M’Cheyne Bible Reading Plan

Tola

10 Efter Abimelek framträdde Tola och räddade Israel. Han var son till Pua, son till Dodo, en man från Isaskar. Han bodde i Samir i Efraims bergsbygd ² och var domare i Israel i tjugotre år. Sedan dog han och blev begravd i Samir.

Jair

³ Efter honom framträdde gileaditen Jair och var domare i Israel i tjugotvå år. ⁴ Han hade trettio söner, som red på trettio åsnor, och de hade trettio städer som man än i dag kallar Jairs byar. De ligger i Gileads land. ⁵ Och Jair dog och blev begravd i Kamon.

Israel åter i sina fienders hand

⁶ Men Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon och tjänade baalerna och astarterna och även Arams, Sidons, Moabs, ammoniternas och filisteernas gudar. De övergav Herren och tjänade honom inte. ⁷ Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sålde dem i filisteernas och ammoniternas hand. ⁸ Dessa plågade Israels barn och for våldsamt fram mot dem det året. I arton år gjorde de så mot alla israeliter som bodde på andra sidan Jordan, i amoreernas land, i Gilead. ⁹ Dessutom gick Ammons barn över Jordan och gav sig i strid med Juda, Benjamins och Efraims hus, så att Israel kom i stor nöd.

¹⁰ Då ropade Israels barn till Herren och sade: "Vi har syndat mot dig, för vi har övergivit vår Gud och tjänat baalerna." ¹¹ Men Herren sade till Israels barn: "När ni blev förtryckta av egyptierna, amoreerna, ammoniterna, filisteerna, ¹² sidonierna, amalekiterna och maoniterna, då ropade ni till mig, och jag frälste er från deras hand. ¹³ Men ni har övergivit mig och tjänat andra gudar. Därför vill jag inte längre rädda er. ¹⁴ Gå och ropa till de gudar som ni har utvalt. Må de rädda er i er nöd." ¹⁵ Då sade Israels barn till Herren: "Vi har syndat. Gör du med oss det som är rätt inför dina ögon. Men befria oss denna gång." ¹⁶ Därefter skaffade de bort ifrån sig de främmande gudarna och tjänade Herren. Då kunde han inte längre uthärda att se Israels nöd.

¹⁷ Ammoniterna uppbådades till strid och slog läger i Gilead och Israels barn samlades och slog läger i Mispa. ¹⁸ Folket, hövdingarna i Gilead, sade då till varandra: "Vem vill börja striden mot ammoniterna? Den som gör det skall vara huvud över alla som bor i Gilead."

Jefta

11 Gileaditen Jefta var en tapper stridsman. Han var son till en sköka, och hans far hette Gilead. ² Gileads hustru födde söner åt honom, och när de växte upp drev de bort Jefta och sade till honom: "Du skall inte få dela arvet i vår fars hus, för du är son till en främmande kvinna." ³ Då flydde Jefta bort från sina bröder och bosatte sig i landet Tob. Där slöt sig löst folk till honom och drog ut på plundringståg med honom.

⁴ En tid därefter gav sig ammoniterna i strid med Israel. ⁵ Men när ammoniterna gav sig i strid med Israel, gick de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tob. ⁶ De sade till Jefta: "Kom och bli vår anförare, så skall vi strida mot ammoniterna." ⁷ Men Jefta svarade de äldste i Gilead: "Har ni inte hatat mig och drivit ut mig ur min fars hus? Varför kommer ni till mig nu, då ni är i nöd?" ⁸ De äldste i Gilead svarade honom: "Just därför har vi kommit tillbaka till dig. Kom nu med oss och strid mot ammoniterna. Du skall bli huvud över oss alla som bor i Gilead." ⁹ Jefta svarade de äldste i Gilead: "Om ni för mig tillbaka för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem till mig, så skall jag sedan vara ert huvud."

¹⁰ Då sade de äldste i Gilead till Jefta: " Herren är vittne mellan oss, om vi inte gör som du har sagt." ¹¹ Jefta följde då med de äldste i Gilead, och folket satte honom till huvud och anförare över sig. Och Jefta uttalade allt vad han hade sagt inför Herren i Mispa.

I Ikonium

14 I Ikonium hände samma sak. De gick till judarnas synagoga och predikade så att många, både judar och greker, kom till tro. ² Men de judar som vägrade att tro eggade upp hedningarna och hetsade dem mot bröderna. ³ Paulus och Barnabas stannade där en lång tid och talade frimodigt i Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer. ⁴ Men folket i staden delade sig, så att en del höll med judarna och andra med apostlarna. ⁵ Och när hedningarna och judarna med sina ledare gjorde upp en plan att misshandla och stena dem, ⁶ fick apostlarna reda på det och flydde till städerna Lystra och Derbe i Lykaonien och trakten däromkring. ⁷ Där fortsatte de att predika evangeliet.

I Lystra

⁸ I Lystra fanns det en man som från födelsen var lam i fötterna och aldrig hade kunnat gå. ⁹ Han hörde Paulus predika. Denne fäste ögonen på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad, ¹⁰ sade han med hög röst: "Res dig upp och stå på benen!" Då hoppade han upp och började gå omkring. ¹¹ När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: "Gudarna har stigit ner till oss i mänsklig gestalt." ¹² Och de kallade Barnabas för Zeus^[a] och Paulus för Hermes,^[b] eftersom det var han som förde ordet. ¹³ Prästen i Zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. ¹⁴ Men när apostlarna Barnabas och Paulus hörde det, rev de sönder sina kläder^[c] och rusade in i folkhopen och ropade: ¹⁵ "Människor, vad är det ni gör? Vi är människor som ni. Vi predikar för er det glada budskapet att ni skall omvända er från dessa avgudar till den levande Guden, som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem. ¹⁶ Han har under gångna släktled tillåtit alla hednafolk att gå sina egna vägar. ¹⁷ Ändå har han lämnat många vittnesbörd om att han gör gott. Från himlen ger han er regn och tider med goda skördar och fyller era hjärtan med glädje över maten ni får." ¹⁸ Fastän de sade så, var det med knapp nöd de kunde lugna folket och hindra dem från att offra åt dem.

¹⁹ Från Antiokia och Ikonium kom det nu några judar. De lyckades få med sig folket, och man stenade Paulus och släpade ut honom ur staden i tron att han var död. ²⁰ Men när lärjungarna samlades omkring honom, reste han sig och gick in i staden.

I Derbe och till Antiokia i Syrien

Nästa dag for Paulus och Barnabas till Derbe. ²¹ De predikade evangeliet i staden och vann många lärjungar. Sedan återvände de till Lystra och Ikonium och Antiokia, ²² och styrkte lärjungarna och uppmanade dem att förbli i tron. De sade att vi måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike. ²³ I varje församling insatte de äldste åt dem, och efter bön och fasta överlämnade de dem åt Herren, som de hade kommit till tro på.

²⁴ Sedan tog apostlarna vägen genom Pisidien och kom till Pamfylien. ²⁵ Och när de hade predikat ordet i Perge, for de ner till Attalia. ²⁶ Därifrån seglade de tillbaka till Antiokia, där de hade blivit överlämnade åt Guds nåd för det uppdrag som de nu hade fullgjort. ²⁷ Och när de hade kommit dit, kallade de samman församlingen och berättade om allt vad Gud hade gjort med dem och hur han hade öppnat trons dörr för hedningarna. ²⁸ Och de stannade ganska länge där hos lärjungarna.

Falska herdar och löftet om en rättfärdig telning

23 Ve över de herdar som fördärvar och skingrar fåren i min hjord! säger Herren. ² Därför säger Herren, Israels Gud, så om de herdar som för mitt folk i bet: Det är ni som har skingrat mina får och drivit bort dem och inte sett till deras bästa. Men se, jag skall straffa er för era onda gärningar, säger Herren.

³ Jag skall själv samla dem som finns kvar av mina får ur alla de länder dit jag har drivit bort dem och jag skall föra dem tillbaka till deras betesmarker. Där skall de bli fruktsamma och föröka sig. ⁴ Jag skall sätta herdar över dem som skall föra dem i bet. De skall inte mer behöva frukta eller vara förskräckta och ingen av dem skall saknas, säger Herren.

⁷ Se, dagar skall komma, säger Herren, då man inte mer skall säga: "Så sant Herren lever, han som förde Israels barn upp ur Egyptens land", ⁸ utan: "Så sant Herren lever, han som förde avkomlingar från Israels hus ut ur landet i norr och hämtade dem ur alla andra länder dit jag hade drivit bort dem." Så skall de få bo i sitt land.

Mot de falska profeterna

²³ Är jag en Gud endast på nära håll, säger Herren, och inte en Gud också långt borta? ²⁴ Eller kan någon gömma sig på ett så hemligt ställe att jag inte skulle se honom? säger Herren. Är inte jag den som uppfyller himmel och jord? säger Herren. ²⁵ Jag har hört vad profeterna säger, de som profeterar lögn i mitt namn. De säger: "Jag har haft en dröm, jag har haft en dröm." ²⁶ Hur länge? Vad finns det i hjärtat hos profeterna, lögnprofeterna, de som profeterar sina egna hjärtans svek? ²⁷ De tänker att de genom sina drömmar, som de berättar för varandra, skall få mitt folk att glömma mitt namn, liksom deras fäder glömde mitt namn för Baal. ²⁸ Den profet som har haft en dröm, han må berätta en dröm. Men den som har tagit emot mitt ord, han må troget tala mitt ord. Vad är halm mot säd? säger Herren. ²⁹ Är inte mitt ord som en eld, säger Herren, och likt en slägga som krossar klippan?

³⁰ Se, därför är jag emot profeterna, säger Herren, dessa som stjäl mina ord från varandra. ³¹ Jag är emot profeterna, säger Herren, de som bär fram sin egen tungas ord och säger: "Så säger Herren." ³² Jag är emot dem som profeterar falska drömmar, säger Herren. När de berättar dessa drömmar, för de mitt folk vilse med sina lögner och sitt skryt. Det är inte jag som har sänt dem eller givit dem något uppdrag och de kan inte alls hjälpa detta folk, säger Herren.

Falska "tungor"

³³ När detta folk eller en profet eller präst frågar dig: "Vad är Herrens tunga?",^[a] skall du säga dem vad som är den verkliga tungan.^[b] Och jag skall kasta bort er, säger Herren.

³⁴ Den profet eller präst eller den av folket som säger " Herrens tunga", den mannen och hans hus skall jag straffa. ³⁵ Så skall ni fråga varandra och säga er emellan: Vad har Herren svarat? eller: Vad har Herren sagt? ³⁶ Men " Herrens tunga" skall ni inte mer nämna. Ty för var och en skall då hans eget ord bli en "tunga", eftersom ni förvränger den levande Gudens, Herren Sebaots, vår Guds, ord. ³⁷ Så skall du säga till profeten: Vad har Herren svarat dig? eller: Vad har Herren talat? ³⁸ Men om ni säger " Herrens tunga", då säger Herren så: Ni använder detta ord, " Herrens tunga", fastän jag har sänt bud till er och sagt till er: Ni skall inte säga " Herrens tunga". ³⁹ Se, därför skall jag helt glömma er och kasta bort från mitt ansikte både er och den stad som jag har givit åt er och era fäder. ⁴⁰ Och jag skall låta evig förödmjukelse drabba er, en evig skam som aldrig skall glömmas.

Jesu härlighet uppenbaras

9 Jesus sade till dem: "Amen säger jag er: Några av dem som står här skall inte smaka döden, förrän de ser att Guds rike har kommit i makt." ² Sex dagar därefter^[a] tog han med sig Petrus, Jakob och Johannes och förde dem upp på ett högt berg för att vara ensam med dem. Och han förvandlades inför dem. ³ Hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen tygberedare på jorden kan göra några kläder. ⁴ Och Mose och Elia visade sig för dem, och de samtalade med Jesus. ⁵ Då sade Petrus till Jesus: "Rabbi, det är gott för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia." ⁶ Han visste inte vad han skulle säga, så förskräckta var de. ⁷ Då kom ett moln och sänkte sig ner över dem, och ur molnet hördes en röst: "Denne är min Son, den Älskade. Lyssna till honom!" ⁸ Och plötsligt, när de såg sig omkring, såg de inte längre någon utom Jesus.

⁹ På vägen ner från berget sade han åt dem att inte berätta vad de hade sett förrän Människosonen uppstått från de döda. ¹⁰ De tog fasta på det ordet och talade med varandra om vad som menades med att uppstå från de döda. ¹¹ De frågade honom: "Varför säger då de skriftlärda att Elia först måste komma?"^{[b] 12} Han sade till dem: "Elia kommer visserligen först och återupprättar allt. Men hur kan det då vara skrivet att Människosonen skall lida mycket och bli föraktad? ¹³ Jag säger er: Elia har verkligen kommit, och de gjorde med honom som de ville, som det är skrivet om honom."

Jesus botar en pojke med en stum ande

¹⁴ När de kom till de andra lärjungarna, såg de mycket folk omkring dem och skriftlärda som diskuterade med dem. ¹⁵ Så snart allt folket fick se Jesus blev de mycket häpna och skyndade fram och hälsade på honom. ¹⁶ Han frågade dem: "Vad är det ni diskuterar om?" ¹⁷ En man i skaran svarade honom: "Mästare, jag har fört till dig min son som har en stum ande. ¹⁸ Och var den än får tag i honom slår den ner honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, men de kunde inte." ¹⁹ Jesus svarade dem: "Du släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge skall jag stå ut med er? För honom till mig!" ²⁰ Och de kom med honom till Jesus. Så snart anden fick se honom slet den i pojken, och han föll till marken och vältrade sig och tuggade fradga. ²¹ Jesus frågade hans far: "Hur länge har det varit så med honom?" Fadern svarade: "Sedan han var barn. ²² Ofta kastar anden honom än i elden och än i vattnet för att ta livet av honom. Men om du kan, så förbarma dig över oss och hjälp oss!" ²³ Jesus sade till honom: "Om du kan, säger du. Allt förmår den som tror." ²⁴ Genast ropade barnets far: "Jag tror. Hjälp min otro!" ²⁵ Jesus såg att ännu mer folk strömmade till, och han sade strängt till den orene anden: "Du stumme och döve ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer in i honom!" ²⁶ Den orene anden skrek och ryckte våldsamt i honom och for ut. Pojken var som livlös, och de flesta sade att han var död. ²⁷ Men Jesus tog honom i handen och reste upp honom, och han steg upp. ²⁸ När Jesus hade kommit inomhus och lärjungarna var ensamma med honom, frågade de: "Varför kunde inte vi driva ut honom?" ²⁹ Han svarade: "Detta slag kan endast drivas ut med bön."^[c]

Jesus talar än en gång om sitt lidande

³⁰ Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen. Jesus ville inte att någon skulle få veta det, ³¹ eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade: "Människosonen skall utlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå." ³² Men de förstod inte vad han sade och vågade inte fråga honom.

Vem är störst?

³³ De kom till Kapernaum. När Jesus nu var hemma, frågade han dem: "Vad var det ni talade om på vägen?" ³⁴ De teg, eftersom de på vägen hade talat med varandra om vem som var störst. ³⁵ Jesus satte sig ner, kallade på de tolv och sade till dem: "Om någon vill vara den förste skall han vara den siste av alla och allas tjänare." ³⁶ Sedan tog han ett litet barn och ställde det mitt ibland dem, slöt det i sin famn och sade till dem: ³⁷ "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte bara emot mig utan honom som har sänt mig."

Inte mot oss utan för oss

³⁸ Johannes sade till Jesus: "Mästare, vi såg en man som drev ut onda andar i ditt namn, och vi försökte hindra honom eftersom han inte följde oss." ³⁹ Men Jesus sade: "Hindra honom inte. Ingen som utför en kraftgärning i mitt namn kan sedan genast tala illa om mig. ⁴⁰ Den som inte är mot oss är för oss. ⁴¹ Den som räcker er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus - amen säger jag er: Han skall inte gå miste om sin lön.

Frestelser och förförelser

⁴² Den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom är det bättre att en kvarnsten läggs om hans hals och han kastas i havet. ⁴³ Om din hand förleder dig till synd, så hugg av den! Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha båda händerna i behåll och komma till Gehenna,^[d] till elden som aldrig släcks.^{[e] 45} Och om din fot förleder dig till synd, så hugg av den! Det är bättre för dig att gå in i livet halt än att ha båda fötterna i behåll och kastas i Gehenna. ⁴⁷ Och om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det! Det är bättre för dig att gå in i Guds rike med ett öga än att med båda ögonen i behåll kastas i Gehenna, ⁴⁸ där deras mask inte dör och elden inte släcks. ⁴⁹ Ty var och en skall saltas med eld. ⁵⁰ Salt är bra, men om saltet förlorar sin sälta, hur skall ni då få det salt igen? Ha salt i er och håll fred med varandra!"