M’Cheyne Bible Reading Plan
Slutlig seger över midjaniterna
8 Men Efraims män sade till Gideon: "Varför har du gjort så här mot oss, och inte kallat på oss när du drog ut till strid mot midjaniterna?" Och de gick skarpt till rätta med honom. 2 Han svarade dem: "Vad har jag uträttat i jämförelse med er? Är inte Efraims efterskörd bättre än Abiesers vinbärgning? 3 Det var i er hand som Gud gav de midjanitiska furstarna Oreb och Seeb. Vad har jag kunnat uträtta i jämförelse med er?" När han talade så, lade sig deras upprördhet mot honom.
4 Gideon kom till Jordan, och han gick över tillsammans med de trehundra man som var med honom. De var trötta av förföljandet. 5 Därför sade han till männen i Suckot: "Ge några brödkakor åt folket som följer mig, de är utmattade, och jag är i färd med att förfölja Seba och Salmunna, de midjanitiska kungarna." 6 Men ledarna i Suckot svarade: "Har du då redan Seba och Salmunna i din hand, eftersom vi skulle ge bröd åt din här?" 7 Gideon svarade: "När Herren ger Seba och Salmunna i min hand, skall jag på grund av detta svar söndertröska ert kött med ökentörnen och tistlar." 8 Så fortsatte han därifrån upp till Penuel och sade samma sak till dem som var där. Och männen i Penuel gav honom samma svar som männen i Suckot. 9 Då sade han också till männen i Penuel: "När jag kommer välbehållen tillbaka skall jag riva ner det här tornet."
10 Men Seba och Salmunna befann sig i Karkor och hade med sig sin här, omkring 15 000 man, allt som fanns kvar av österlänningarnas här. De stupade utgjorde nämligen 120 000 man beväpnade med svärd. 11 Gideon drog upp på karavanvägen öster om Noba och Jogbeha och överföll hären, som trodde sig vara i säkerhet. 12 Seba och Salmunna flydde, men han följde efter dem, och tog de två midjanitiska kungarna Seba och Salmunna till fånga och skingrade hela hären.
13 När Gideon, Joas son, vände tillbaka från striden, ner från Hereshöjden, 14 grep han en ung man, en av männen i Suckot. Gideon frågade ut honom, och den unge mannen skrev upp namnen på ledarna och de äldste i Suckot, sjuttiosju män. 15 När Gideon kom till männen i Suckot, sade han: "Se, här är nu Seba och Salmunna, som ni hånade mig för och sade: Har du redan Seba och Salmunna i din hand, eftersom vi skulle ge bröd åt dina utmattade män?" 16 Därefter lät han gripa de äldste i staden och tog ökentörnen och tistlar och lät männen i Suckot få känna av dem. 17 Tornet i Penuel rev han ner och dödade männen i staden.
18 Sedan frågade han Seba och Salmunna: "Hurdana var de män som ni dödade på Tabor?" De svarade: "De var lika dig, var och en såg ut som en kungason." 19 Gideon sade: "Då var det mina bröder, min mors söner. Så sant Herren lever: Om ni hade låtit dem leva, skulle jag inte ha dödat er." 20 Sedan sade han till Jeter, sin förstfödde: "Stå upp och döda dem." Men han drog inte ut sitt svärd, ty han var rädd, han var ju bara en pojke. 21 Då sade Seba och Salmunna: "Stå upp, du själv, och stöt ner oss. För sådan mannen är, sådan är också hans styrka." Då stod Gideon upp och dödade Seba och Salmunna. Och han tog för sin räkning de prydnader som deras kameler hade runt halsen.
Gideon vägrar att bli kung
22 Israeliterna sade till Gideon: "Härska du över oss, och sedan också din son och din sonson, för du har räddat oss ur midjaniternas hand." 23 Men Gideon svarade dem: "Jag skall inte härska över er, och min son skall inte heller härska över er, utan Herren skall härska över er." 24 Gideon sade vidare till dem: "En sak begär jag av er: Att var och en av er ger mig den öronring han har fått som byte." Fienderna bar nämligen öronringar av guld eftersom de var ismaeliter. 25 De svarade: "Dem ger vi dig gärna." De bredde ut ett klädesplagg, och var och en kastade där den öronring han hade fått som byte. 26 Och guldringarna som han hade begärt vägde 1 700 siklar i guld, detta förutom de halsprydnader, örhängen och de purpurröda kläder som de midjanitiska kungarna hade burit och förutom de kedjor som hade suttit kring halsen på deras kameler. 27 Gideon lät göra en efod av detta och satte upp den i sin stad Ofra. Hela Israel höll sig trolöst till den, och den blev en snara för Gideon och hans hus.
28 Så blev Midjan kuvat under Israels barn och upplyfte inte mer sitt huvud. Och landet hade ro i fyrtio år, så länge Gideon levde.
Gideon dör
29 Men Jerubbaal, Joas son, begav sig hem och stannade där. 30 Gideon hade sjuttio egna söner, ty han hade många hustrur. 31 Han hade en bihustru i Sikem, och hon födde honom också en son, som han gav namnet Abimelek. 32 Och Gideon, Joas son, dog i hög ålder och blev begravd i sin fader Joas grav i det abiesritiska Ofra.
33 När Gideon var död, var Israels barn trolösa igen och höll sig till baalerna. De gjorde Baal-Berit till gud åt sig. 34 Israels barn tänkte inte på Herren sin Gud, som hade befriat dem från alla deras fienders hand runt omkring. 35 Inte heller visade de Jerubbaals, Gideons, hus någon kärlek i gengäld för allt gott som han hade gjort mot Israel.
Petrus fängslas och blir räddad
12 Vid den tiden lät kung Herodes[a] gripa och misshandla några i församlingen. 2 Och Jakob, Johannes bror, lät han avrätta med svärd. 3 När han såg att detta vann bifall hos judarna, fortsatte han och lät gripa också Petrus. Detta hände under det osyrade brödets högtid. 4 Sedan han gripit honom satte han honom i fängelse och gav i uppdrag åt fyra vaktavdelningar, om vardera fyra man, att bevaka honom. Efter påsken ville han ställa honom inför folket. 5 Petrus hölls därför kvar i fängelset, och församlingen bad uthålligt till Gud för honom.
6 Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta, låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren stod vakter som bevakade fängelset. 7 Och se, en Herrens ängel stod där, och ett ljussken lyste upp rummet. Ängeln stötte Petrus i sidan och väckte honom och sade: "Skynda dig upp!" Då föll kedjorna från Petrus händer, 8 och ängeln sade till honom: "Sätt på dig bältet och ta på dig sandalerna." Petrus gjorde det, och ängeln sade: "Ta på dig manteln och följ mig." 9 Petrus gick ut och följde honom, men han förstod inte att det som skedde genom ängeln var verkligt utan trodde att han såg en syn. 10 De gick förbi den första vakten och så den andra och kom sedan till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. Så kom de ut och gick längs en gata, och plötsligt lämnade ängeln honom. 11 När Petrus blev sig själv igen sade han: "Nu vet jag verkligen att Herren har sänt sin ängel och räddat mig ur Herodes hand och från allt som det judiska folket hade väntat sig."
12 Då han nu insåg vad som hänt, gick han till Marias hus, hon som var mor till den Johannes som kallades Markus. Där var många församlade och bad. 13 Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rode gick för att öppna. 14 När hon kände igen Petrus röst, blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför porten. 15 De sade till henne: "Du är tokig!" Men hon höll fast vid att det var så, och då sade de: "Det är hans ängel." 16 Under tiden fortsatte Petrus att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. 17 Han gav tecken åt dem med handen att vara tysta, och så förklarade han för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han sade: "Berätta detta för Jakob[b] och de andra bröderna." Sedan gick han ut och begav sig till en annan plats. 18 På morgonen blev det stor förvirring bland soldaterna. Vad hade det blivit av Petrus? 19 När så Herodes skickade bud efter honom och inte fick tag i honom, förhörde han vakterna och befallde att de skulle föras bort. Därefter lämnade han Judeen och for ner till Cesarea och uppehöll sig där.
Herodes död
20 Herodes hyste motvilja mot invånarna i Tyrus och Sidon. Gemensamt uppvaktade de kungen, och sedan de fått hans kammarherre Blastus på sin sida, bad de om fred. De var nämligen helt beroende av kungens område för sin försörjning. 21 På utsatt dag klädde sig Herodes i kunglig skrud och satte sig på tronen och höll ett tal till dem. 22 Då ropade folket: "En guds röst är detta, inte en människas!" 23 Genast slog en Herrens ängel honom, därför att han inte gav Gud äran, och han blev uppäten av maskar och dog.
SAULUS FÖRSTA MISSIONSRESA (Kap 13:4-14:28)
Barnabas och Saulus sänds ut från Antiokia
24 Guds ord hade framgång och spreds alltmer. 25 Och sedan Barnabas och Saulus hade fullgjort sitt uppdrag[c] i Jerusalem, vände de tillbaka och tog med sig Johannes som kallades Markus.
Herrens ord till kung Sidkia
21 Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren, när kung Sidkia sände Pashur, Malkias son, och prästen Sefanja, Maasejas son, till honom för att säga: 2 "Fråga Herren för oss, för nu har Nebukadressar,[a] kungen i Babel, angripit oss. Kanske Herren vill handla med oss som vid alla sina tidigare under, så att denne drar bort ifrån oss."
3 Jeremia svarade dem: "Så skall ni säga till Sidkia: 4 Så säger Herren, Israels Gud: Se, jag skall vända bort de vapen ni har i er hand och som ni använder utanför muren i striden mot Babels kung och mot kaldeerna som belägrar er. Jag skall samla dem inne i denna stad, 5 och jag skall själv strida mot er med uträckt hand och stark arm, i vrede, harm och stor förbittring. 6 Jag skall slå dem som bor i denna stad, både människor och djur. I svår pest skall de dö. 7 Därefter, säger Herren, skall jag överlämna Sidkia, Juda kung, och hans tjänare och folket, som är kvar i denna stad efter pesten, svärdet och hungersnöden, i Nebukadressars, den babyloniske kungens, hand och i deras fienders hand, och i de mäns hand som vill ta deras liv. Han skall slå dem med svärd. Han skall inte skona dem och inte visa någon medkänsla eller något förbarmande.
8 Till detta folk skall du säga: Så säger Herren: Se, jag förelägger er vägen till livet och vägen till döden. 9 Den som stannar kvar i denna stad skall dö genom svärd, hunger eller pest, men den som går ut och ger sig åt kaldeerna, som belägrar er, han skall få leva och få sitt liv som ett byte. 10 Ty jag har vänt mitt ansikte mot denna stad, till olycka och inte till välgång, säger Herren. Den skall ges i den babyloniske kungens hand och han skall bränna upp den i eld.
11 Och du skall säga till kungahuset i Juda: Hör Herrens ord, 12 ni av Davids ätt, så säger Herren: Avkunna varje morgon rätt dom och rädda den plundrade ur förtryckarens hand, så att inte min vrede bryter fram som en eld och brinner utan att någon kan släcka den - detta för deras onda gärningars skull.
13 Se, jag är emot dig, du som bor i dalen, du klippa på slätten, säger Herren, ni som säger: Vem kan angripa oss och vem kan tränga in i våra boningar? 14 Jag skall straffa er så som era gärningar förtjänar, säger Herren. Jag skall tända upp en eld i er skog, och den skall förtära allt omkring den."
Guds bud eller människors stadgar
7 Fariseerna och några skriftlärda som hade kommit från Jerusalem samlades kring honom. 2 De hade sett att några av hans lärjungar åt med orena händer, det vill säga utan att tvätta händerna. - 3 Fariseerna liksom alla andra judar äter inte utan att ha tvättat händerna med en handfull[a] vatten. De håller fast vid de äldstes stadgar. 4 Och när de kommer från torget[b] äter de inte utan att först ha tvättat sig. Mycket annat har de också lärt sig att iaktta, som att skölja bägare, kannor och kopparkärl. - 5 Fariseerna och de skriftlärda frågade honom: "Varför följer inte dina lärjungar de äldstes stadgar[c] utan äter med orena händer?" 6 Han svarade dem: "Rätt profeterade Jesaja om er, ni hycklare. Hos honom står det skrivet: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. [d] 7 Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människobud. 8 Ni upphäver Guds bud och håller er till människors stadgar."
9 Han sade också till dem: "Ni upphäver fullkomligt Guds bud för att hålla fast vid era egna stadgar. 10 Mose har sagt: Hedra din far och din mor [e] och: Den som förbannar sin far eller sin mor skall straffas med döden. 11 Men ni påstår att om någon säger till sin far eller mor: Vad du kunde ha fått av mig ger jag i stället som 'korban', som offergåva,[f] 12 då tillåter ni honom inte längre att göra något för sin far eller mor. 13 Ni upphäver Guds ord genom de stadgar som ni följer och för vidare. Och mycket annat sådant gör ni."
14 Jesus kallade till sig folket på nytt och sade: "Hör på mig allesammans och förstå: 15 Ingenting som utifrån går in i människan kan göra henne oren, men det som går ut ur människan, det orenar henne."[g] 17 När han hade lämnat folket och kommit hem, frågade hans lärjungar vad han menade med denna liknelse. 18 Han svarade dem: "Är ni också oförståndiga? Inser ni inte att det som utifrån går in i människan inte kan göra henne oren, 19 eftersom det inte går in i hennes hjärta utan ner i magen och ut på avträdet?" Därmed förklarade han all mat för ren. 20 Och han tillade: "Det som går ut ur människan, det gör henne oren. 21 Ty inifrån, från människans hjärta, utgår onda tankar, otukt, stöld, mord, 22 äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, högmod och dårskap. 23 Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren."
En hednisk kvinnas tro
24 Sedan begav han sig därifrån och kom till Tyrus område. Där gick han in i ett hus. Han ville inte att någon skulle få veta det, men det kunde inte hållas hemligt. 25 En kvinna, vars dotter hade en oren ande, fick höra talas om honom, och hon kom genast och föll ner för hans fötter. 26 Det var en grekisk kvinna av syrisk-fenicisk härkomst. Hon bad att Jesus skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter. 27 Jesus sade till henne: "Låt barnen först[h] få äta sig mätta. Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna." 28 Hon svarade honom: "Herre, hundarna under bordet äter också av barnens smulor." 29 Då sade han till henne: "För de ordens skull säger jag dig: Gå! Den onde anden har farit ut ur din dotter." 30 Och hon gick hem och fann barnet ligga på bädden. Den onde anden hade farit ut.
Jesus botar en dövstum
31 Därefter lämnade han Tyrus område och tog vägen över Sidon och gick sedan genom Dekapolis område till Galileiska sjön. 32 Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad att han skulle lägga handen på honom. 33 Då tog han honom åt sidan, bort från folkskaran, stoppade fingrarna i hans öron, spottade och rörde vid hans tunga 34 och såg upp mot himlen, suckade och sade: "Effata!" - det betyder: Öppna dig! 35 Genast öppnades hans öron och hans tunga löstes, och han talade tydligt och klart. 36 Jesus förbjöd dem att tala om detta för någon, men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare var de att göra det känt. 37 Och folk blev utom sig av häpnad och sade: "Allt han har gjort är gott. De döva får han att höra och de stumma att tala."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln