort till Rut och pratade med henne: Du kan stanna kvar här, mitt barn, och plocka så länge du vill. Du behöver inte gå till någon annans åkrar. Stanna här med mitt tjänstefolk. Jag har sagt till mina män att lämna dig i fred. Blir du törstig kan du bara gå och dricka av vattnet som man bär ut hit.
10-11 Hon tackade honom mycket ödmjukt och frågade: Hur kommer det sig att du är så vänlig mot mig? Du måste väl veta att jag är främling här.Ja, det vet jag, svarade Boas. Men jag vet också hur mycket gott du gjort mot din svärmor sedan din man dog, och hur du har lämnat dina föräldrar i ditt eget land och följt med henne hit för att bo bland främlingar.
12 Herren, Israels Gud, under vars vingar du tagit din tillflykt, ska välsigna dig för det.
13 Tack, svarade hon. Du är så vänlig mot mig, fast jag inte ens är en av dina arbetare.
14 När det var dags att äta ropade Boas på henne: Kom hit och ät med oss. Ta av brödet och doppa det i vinet.Hon satte sig då ner och åt med hans skördefolk, och han gav henne mer mat än hon orkade äta.
15 När hon sedan gick tillbaka till sitt arbete, sa Boas till de unga männen att även låta henne få plocka ax bland kärvarna
16 och att de avsiktligt skulle lämna kvar ax, som hon kunde plocka utan att någon sa något om det.
17 Rut arbetade hela dagen, och på kvällen när hon tröskade det som hon plockat, blev det ungefär trettiofem liter.
18 Hon bar det till sin svärmor i staden och gav det till henne tillsammans med den mat som blivit över sedan hon själv hade ätit.
19 O, vad mycket, utropade Noomi. Var har du plockat allt detta i dag? Gud ska välsigna den som varit så vänlig mot dig!Rut berättade då för henne vad hon hade varit med om och nämnde också att det var Boas som ägde åkern.
20 Tack gode Gud för en sådan man! Gud har fortsatt att vara barmhärtig mot oss, på samma sätt som han var mot våra män medan de levde! Boas är ju också en av våra närmaste släktingar, konstaterade Noomi glatt.
21 Ja, sa Rut. Han har sagt åt mig att komma tillbaka, och jag får gå alldeles bakom skördemännen ända tills hela skörden är bärgad.
22 Det är underbart! utropade Noomi. Gör nu som han sagt till dig. Stanna kvar där tillsammans med alla de andra flickorna under hela skördetiden. Du kommer att vara tryggare där än på någon annan åker!
23 Och det gjorde Rut. Hon stannade kvar under hela kornskörden och sedan också under veteskörden, men hon fortsatte att bo hos sin svärmor.
Resan till Rom
27 Till slut blev alla arrangemang klara så att vi kunde börja vår resa med båt till Rom. En officer som hette Julius, och som var medlem av den kejserliga vakten, hade ansvaret för Paulus och flera andra fångar.
2 Vi seglade iväg med en båt som hade Grekland som slutmål, och som skulle lägga till på flera ställen längs den turkiska kusten. Jag borde tillägga att Aristarchos, en grek från Thessalonike följde med oss.
3 Följande dag lade vi till i Sidon, och Julius var mycket vänlig mot Paulus och lät honom gå i land för att besöka vänner och njuta av deras gästfrihet.
4 När vi seglade därifrån fick vi så stark motvind att det var svårt för skeppet att hålla kursen. Vi seglade därför norr om Cypern, mellan ön och fastlandet,
5 och passerade kusten till provinserna Kilikien och Pamfylien och lade till i Myra i Lykien.
6 Där hittade vår officer ett egyptiskt skepp från Alexandria som var på väg till Italien, och tog oss ombord på det.
7-8 Vi seglade i hårt väder under flera dagar. Till slut närmade vi oss Knidos. Då hade vindarna blivit så svåra att vi seglade förbi hamnen i Salmone och satte kurs mot Kreta. Vi kämpade hårt i blåsten, och mycket långsamt tog vi oss fram längs den södra kusten tills vi kom till Goda hamnarna, nära staden Lasaia.
9 Där stannade vi i flera dagar. Vädret höll nu på att bli farligt för långa seglingar eftersom det redan var i början på oktober, och Paulus talade med officerarna om detta.
10 Mina herrar, sa han, vi får problem om vi fortsätter. Både skepp och last kan gå förlorade, och även människoliv!
11 Men officerarna, som var ansvariga för fångarna, lyssnade mer på båtens kapten och på ägaren än på Paulus.
12 Eftersom Goda hamnarna var oskyddade, det vill säga ett dåligt ställe att tillbringa vintern på, tyckte de flesta i besättningen att man skulle fortsätta längs kusten till Foinix för att stanna där över vintern. Foinix var en bra hamn på Kreta, och den var bara öppen mot nordväst och sydväst.
Stormen utanför Kreta
13 Just då började en lätt vind blåsa från söder, och det såg ut som om vädret skulle bli utmärkt för resan dit. De lättade alltså ankar och seglade iväg utmed kusten.
14-15 Men kort därefter ändrade sig vädret plötsligt, och en våldsam storm, stark som en orkan, blåste upp (Nordostorkanen kallades den). Stormen svepte med sig fartyget och drev det ut på öppna havet. Besättningen försökte vända tillbaka mot land, men lyckades inte. Då lät de skeppet driva för vinden.
16 Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda. Där kunde vi, trots stora svårigheter, få ombord skeppsbåten, som vi haft på släp.
17 Sedan surrade vi skeppet med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var rädda för att båten skulle driva mot dynerna av kvicksand vid Afrikas kust. Därför revade de toppseglen. Sedan drev vi för vinden.
18 När vågorna nästa dag gick allt högre började besättningen slänga lasten överbord.
19 Följande dag kastade de ut riggen och allt annat löst de kunde få tag på.
20 Denna fruktansvärda storm rasade med oförminskad styrka i flera dygn tills allt hopp verkade vara ute.
21 Ingen hade ätit på länge, och till sist samlade Paulus besättningen och sa: Ni skulle ha lyssnat på mig från första början och stannat på Kreta över vintern. Då hade ni sluppit alla dessa strapatser och allt elände.
22 Men ge inte upp hoppet! Inte en enda av oss ska förlora livet även om skeppet går under.
23 I går natt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och tjänar
24 och sa: 'Var inte rädd Paulus, för du ska verkligen få stå inför rätta hos kejsaren! Gud har också svarat på din bön och ska rädda livet på alla dem som seglar tillsammans med dig.'
25 Därför ska ni inte tappa modet! Jag tror på Guds löfte. Det kommer att gå precis som han har sagt.
26 Men vi kommer att stranda på en ö.
Skeppsbrott
27 Under den fjortonde stormnatten drev vi fram och tillbaka på Adriatiska havet. Vid midnatt misstänkte sjömännen att vi var i närheten av land.
28 De lodade och upptäckte att djupet var 36 meter. Lite senare lodade de igen. Då var det bara 27 meter.
29 Nu visste de att skeppet snart skulle driva i land, och eftersom de var rädda för klipporna längs kusten slängde de ut fyra ankare från aktern och väntade på att det skulle bli morgon.
30 Några av sjömännen tänkte då lämna skeppet. De firade ner livbåten och sa att de skulle lägga ut ankare också från förstäven.
31 Men Paulus sa till soldaterna och den befälhavande officeren: Vi kommer att dö allihop, om de inte stannar ombord.
32 Då kapade soldaterna repen och lät båten driva iväg.
33 Innan det började ljusna och det fortfarande var mörkt, uppmanade Paulus alla att äta. Ni har inte rört mat på två veckor, sa han.
34 Tänk nu på ert eget bästa och ät vad ni kan! För inte så mycket som ett hår på era huvuden ska gå förlorat!
35 Sedan tog han själv ett bröd och tackade Gud inför dem allesammans och bröt en bit och åt.
36 Genast kände sig alla bättre och började äta,
37 alla de 276 personerna som fanns ombord.
38 När vi hade ätit lättade besättningen skeppet ännu mer genom att vräka allt vete överbord.
39 När det ljusnat märkte de att de inte kände igen kusten. De såg en bukt med en sandstrand och undrade om de kunde gå in mellan klipporna och driva upp på stranden.
40 De beslöt till slut att göra ett försök. De kapade ankarna och lämnade dem i havet, sänkte ner rodret, hissade förseglet och satte kurs mot stranden.
41 Men skeppet hamnade på en sandbank och blev stående på grund. Fören satt fast och samtidigt utsattes aktern för de våldsamma vågorna, så att den började brytas sönder.
42 Soldaterna rådde då den befälhavande officeren att döda fångarna, så att ingen skulle simma i land och fly.
43 Men Julius ville rädda Paulus och vägrade därför att låta dem göra det. Sedan befallde han alla som kunde simma att hoppa överbord och försöka att ta sig i land,
44 och resten av dem att rädda sig på plankor från det sönderbrutna skeppet. På det sättet lyckades alla ta sig upp på stranden.
Jeremia fängslas
37 Nebukadnessar, kungen i Babylon, utsåg inte Konja, kung Jojakims son, till ny kung i Juda. I stället valde han Sidkia, Josias son.
2 Men varken kung Sidkia, dennes ämbetsmän eller folket som var kvar i landet lyssnade till vad Herren sa genom sin profet Jeremia.
3 Trots detta skickade kung Sidkia Jehukal, Selemjas son, och prästen Sefanja, Maasejas son, till Jeremia med uppmaningen att han skulle be för dem.
4 Jeremia hade då ännu inte blivit fängslad utan kunde komma och gå som han ville.
5 När besked kom att Faraos armé hade lämnat Egypten för att komma och befria det belägrade Jerusalem, drog sig babylonierna bort från Jerusalem för att möta egyptierna.
6 Då sände Herren detta budskap till Jeremia:
7 Herren, Israels Gud, säger: Säg till kungen i Juda, som skickade efter dig för att fråga mig vad som skulle hända: Faraos armé, som var på väg att undsätta er, ska fly tillbaka till Egypten!
8 Babylonierna kommer tillbaka för att belägra Jerusalem och bränna ner staden till grunden.
9 Låt inte lura er att tro att babylonierna gett sig i väg för gott.
10 Även om ni lyckas slå hela den babyloniska armén, så att det bara finns en handfull överlevande, sårade och kvar i sina tält, ska de ändå stappla ut och besegra er och förvandla denna stad till en brinnande fackla!
11 När den babyloniska armén drog ut för att strida mot Faraos armé,
12 lämnade Jeremia Jerusalem för att gå till Benjamins land och ta i anspråk den mark han hade köpt.
13 Men i Benjaminsporten blev han gripen av en vaktpost, som anklagade honom för att gå över till babylonierna. Vakten som arresterade honom hette Jiria och var son till Selemja och sonson till Hananja.
14 Det är inte sant, utbrast Jeremia. Jag har ingen tanke på att göra något sådant!Men Jiria ville inte höra på honom, utan tog med honom till stadens styresmän.
15-16 De blev rasande på Jeremia, piskade honom och satte honom i arrest i sekreteraren Jonatans hus, som hade byggts om till fängelse. Jeremia fick stanna en lång tid där i en fängelsehåla,
17 men till slut skickade kung Sidkia bud efter honom. I enrum frågade kungen honom om han nyligen fått något budskap från Herren. Ja, det har jag, svarade Jeremia. Du ska bli besegrad av kungen i Babylon!
18 Sedan frågade Jeremia varför han blivit fängslad: Vad har jag egentligen gjort, som förtjänar detta? Vad är det för brott jag har begått? Tala om för mig vad jag har gjort mot dig, dina ämbetsmän eller mot folket?
19 Var är de profeter som påstått att kungen i Babylon inte skulle komma tillbaka?
20 Lyssna, min herre och min kung! Jag ber dig, skicka inte tillbaka mig till fängelset, för då kommer jag att dö där.
21 Då befallde kung Sidkia att Jeremia inte skulle föras tillbaka till fängelsehålan. Han fördes i stället till fängelsegården. Man gav honom bröd varje dag, så länge det fanns något kvar i staden.
Herre, varför visar du dig inte?
10 Herre, varför står du så långt borta, varför gömmer du dig när jag behöver dig som bäst?
2 Kom och ta hand om alla dessa ogudaktiga och högmodiga människor, som av elakhet förföljer de fattiga. Låt all ondska som de tänkt ut för andra komma över dem själva!
3 De skryter med allt ont de tänker göra. De hånar Gud och gratulerar dem som Herren avskyr, dem som bara är ute efter pengar.
4 Dessa ogudaktiga människor är högfärdiga och dryga och säger: Det finns ingen Gud. De tänker inte längre än så.
5 Ändå lyckas de i allt vad de gör, och deras fiender faller inför dem. De ser inte det straff, som väntar dem.
6 De skryter med att varken Gud eller människor kan slå ner dem. På något sätt kommer de att finna en utväg!
7 Deras munnar är fyllda av gudlöshet, lögn och utpressning. De skryter alltid med sina onda planer.
8 De lägger sig i bakhåll i stadens mörka gränder och mördar dem som går förbi.
9 De smyger tysta omkring som lejon och väntar på att få kasta sig över de fattiga, ja, som jägare fångar de sina offer i fällor.
10 Deras hjälplösa offer krossas brutalt av deras överlägsna styrka och faller av deras slag.
11 Gud ser oss inte, han kommer aldrig att få veta det! säger de ogudaktiga för sig själva.
12 Herre, res dig! Gud, krossa dem! Glöm inte de fattiga och alla andra som har det svårt!
13 Varför låter du de ogudaktiga komma undan? De tror ju att du aldrig kommer att ställa dem inför rätta.
14 Herre, du ser allt vad de gör. Du har lagt märke till varje ond handling. Du vet vilken nöd och vilka lidanden de har orsakat. Straffa dem nu! Herre, de fattiga litar på dig. Och du är känd som den som hjälper de föräldralösa.
15 Ta ifrån dessa onda människor deras makt! Förfölj dem tills de allesammans är utrotade.
16 Herren är kung för evigt. De som följer andra gudar måste försvinna från hans land.
17 Herre, du känner till de ödmjuka människornas längtan. Du lyssnar till deras rop och tröstar deras hjärtan, och du hjälper dem.
18 Du hör ropen från de föräldralösa och från alla som är förtryckta, så att dessa dödliga människor inte längre kan skrämma dem.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®