M’Cheyne Bible Reading Plan
Israel anfaller Benjamins stam
1-2 Israel sände då sina ledare och 400.000 beväpnade män till Mispa, där de trädde fram inför Herren. De kom så långt ifrån som Dan och Beer-Seba och alla platser däremellan, och även från Gilead på andra sidan Jordan.
3 Ryktet om mobiliseringen av de israelitiska trupperna nådde snart Benjamin. De ledande männen i Israel skickade då efter den mördade kvinnans man och bad honom berätta vad som hade hänt.
4 Det var sent när vi kom fram till Gibea, en by i Benjamin, började han.
5 Samma kväll kom män från staden och omringade huset. Mig tänkte de döda, och min bihustru våldtog de tills hon dog.
6 Då styckade jag hennes döda kropp i tolv delar, som jag sände ut över hela landet, för dessa män hade begått ett fruktansvärt brott.
7 Nu vill jag höra er dom.
8-10 De svarade alla som en man: Ingen av oss tänker vända om hem, förrän vi har straffat Gibea. En tiondel av armén ska genom lottdragning väljas ut med uppgift att förse oss med proviant. Resten ska förinta Gibea som straff för deras hemska brott.
11 Hela nationen förenades alltså inför uppgiften.
12 Man skickade budbärare till Benjamins stam och ställde krav: Ni är skyldiga till ett oerhört brott!
13 Utlämna dessa onda män från er stad Gibea, så att vi kan avrätta dem och rena Israel från all ondska. Men folket i Benjamin ville inte höra på sina bröder.
14-15 I stället lyckades man samla 26.000 man till Gibea för att förena sig med de sju hundra som redan fanns där och försvara sig.
16 Bland dessa fanns det 700 vänsterhänta, som var mycket skickliga i att träffa med sina slungstenar.
17 Det övriga Israel, utom Benjamins stam, mönstrade 400.000 man.
18 Före striden drog de israelitiska trupperna upp till Betel för att rådfråga Herren. Vilken stam ska anföra oss i striden mot Benjamins folk? frågade de.Juda ska gå först, svarade Herren.
19-20 Tidigt nästa morgon tågade hela armén mot Gibea för att anfalla Benjamins män.
21 Men männen som försvarade staden rusade ut och dödade under den dagen 22.000 israeliter.
22-24 Då grät den israelitiska hären inför Herren ända till skymningen, och de frågade honom snyftande: Ska vi fortsätta att strida mot vår bror Benjamin? Ja! svarade Herren. Då fick den israelitiska armén nytt mod och drog följande dag ut till strid på samma plats som tidigare,
25 och den dagen förlorade de ytterligare 18.000 man, allesammans beväpnade med svärd.
26 Då drog hela armén upp till Betel och grät inför Herren och fastade till kvällen och offrade brännoffer och tackoffer.
27-28 Guds ark fanns där på den tiden, och Pinehas, Eleasars son och Arons sonson, var präst. Israels män frågade Herren: Ska vi gå ut igen och strida mot vår bror Benjamin? Herren svarade: Ja gör det. Jag ska se till att ni besegrar honom.
29 Då lade sig Israels soldater i bakhåll runt Gibea
30 och gick sedan än en gång ut och gjorde sig i ordning för strid.
31 När Benjamins trupper kom ut ur staden för att gå till anfall, drog sig Israels armé tillbaka, och Benjamins män lurades bort från staden när de förföljde Israel. Då började Benjamin precis som tidigare att angripa fiender utmed vägen mellan Betel och Gibea, och lyckades döda ett trettiotal av dem.
32 Då ropade man i Benjamins armé: Vi besegrar dem igen! Men de israelitiska soldaterna hade i förväg gjort upp att de skulle försöka få bort Benjamins armé från staden,
33 och när sedan Israels armé hade hunnit till Baal-Tamar vände den tillbaka och gick till anfall, och de 10.000 män som fanns i bakhåll rusade fram och gick
34 också till anfall, utan att Benjamin förstod hur stor faran för nederlag i själva verket var.
35-39 Herren hjälpte Israel att besegra Benjamin, och Israels armé dödade 25.100 man i Benjamin den dagen, nästan hela deras armé.Israels män drog sig alltså tillbaka från Benjamin för att ge dem som låg i bakhåll större möjlighet att manövrera. När benjaminiterna hade dödat omkring trettio stycken av Israels män var de övertygade om att de skulle vinna en lika stor seger som tidigare. Men den styrka som låg i bakhåll rusade in i staden, dödade alla som fanns där och tände eld på staden, och det stora rökmoln som steg mot himlen var signalen för Israel att gå till anfall mot Benjamin.
40-41 Dessa vände sig om och upptäckte att staden stod i lågor och insåg hur allvarligt läget var.
42 De flydde ut i öknen, men Israels armé förföljde dem, och männen som legat i bakhåll kom ut och fortsatte det blodbad som redan hade börjat.
43 De omringade Benjamins armé öster om Gibea och dödade flertalet av dem där.
44 I Benjamins armé dog 18.000 i striden.
45 Resten flydde ut i öknen bort mot Rimmons klippa, men 5.000 dödades utmed vägen och 2.000 närmare Gideom.
46-47 Benjamins stam förlorade den dagen 25.000 tappra män. De 600 som fanns kvar flydde alltså till Rimmons klippa, där de stannade i fyra månader.
48 Men Israels armé återvände och dödade allt och alla som tillhörde Benjamin och brände ner varje stad och by i hela området.
Paulus inför Felix
24 Fem dagar senare kom översteprästen Ananias tillsammans med några av de judiska ledarna och advokaten Tertullus till Caesarea för att framställa sina anklagelser mot Paulus.
2 När Tertullus kallades fram inför landshövdingen, presenterade han anklagelserna mot Paulus så här:
3 Herr excellens! Ni har skapat fred och lugna förhållanden för oss judar, och ni har på många sätt minskat den orättvisa behandlingen av oss. Vi är mycket tacksamma för detta.
4 Jag ska inte trötta ut er. Men jag ber er vara vänlig att lyssna till mig bara ett ögonblick, när jag i korthet lägger fram våra anklagelser mot denne man.
5 Vi menar att han är en orosstiftare. Han fortsätter att uppmana judar överallt i hela världen att göra uppror mot den romerska regeringen. Följden blir upplopp och oro. Han är en av ledarna för den sekt som kallas nasareerna.
6 Han försökte dessutom orena templet och därför arresterade vi honom.Vi skulle ha gett honom vad han egentligen förtjänar,
7 men Lysias, kommendanten för garnisonen, förde bort honom med våld.
8 Lysias kräver nu att han ställs inför rätta enligt romersk lag. Du kan ta reda på sanningen i våra anklagelser genom att själv fråga ut honom.
9 De andra judarna instämde och förklarade att allt som Tertullus sagt var sant.
10 Så blev det Paulus tur. Landshövdingen gjorde tecken åt honom att resa sig upp och tala.Paulus började: Jag vet att du, Felix, varit domare för detta folk i många år, och det känns tryggt för mig när jag nu försvarar mig.
11 Du kan lätt kontrollera att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom till Jerusalem för att be i templet.
12 Du kan också få det bekräftat att jag aldrig har hetsat upp folk i någon synagoga eller på gatorna i någon stad.
13 Dessa män kan absolut inte bevisa de saker som de anklagar mig för.
14 Men en sak bekänner jag, och det är att jag tror på den frälsningsväg som de anser vara en sekt. Jag följer våra förfäders sätt att tjäna Gud. Jag tror fullt och fast på den judiska lagen och allt som är skrivet i profeternas böcker.
15 Och jag tror precis som de här männen att både de rättfärdiga och de ogudaktiga ska uppstå från de döda.
16 Därför försöker jag alltid att efter bästa förmåga ha ett rent samvete inför Gud och människor.
17 Efter att ha varit borta i flera år återvände jag till Jerusalem med pengar för att hjälpa judarna och för att ge ett offer till Gud.
18 Mina åklagare såg mig i templet när jag kom med mitt tackoffer. Jag hade rakat mitt huvud som lagen kräver, och det fanns ingen folkskara omkring mig och inte en tillstymmelse till något upplopp.
19 Men några judar från Turkiet var där, och de borde vara här nu, om de har något emot mig.
20 Nu ber jag dig att fråga dessa män här vilka brott deras råd fann mig skyldig till,
21 utom det jag sa, när jag ropade: 'Jag är här inför rådet för att försvara min tro att de döda kommer att uppstå igen!'
22 Felix, som visste en hel del om den kristna tron, bad nu judarna att vänta tills Lysias, kommendanten för garnisonen, hade anlänt. Då skulle han avgöra fallet.
23 Han skickade tillbaka Paulus till fängelset och sa till vakterna att behandla honom väl. För att göra Paulus fängelsevistelse mer bekväm fick också hans vänner tillåtelse att besöka honom och även ta med gåvor till honom.
24 Några dagar senare kallade Felix och hans hustru Drusilla, som var judinna, Paulus till sig. De ville höra mer om tron på Jesus Kristus.
25 Men när han började tala med dem om rättfärdighet, återhållsamhet och den kommande domen, blev Felix förskräckt.Gå härifrån nu, sa han. Det räcker. När jag får mer tid ska jag skicka efter dig igen.
26 Han hoppades också att Paulus skulle muta honom, och han skickade därför efter honom gång på gång för att tala med honom.
27 Så höll det på i två år. Sedan fick Felix en efterträdare, Porcius Festus. Och eftersom Felix var mån om judarnas välvilja lät han Paulus stanna kvar i fängelset.
Sidkia ska landsförvisas
34 Detta budskap kom till Jeremia från Herren, när Nebukadnessar, kungen i Babylon, och alla hans arméer från de olika rikena i hans imperium låg i strid med Jerusalem och Juda städer:
2 Gå och säg till Sidkia, kungen i Juda, att Herren säger: Jag ska ge den här staden till kungen i Babylon, och han ska bränna den.
3 Du ska inte kunna fly. Du kommer att bli tillfångatagen och förd inför kungen i Babylon, och han ska döma dig och låta föra bort dig till fångenskap i Babylon.
4 Men hör här, Sidkia, kung över Juda! Herren säger att du inte kommer att bli dödad av svärd.
5 Du ska få dö lugnt och stilla bland ditt folk. De ska tända rökelse till ditt minne, precis som de gjorde för dina förfäder. De ska sörja dig och säga: Ve oss, vår kung är död! Detta har jag bestämt, säger Herren.
6 Jeremia meddelade alltså kung Sidkia detta.
7 Just då belägrade de babyloniska trupperna Jerusalem, Lakis och Aseka, som var de enda befästa städer som ännu inte fallit.
Påbudet att frige slavar
8 Detta budskap kom till Jeremia från Herren, sedan Sidkia, kungen i Juda, hade befriat alla slavar i Jerusalem.
9 Kungen hade nämligen gett befallning om att alla skulle frige sina judiska slavar, både kvinnor och män. Han hade sagt att ingen skulle vara herre över en annan, utan att alla bland Guds folk var bröder.
10 Furstarna och allt folket hade lytt kungens befallning och frigett sina slavar, men bara tillfälligt,
11 för de ändrade sig och gjorde dem till slavar igen efter en tid.
12 Detta är anledningen till att Herren gav följande budskap till Jerusalem.
13 Herren, Israels Gud, säger:Jag ingick ett förbund med era förfäder för länge sedan, när jag ledde dem ut ur deras slaveri i Egypten.
14 Jag bestämde att judiska slavar skulle friges efter sex års tjänst. Men det blev inte så.
15 Nu har ni nyligen kommit på bättre tankar och börjat handla efter min vilja. I mitt tempel lovade ni högtidligt att frige era judiska bröder.
16 Men nu vägrar ni och vanärar mitt namn genom att bryta ert löfte och förslava dem igen.
17 Därför att ni inte vill lyssna till mig och frige dem, ska jag släppa er fria att dö genom krig, hungersnöd och epidemier, säger Herren. Jag ska sprida er som flyktingar över hela världen.
18-19 När ni nu har brutit mot dessa befallningar i mitt förbund, ska jag hugga itu er, precis som ni hugger itu en kalv och går mellan dess båda halvor för att bekräfta ett löfte. Ja, jag ska slakta er, vare sig ni är furstar, hovmän, präster eller vanligt folk, för ni har brutit ert löfte.
20 Jag ska utlämna er åt era fiender, och de ska döda er. Jag ska mata gamar och vilda djur med era döda kroppar.
21 Och jag ska överlämna Sidkia, kungen i Juda, och hans ämbetsmän till den babyloniske kungens armé, även om den tillfälligt har lämnat staden.
22 Jag ska kalla tillbaka de babyloniska trupperna, och de ska belägra staden, inta och bränna den. Jag ska se till att Juda städer blir fullständigt fördärvade och lämnade öde, utan en enda levande varelse.
Gud står på min sida
1-3 Herre, hör min bön, lyssna till mina ord! Du är min Gud och min kung! Jag kommer aldrig att be till någon annan än dig!
4 Varje morgon ser jag upp till dig i himlen och lägger fram mina önskningar inför dig och väntar på ditt svar.
5 Jag vet att du inte står ut med ondskan och att du inte heller tolererar den minsta synd.
6 Därför kan de högfärdiga aldrig komma undan din blick, för du hatar deras onda gärningar.
7 Du utrotar dem som ljuger, och du avskyr mord och falskhet.
8 Men tack vare din barmhärtighet och kärlek får jag komma till ditt tempel. Jag får tillbe dig med fruktan.
9 Herre, led mig, och visa mig att du är på min sida, för annars kommer mina fiender att besegra mig! Säg mig vad jag ska göra och vart jag ska vända mig!
10 Mina fiender talar inte ett enda sant ord. Deras hjärtan är fulla av ondska. Deras förslag leder till synd och död, och de kan säga vad som helst för att nå sina syften.
11 Gud, låt dem stå till svars för allt ont de gör, och låt deras planer falla till marken. De är upproriska mot dig!
12 Men alla de som litar på dig ska glädjas! Låt dem sjunga av glädje, för du försvarar dem! Det är du som ger dem verklig lycka,
13 för du välsignar dem som lyder dig, Herre, och du skyddar dem med din kärleks sköld!
Herre, straffa mig inte längre
1-2 Nej, Herre! Straffa mig inte på grund av din vrede!
3 Visa medlidande med mig, Herre, för jag är svag! Gör mig frisk,
4 för jag är sjuk till både kropp och själ. Mitt inre är fyllt av fruktan och mörker. Varför dröjer du så länge med att hjälpa mig?
5 Kom, Herre, och gör mig frisk, för det är du, Gud, som räddar oss från döden.
6 När jag är död kan jag inte ge dig ära genom att prisa dig inför mina vänner!
7 Jag är utmattad av smärta, och varje natt är min kudde våt av tårar.
8 Jag kan knappast se något, för mina ögon har åldrats och blivit svaga, på grund av vad alla mina fiender gjort mig.
9 Lämna mig nu, ni onda män, för Herren har sett mina tårar
10 och kommer att svara på alla mina böner.
11 Mina fiender ska besegras, och skräckslagna och förvirrade ska de ta till flykten. Gud kommer att låta dem stå där med skammen.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®