M’Cheyne Bible Reading Plan
Abimeleks sammansvärjning
9 Men Abimelek, Jerubbaals son, gick till sina morbröder i Sikem och sade till dem och till alla som var släkt med hans morfars hus: 2 "Säg så här till alla män i Sikem: Vilket är bäst för er: att alla Jerubbaals sjuttio söner råder över er, eller att en enda man råder över er? Kom också ihåg att jag är ert kött och blod." 3 Då talade hans morbröder allt detta till hans förmån inför Sikems alla män. Dessa blev vunna för Abimelek, ty de tänkte: "Han är ju vår bror." 4 De gav honom sjuttio siklar silver ur Baal-Berits tempel, och för dessa anställde Abimelek löst folk och äventyrare som följde honom. 5 Därefter begav han sig till sin fars hus i Ofra och dödade där på en och samma sten sina bröder, Jerubbaals sjuttio söner. Men Jotam, Jerubbaals yngste son, kom undan eftersom han hade gömt sig. 6 Sedan samlades alla män i Sikem och alla i Millo, och gick bort och gjorde Abimelek till kung vid terebinten där minnesstenen står i Sikem.
Liknelsen om träden
7 När man berättade detta för Jotam, gick han och ställde sig på toppen av berget Gerissim och ropade med hög röst till dem: "Hör på mig, ni män i Sikem, för att Gud också må höra er.
8 En gång gick träden
för att smörja en kung över sig.
De sade till olivträdet:
Bli du kung över oss!
9 Men olivträdet svarade:
Skulle jag avstå från min olja,
som gudar och människor ärar mig för,
och gå för att svaja över de andra träden?
10 Då sade träden till fikonträdet:
Kom, bli du kung över oss!
11 Men fikonträdet svarade:
Skulle jag avstå från min sötma
och min goda frukt
och gå för att svaja över de andra träden?
12 Då sade träden till vinstocken:
Kom, bli du kung över oss!
13 Men vinstocken svarade:
Skulle jag avstå från min vinmust,
som gläder gudar och människor,
och gå för att svaja över de andra träden?
14 Då sade alla träden till törnbusken:
Kom, bli du kung över oss!
15 Törnbusken svarade träden:
Om ni av uppriktig mening vill smörja mig till kung över er,
kom då och tag er tillflykt under min skugga.
Om inte, skall eld gå ut från törnbusken
och förtära cedrarna på Libanon.
16 Lyssna nu: Har ni handlat rätt och riktigt när ni gjorde Abimelek till kung, har ni handlat rätt mot Jerubbaal och hans hus, och har ni lönat honom efter hans gärningar? 17 Ni vet ju att min far stred för er och vågade sitt liv för att rädda er från midjaniternas hand, 18 medan ni i dag har rest er upp mot min fars hus och dödat hans sjuttio söner på en och samma sten och gjort Abimelek, hans slavinnas son, till kung över Sikems medborgare, eftersom han är er bror. 19 Har ni alltså denna dag handlat rätt och riktigt mot Jerubbaal och hans hus, så gläd er över Abimelek, och må han glädja sig över er. 20 Om det inte är så, må då eld gå ut från Abimelek och förtära männen i Sikem och Millo, och från männen i Sikem och Millo må eld gå ut och förtära Abimelek." 21 Sedan skyndade sig Jotam undan och flydde till Beer. Där bosatte han sig i säkerhet för sin bror Abimelek.
Abimelek dör
22 När Abimelek hade härskat över Israel i tre år, 23 sände Gud en ond ande mellan Abimelek och männen i Sikem, så att dessa avföll från Abimelek. 24 Detta skedde för att våldet mot Jerubbaals sjuttio söner skulle bli hämnat och för att deras blod skulle komma över deras bror Abimelek som dödade dem, och över männen i Sikem, som hade hjälpt honom att döda sina bröder. 25 För att skada honom lade männen i Sikem folk i bakhåll på bergshöjderna, och dessa plundrade alla som tog den vägen. Detta berättade man för Abimelek.
26 Men Gaal, Ebeds son, kom med sina bröder och drog in i Sikem, och Sikems män fick förtroende för honom. 27 De gick ut på fältet och skördade sina vingårdar, pressade druvor och ordnade en fest. Så gick de in i sin guds hus och åt och drack och uttalade förbannelser över Abimelek. 28 Och Gaal, Ebeds son, sade: "Vem är Abimelek, och vem är Sikem, eftersom vi skall tjäna honom? Är han inte Jerubbaals son och Sebul hans tillsyningsman? Nej, ni skall tjäna män som härstammar från Hamor, Sikems far. Varför skulle vi tjäna Abimelek? 29 Om jag bara hade detta folk i min hand! Då skulle jag driva bort Abimelek." Och han sade om Abimelek: "Utöka din här och drag ut."
30 Men när Sebul, stadens hövding, fick höra vad Gaal, Ebeds son, hade sagt, blev han mycket upprörd. 31 Han sände i hemlighet bud till Abimelek och lät säga: "Akta dig! Gaal, Ebeds son, och hans bröder har kommit till Sikem, och de uppviglar staden mot dig. 32 Bryt därför upp i natt, du med ditt folk, och lägg dig i bakhåll på fältet. 33 Sedan kan du tidigt i morgon, när solen går upp, gå till anfall mot staden. När han då med sitt folk drar ut mot dig, gör då med honom vad du får tillfälle till."
34 Då bröt Abimelek med allt sitt folk upp om natten och lade sig i bakhåll mot Sikem i fyra grupper. 35 Gaal, Ebeds son, kom ut och ställde sig vid ingången till stadsporten. Samtidigt bröt Abimelek med sitt folk fram från bakhållet. 36 När då Gaal såg folket, sade han till Sebul: "Se, det kommer folk ner från bergshöjderna!" Men Sebul svarade honom: "Det är skuggan av bergen, som för dina ögon ser ut som människor." 37 Men Gaal sade på nytt: "Jo, det kommer folk ner från Mittelhöjden, och en annan grupp kommer på vägen från Teckentydar- eken." 38 Då sade Sebul till honom: "Var är nu dina stora ord, du som sade: Vem är Abimelek eftersom vi skall tjäna honom? Se, här kommer det folk som du föraktade. Drag ut och strid mot dem!" 39 Då drog Gaal ut i spetsen för Sikems män och gav sig i strid med Abimelek. 40 Men Abimelek förföljde honom, och han flydde för honom. Många föll slagna ända fram mot stadsporten. 41 Abimelek stannade i Aruma. Men Sebul drev bort Gaal och hans bröder, så att de inte kunde bo i Sikem.
42 Dagen därefter gick folket ut på fältet, och man berättade detta för Abimelek. 43 Då tog han sitt folk och delade upp dem i tre grupper och lade sig i bakhåll på fältet. När han fick se folket gå ut ur staden, ryckte han fram mot dem och slog dem. 44 Abimelek och de grupper han hade med sig gick till anfall och ställde sig vid ingången till stadsporten. Men de båda andra grupperna anföll alla ute på fältet och slog dem. 45 Abimelek angrep staden hela den dagen, han intog den och dödade dem som fanns där inne. Sedan rev han ner staden och beströdde den med salt.
46 När männen i Sikems torn hörde detta, begav sig alla till valvet i El-Berits tempel. 47 Man underrättade Abimelek om att alla männen i Sikems torn hade samlats där. 48 Han gick då med allt sitt folk upp till berget Salmon. Abimelek tog en yxa i handen och högg av en trädgren, som han lyfte upp och lade på axeln. Och han sade till folket: "Skynda er och gör detsamma som ni sett mig göra." 49 Då högg allt folket av var sin gren och följde Abimelek, och de lade grenarna intill valvet och tände eld på valvet över dem. Så omkom de människor som bodde i Sikems torn, omkring ettusen män och kvinnor.
50 Och Abimelek drog bort till Tebes och belägrade Tebes och intog det. 51 Men mitt i staden fanns ett starkt torn. Dit flydde alla män och kvinnor, alla stadens medborgare, och stängde igen om sig. Sedan steg de upp på tornets tak. 52 Men Abimelek kom till tornet och angrep det. När han närmade sig tornets port för att bränna upp den, 53 kastade en kvinna ner en kvarnsten på Abimeleks huvud och spräckte hans skalle. 54 Han ropade genast på sin vapendragare och sade till honom: "Drag ut ditt svärd och döda mig, så att man inte kan säga om mig: En kvinna dödade honom." Då genomborrade hans tjänare honom, och han dog. 55 När nu israeliterna såg att Abimelek var död, gick var och en hem.
56 Så lät Gud Abimelek få igen det onda som han hade gjort mot sin far, då han dödade sina sjuttio bröder. 57 Och allt det onda som Sikems män hade gjort, lät Gud komma tillbaka över deras egna huvuden. Så kom Jotams, Jerubbaals sons, förbannelse över dem.
13 I församlingen i Antiokia fanns det profeter och lärare, Barnabas, Simeon som kallades Niger, Lucius från Cyrene, Manaen, fosterbror[a] till landsfursten Herodes,[b] samt Saulus. 2 När de tjänade Herren och fastade, sade den helige Ande: "Avskilj åt mig Barnabas och Saulus för den uppgift som jag har kallat dem till." 3 Då fastade de och bad och lade händerna på dem och sände ut dem.
På Cypern
4 Sedan de hade blivit utsända av den helige Ande, for de ner till Seleucia, och därifrån seglade de till Cypern. 5 De kom till Salamis och predikade Guds ord i judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes[c] som medhjälpare. 6 Sedan for de över hela ön ända till Pafos. Där träffade de på en jude som bedrev trolldom, en falsk profet vid namn Barjesus. 7 Han höll till hos landshövdingen Sergius Paulus, som var en förståndig man. Denne kallade till sig Barnabas och Saulus och ville höra Guds ord. 8 Men Elymas, trollkarlen - det är vad hans namn betyder - gick emot dem och försökte hindra landshövdingen från att komma till tro. 9 Saulus som även kallades Paulus, uppfylldes då av den helige Ande och spände ögonen i honom 10 och sade: "Du djävulens son, full av allt slags svek och bedrägeri, du fiende till allt som är rätt, skall du aldrig upphöra att förvränga Herrens raka vägar? 11 Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall bli blind en tid och inte kunna se solen." I samma ögonblick föll ett totalt mörker över honom, och han gick omkring och sökte efter någon som kunde leda honom. 12 När landshövdingen såg det som hände, kom han till tro, slagen med häpnad över Herrens lära.
I Antiokia i Pisidien
13 Paulus och hans följeslagare seglade sedan ut från Pafos och kom till Perge i Pamfylien. Där lämnade Johannes dem och återvände till Jerusalem. 14 Själva fortsatte de sin resa från Perge och kom till Antiokia i Pisidien. På sabbaten gick de till synagogan och satte sig. 15 Efter läsningen av lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa dem: "Bröder, om någon av er har ett ord av tröst och förmaning till folket, så säg det." 16 Då reste sig Paulus, gav tecken med handen och sade: "Israelitiska män och ni som fruktar Gud, lyssna! 17 Detta folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder, och han tog hand om sitt folk,[d] när de bodde som främlingar i Egypten. Med upplyft arm förde han dem ut därifrån, 18 och under fyrtio år bar han dem[e] i öknen. 19 Han utrotade sju folk i Kanaan och gav deras land i arv åt sitt folk. 20 Detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare fram till profeten Samuels tid. 21 Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, Kis son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. 22 Men Gud avsatte honom och gjorde David till kung över dem. Honom gav han sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Isais son, en man efter mitt hjärta. Han skall utföra min vilja i allt. 23 Av hans efterkommande har Gud enligt sitt löfte fört fram Jesus som Frälsare för Israel. 24 Innan Jesus trädde fram, hade Johannes förkunnat omvändelsens dop för hela Israels folk. 25 Och när Johannes stod vid slutet av sitt lopp, sade han: Det ni tror att jag är, det är jag inte. Men se, efter mig kommer en som jag inte ens är värd att knyta upp sandalerna på.
26 Ni bröder, söner av Abrahams släkt, och ni andra som fruktar Gud, till oss har budskapet om denna frälsning blivit sänt. 27 Ty Jerusalems invånare och deras ledare förstod inte vem han var. Genom sin dom har de uppfyllt profeternas förutsägelser som föreläses varje sabbat. 28 Fast de inte fann något giltigt skäl att döma honom till döden, krävde de att Pilatus skulle låta avrätta honom. 29 Och när de hade fullbordat allt som var skrivet om honom, tog de ner honom från träet[f] och lade honom i en grav. 30 Men Gud uppväckte honom från de döda, 31 och under många dagar visade han sig för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket. 32 Och nu förkunnar vi för er det glada budskapet att det löfte som gavs till våra fäder, 33 det har Gud uppfyllt åt oss, deras barn, genom att låta Jesus träda fram, så som det är skrivet i andra psalmen: Du är min son, jag har i dag fött dig. [g] 34 Och att han har uppväckt honom från de döda, så att han inte mer kommer att vända tillbaka till graven, det har han sagt med dessa ord: Jag vill ge er de heliga och fasta nådelöften som David fick. [h] 35 Därför säger han också på ett annat ställe: Du skall inte låta din Helige se förgängelsen. [i] 36 När David på sin tid hade tjänat Guds vilja, insomnade han och blev lagd till vila hos sina fäder och såg förgängelsen. 37 Men den som Gud uppväckte har inte sett förgängelsen. 38 Därför skall ni veta, mina bröder, att det är genom honom som syndernas förlåtelse predikas för er, 39 och att var och en som tror förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Mose lag. 40 Se därför till att det som är sagt hos profeterna inte drabbar er:
41 Se, ni föraktare, häpna och gå under: en gärning utför jag i era dagar,
en gärning som ni aldrig kommer att tro, när man berättar den för er".[j]
42 När de gick ut bad folket att de nästa sabbat skulle tala om detta för dem. 43 Och då man skildes åt, följde många judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas, som talade till dem och uppmanade dem att förbli i Guds nåd.
44 Följande sabbat samlades nästan hela staden för att lyssna till Herrens ord. 45 När judarna fick se allt folket, fylldes de av avund och hånade Paulus och sade emot honom när han predikade. 46 Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: "Guds ord måste först predikas för er. Men då ni visar det ifrån er och inte anser er själva värdiga det eviga livet, se, då vänder vi oss till hedningarna. 47 Ty så har Herren befallt oss:
Jag har satt dig till ett ljus för hedningarna,
för att du skall bli till frälsning intill jordens yttersta gräns."[k]
48 När hedningarna hörde detta, blev de glada och prisade Herrens ord, och de kom till tro, så många som var bestämda till evigt liv. 49 Och Herrens ord spreds över hela området.
50 Men judarna hetsade upp de ansedda kvinnor som fruktade Gud och de främsta männen i staden, och de satte i gång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område. 51 Då skakade de dammet av sina fötter mot dem och begav sig till Ikonium. 52 Och lärjungarna uppfylldes av glädje och den helige Ande.
Jeremias budskap till kungarna i Juda rike
22 Så sade Herren: Gå ner till Juda kungs palats och tala där dessa ord 2 och säg: Hör Herrens ord, du Juda kung som sitter på Davids tron. Hör det du själv med dina tjänare och ditt folk, ni som går in genom dessa portar. 3 Så säger Herren: Utöva rätt och rättfärdighet och rädda den plundrade ur förtryckarens hand. Kränk inte främlingen, den faderlöse och änkan och använd inte våld mot dem. Utgjut inte oskyldigt blod på denna plats! 4 Ty om ni verkligen handlar efter detta ord, skall kungar, som kommer att sitta på Davids tron, dra in genom portarna till detta hus på vagnar och hästar, följda av sina tjänare och sitt folk. 5 Men om ni inte hör dessa ord, svär jag vid mig själv, säger Herren, att detta hus skall läggas i ruiner.
6 Ty så säger Herren om Juda kungahus:
Som Gilead är du för mig,
som Libanons topp.
Men jag skall sannerligen göra dig till en öken,
till städer där ingen bor.
7 Jag skall inviga fördärvare mot dig,
var och en med sina vapen,
och de skall hugga ner dina ståtliga cedrar
och kasta dem i elden.
8 Många hednafolk skall gå förbi denna stad och man skall fråga varandra: "Varför har Herren gjort så mot denna stora stad?" 9 Man skall då svara: "Därför att de övergav Herrens, sin Guds, förbund och tillbad andra gudar och tjänade dem."
Guds dom över Sallum (Joahas)
10 Gråt inte över den döde,
sörj honom inte.
Gråt i stället över honom
som vandrar bort,
ty han skall aldrig mer komma tillbaka
och se det land där han föddes.
11 Ty så säger Herren om Sallum,[a] Josias son, Juda kung, som blev kung efter sin far Josia och som har dragit bort från denna plats: Han skall aldrig mer komma tillbaka hit. 12 På den ort dit han har blivit förd i fångenskap skall han dö, och detta land skall han aldrig återse.
Guds dom över Jojakim
13 Ve den som bygger sitt hus med orättfärdighet
och sina salar med orätt,
som låter sin nästa arbeta för ingenting
och inte ger honom hans lön.
14 Ve den som säger: "Jag vill bygga mig ett stort hus
med rymliga salar"
och gör åt sig stora fönster,
klär huset med cederträ
och målar det rött med dyrbar färg!
15 Är detta att vara kung,
att tävla med cederträ?
Din far åt och drack,
men han utövade rätt och rättfärdighet,
och då gick det honom väl.
16 Han skaffade rätt åt den bedrövade och den fattige,
och då gick allt väl.
Är inte detta att känna mig? säger Herren.
17 Men dina ögon och ditt hjärta
står endast efter egen vinning,
och att utgjuta oskyldigt blod,
att utöva förtryck och våld.
18 Därför säger Herren så om Jojakim,[b] Josias son, Juda kung:
Ingen skall skall hålla dödsklagan efter honom och ropa:
"O, min broder! O, min syster!"
Ingen skall hålla dödsklagan efter honom och ropa:
"O, herre! O, hur ståtlig han var!"
19 Som man begraver en åsna
skall han begravas.
Han skall släpas bort och kastas ut,
långt utanför Jerusalems portar.
Jerusalems öde
20 Gå upp på Libanon och ropa,
höj din röst i Basan
och ropa från Abarim,
ty alla dina älskare är krossade.
21 Jag talade till dig när det gick dig väl,
men du sade: "Jag vill inte lyssna."
Sådant har ditt sätt varit ända från din ungdom.
Du har inte velat lyssna till min röst.
22 Alla dina herdar
skall vallas av vinden,
och dina älskare måste gå i fångenskap.
Då skall du komma på skam och förödmjukas
för all din ondskas skull.
23 Du som bor på Libanon
du som har ditt näste i cedrarna,
hur skall du inte jämra dig
när värkar kommer över dig
och ångest som hos en födande kvinna!
Guds dom över Konja
24 Så sant jag lever, säger Herren: Om du Konja,[c] Jojakims son, Juda kung, än vore en signetring på min högra hand, skulle jag ändå rycka bort dig därifrån. 25 Jag skall överlämna dig till de män som står efter ditt liv och till dem du är rädd för, nämligen Nebukadressar, den babyloniske kungen, och kaldeerna. 26 Jag skall slunga dig och din mor, som har fött dig, bort till ett annat land där ni inte är födda och där skall ni dö. 27 Till det land dit de längtar att återvända skall de inte få komma tillbaka.
28 Är då denne Konja ett föraktat, sönderslaget kärl, en kruka som ingen vill ha? Varför har de slungats ut, han och hans avkomlingar, ja, kastats bort till ett land som de inte känner? 29 O land, land, land, hör Herrens ord! 30 Så säger Herren: Skriv upp denne man som barnlös, som en man som inte hade någon framgång under sin livstid. Ty ingen av hans avkomlingar skall få lyckan att sitta på Davids tron och i framtiden råda över Juda.
Jesus bespisar fyra tusen
8 Vid den tiden hände det än en gång att mycket folk hade samlats, och man hade inget att äta. Då kallade Jesus till sig sina lärjungar och sade till dem: 2 "Det gör mig ont om dessa människor. I tre dagar har de redan varit hos mig, och nu har de inget att äta. 3 Om jag låter dem gå hem hungriga, kommer de att duka under på vägen. En del av dem kommer långväga ifrån." 4 Hans lärjungar svarade honom: "Var skall man få mat här i ödemarken, så att de blir mätta?" 5 Han frågade dem: "Hur många bröd har ni?" "Sju", svarade de. 6 Då befallde han folket att slå sig ner på marken. Och han tog de sju bröden, tackade Gud,[a] bröt dem och gav åt sina lärjungar för att de skulle sätta fram åt folket, och de gjorde så. 7 De hade också några små fiskar, och efter att ha tackat Gud sade han att också de skulle sättas fram. 8 Alla åt och blev mätta, och de plockade upp de stycken som blivit över, sju korgar. 9 Det var omkring fyra tusen där. Sedan sände han i väg dem.
Fariseerna begär tecken
10 Strax därefter steg han i båten med sina lärjungar och for till trakten av Dalmanuta. 11 Fariseerna kom dit och började diskutera med honom. För att snärja honom bad de honom om ett tecken från himlen. 12 Jesus suckade i sin ande och sade: "Varför begär detta släkte ett tecken? Amen säger jag er: Detta släkte skall aldrig få något tecken." 13 Och han lämnade dem och steg i båten igen och for över till andra sidan sjön.
Den farliga surdegen
14 Lärjungarna hade glömt att ta med sig bröd. De hade bara ett bröd med sig i båten. 15 Då varnade Jesus dem och sade: "Akta er för fariseernas surdeg och för Herodes surdeg!" 16 De började då tala med varandra om att de inte hade bröd med sig. 17 Jesus märkte det och frågade dem: "Varför säger ni att ni inte har bröd? Begriper och förstår ni ännu ingenting? Har ni ett hjärta som är så hårt? 18 Har ni ögon och ser inte och öron och hör inte? Kommer ni inte ihåg 19 när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen? Hur många korgar fulla med brödstycken fick ni då?" De svarade: "Tolv." 20 "Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen, hur många korgar fyllde ni då med brödstycken?" De svarade: "Sju." 21 Han sade till dem: "Förstår ni fortfarande ingenting?"
Jesus botar en blind
22 De kom till Betsaida. Där förde man en blind till Jesus och bad honom röra vid mannen. 23 Då tog han den blinde vid handen och ledde honom ut ur byn. Sedan spottade han på hans ögon, lade händerna på honom och frågade: "Ser du något?" 24 Han spärrade upp ögonen och sade: "Jag ser människorna gå omkring, och de ser ut som träd." 25 Då lade Jesus än en gång händerna på hans ögon, och den blinde såg nu bra och var botad. Han såg allt tydligt och klart. 26 Jesus sände hem honom med orden: "Gå inte ens in i byn!"
Petrus bekännelse
27 Sedan gick Jesus och hans lärjungar ut till byarna kring Cesarea Filippi. På vägen frågade han sina lärjungar: "Vem säger människorna att jag är?" 28 De svarade: "Johannes Döparen, andra säger Elia och andra någon av profeterna." 29 Då frågade han dem: "Och ni, vem säger ni att jag är?" Petrus svarade honom: "Du är Messias." 30 Men Jesus förbjöd dem att säga det till någon.
Jesus talar om sitt lidande
31 Därefter började Jesus undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket och förkastas av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och uppstå efter tre dagar. 32 Rakt på sak talade han om detta. Då tog Petrus honom till sig och började ivrigt säga emot honom. 33 Men Jesus vände sig om, såg på sina lärjungar och tillrättavisade Petrus med orden: "Gå bort ifrån mig, Satan! Det du tänker är inte Guds tankar utan människotankar."
I Jesu efterföljd
34 Och han kallade till sig folket och sina lärjungar och sade till dem: "Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig. 35 Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och för evangeliets skull, han skall rädda det. 36 Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sin själ? 37 Och vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ? 38 Den som skäms för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall också Människosonen skämmas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln