M’Cheyne Bible Reading Plan
Gideon besegrar midjaniterna
7 Tidigt följande morgon drog Jerubbaal, det vill säga Gideon, i väg med allt folket som följde honom, och de slog läger vid Harodskällan. Han hade då midjaniternas läger norr om sig, på slätten mot Morehöjden.
2 Herren sade till Gideon: "Folket som följer dig är för talrikt för att jag skulle vilja ge midjaniterna i deras hand. Israel skulle då kunna berömma sig mot mig och säga: Min egen hand har räddat mig. 3 Meddela nu folket: Den som är förskräckt och rädd, må vända om och skynda sig från Gileads berg." Då vände 22 000 man av folket tillbaka, och bara 10 000 stannade kvar.
4 Men Herren sade till Gideon: "Folket är fortfarande för talrikt. För ner dem till vattnet, så skall jag där göra ett urval bland dem åt dig. När jag säger till dig: 'Denne skall gå med dig', så skall han gå med dig. När jag säger till dig: 'Denne skall inte gå med dig', så skall han inte gå med." 5 Så förde han folket ner till vattnet. Och Herren sade till Gideon: "Alla som läppjar av vattnet som hunden gör, dem skall du skilja ut från dem som faller ner på knä för att dricka." 6 Då visade det sig att antalet av dem som hade läppjat av vattnet genom att med handen föra det till munnen var trehundra män. Alla de andra hade fallit ner på knä för att dricka vatten. 7 Herren sade då till Gideon: "Med de trehundra män som har läppjat av vattnet skall jag rädda er och ge midjaniterna i din hand. Alla de övriga kan bege sig hem, var och en till sitt." 8 Då tog hans folk till sig de övrigas matförråd och deras horn, och därefter lät han de övriga israeliterna gå hem, var och en till sitt tält. Han behöll endast de trehundra männen. Och midjaniternas läger hade han nedanför sig på slätten.
9 Den natten sade Herren till Gideon: "Stå upp och gå ner mot lägret, ty jag har givit det i din hand. 10 Men om du är rädd för att dra ner, gå då ner till lägret med din tjänare Pura 11 och hör vad man säger där. Då skall du få mod att dra ner mot lägret." Han gick då med sin tjänare Pura ner till förposterna i lägret. 12 Och midjaniterna, amalekiterna och alla österlänningarna låg där i dalen, talrika som gräshoppor. Deras kameler var oräkneliga, talrika som sanden på havets strand.
13 När Gideon kom dit höll en man just på att berätta en dröm för en annan. Han sade: "Jag hade en dröm, och se, jag tyckte att en kornbrödskaka kom rullande in i midjaniternas läger. Den kom fram till tältet och slog emot det, så att det föll och vändes upp och ner, och tältet blev liggande." 14 Då svarade den andre: "Detta kan inte betyda något annat än israeliten Gideons, Joas sons, svärd. Gud har gett midjaniterna och hela lägret i hans hand."
15 När Gideon hörde denna dröm och uttydningen av den föll han ner och tillbad. Därefter vände han tillbaka till Israels läger och sade: "Stå upp, Herren har gett midjaniternas läger i er hand." 16 Han delade sina trehundra män i tre grupper och gav dem alla horn i händerna och tomma krukor med facklor inne i krukorna. 17 Han sade till dem: "Se på mig och gör som jag! Så snart jag har kommit till utkanten av lägret, skall ni göra som jag. 18 När jag och alla som jag har med mig blåser i hornen, skall ni också blåsa i hornen runt omkring hela lägret och ropa: För Herren och för Gideon!"
19 Så kom Gideon och de hundra män han hade med sig till utkanten av lägret, när den mellersta nattväkten gick in och man just hade ställt ut vakterna. Då blåste de i hornen och krossade krukorna som de hade i händerna. 20 Alla tre grupperna blåste i hornen och slog sönder krukorna. De fattade med vänstra handen i facklorna och med högra handen i hornen, och blåste i dem och ropade: " Herrens och Gideons svärd!" 21 Men de stod stilla, var och en på sin plats, runt omkring lägret. Då började alla i lägret att irra omkring och skrikande ta till flykten. 22 När de trehundra hornen ljöd, vände Herren den enes svärd mot den andre i hela lägret. De som var i lägret flydde ända till Bet-Hasitta, åt Serera till, ända till utkanten av Abel-Mehola, förbi Tabbat.
23 Då samlades israeliterna från Naftali och Aser och från hela Manasse och förföljde midjaniterna. 24 Gideon sände budbärare över hela Efraims bergsbygd och sade: "Drag ner mot midjaniterna och spärra all tillgång till vatten i deras väg ända till Bet-Bara och Jordan." Så uppbådades alla Efraims män och spärrade all tillgång till vatten ända till Bet-Bara och Jordan. 25 De tog till fånga två midjanitiska furstar, Oreb och Seeb. De dödade Oreb vid Orebsklippan, och Seeb dödade de vid Seebspressen. Sedan förföljde de midjaniterna och förde Orebs och Seebs huvuden till Gideon på andra sidan Jordan.
Petrus rapport om hedningarnas ställning
11 Apostlarna och bröderna i hela Judeen fick höra att också hedningarna hade tagit emot Guds ord. 2 När Petrus kom upp till Jerusalem, började de omskurna att angripa honom. 3 De sade: "Du har besökt oomskurna män och ätit tillsammans med dem." 4 Petrus förklarade då steg för steg vad som hade hänt: 5 "Jag befann mig i staden Joppe, och medan jag bad kom jag i hänryckning och fick se en syn. Något som liknade en stor linneduk kom ner. Fäst i sina fyra hörn sänktes den ner från himlen och kom till mig. 6 När jag noga såg efter, fick jag se jordens fyrfotadjur, både vilda och tama, och kräldjur och himlens fåglar. 7 Jag hörde också en röst som sade till mig: Stig upp, Petrus, slakta och ät! 8 Jag svarade: Nej, nej, Herre! Något oheligt eller orent har aldrig kommit i min mun. 9 För andra gången talade en röst från himlen: Vad Gud har förklarat för rent skall inte du anse vara orent. 10 Detta hände tre gånger, och sedan drogs alltsammans upp till himlen.
11 Och se, just då stod tre män utanför huset där vi var. De hade skickats till mig från Cesarea. 12 Anden sade till mig att jag skulle följa med dem utan att tveka.[a] De sex bröderna här följde också med mig, och vi gick in i mannens hus. 13 Han berättade för oss, hur han hade sett ängeln stå i hans hus och säga: Skicka bud till Joppe och hämta hit den Simon som kallas Petrus. 14 Han skall tala till dig, och genom de orden skall du bli frälst, du och hela din familj. 15 Och när jag började tala, föll den helige Ande på dem, alldeles som på oss under den första tiden. 16 Då kom jag ihåg vad Herren hade sagt: Johannes döpte med vatten, men ni skall döpas i den helige Ande. 17 Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss, när vi hade kommit till tro på Herren Jesus Kristus, vem var då jag, att jag skulle kunna hindra Gud?" 18 När de hörde detta, lugnade de sig och prisade Gud och sade: "Så har Gud skänkt också åt hedningarna den omvändelse som ger liv."
Evangelium kommer till hednavärlden
19 De som hade skingrats på grund av den förföljelse som började med Stefanus kom ända till Fenicien, Cypern och Antiokia, och de predikade ordet endast för judar. 20 Men bland dem fanns några män från Cypern och Cyrene, och när de kom till Antiokia började de tala också till grekerna[b] och predika evangeliet om Herren Jesus. 21 Och Herrens hand var med dem, och ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren. 22 Ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem, och man sände då Barnabas till Antiokia. 23 När han kom dit och såg vad Guds nåd hade uträttat, blev han glad och uppmanade dem alla att hålla sig till Herren av hela sitt hjärta. 24 Barnabas var en god man, uppfylld av den helige Ande och tro. Och en stor skara människor fördes till Herren. 25 Han begav sig därefter till Tarsus för att söka upp Saulus. 26 Han fann honom och tog honom med sig till Antiokia. Under ett helt år var de tillsammans med församlingen och undervisade en stor skara. Och det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna.
27 Vid den tiden kom några profeter från Jerusalem ner till Antiokia. 28 En av dem som hette Agabus trädde fram, och genom Anden förutsade han att en svår hungersnöd skulle komma över hela världen. - Den kom också under Claudius regering. - 29 Då beslöt lärjungarna att var och en skulle skicka så mycket han kunde till hjälp åt bröderna som bodde i Judeen. 30 Detta gjorde de också, och de sände hjälpen med Barnabas och Saulus till de äldste.
Jeremia och prästen Pashur
20 Då prästen Pashur, Immers son, som var överuppsyningsman i Herrens hus, hörde Jeremia profetera på detta sätt, 2 lät han gissla profeten Jeremia och satte honom i stocken i Övre Benjaminsporten till Herrens hus.
3 Men när Pashur dagen därefter släppte Jeremia lös ur stocken, sade Jeremia till honom: " Herren kallar dig inte Pashur utan Magor-Missabib.[a] 4 Ty så säger Herren: Jag skall göra dig till skräck både för dig själv och för alla dina vänner. De skall falla för sina fienders svärd och dina ögon skall se det. Hela Juda skall jag ge i den babyloniske kungens hand, och han skall föra dem bort till Babel och döda dem med svärd. 5 Denna stads alla rikedomar, allt gods och alla dyrbarheter och Juda kungars alla skatter skall jag ge i deras fienders hand. De skall ta det som byte och föra det till Babel. 6 Och du själv, Pashur, skall gå i fångenskap med alla som bor i ditt hus. Du skall komma till Babel, där skall du dö och där skall du begravas tillsammans med alla dina vänner, som du har profeterat lögn för."
Profetens klagan inför Herren
7 Du, Herre, övertalade mig,
och jag lät mig övertalas.
Du grep mig och blev mig övermäktig.
Så har jag blivit ett ständigt åtlöje,
alla hånar mig.
8 Ty så ofta jag talar måste jag klaga,
över våld och förtryck måste jag ropa,
ty Herrens ord drar över mig spott och spe hela dagen.
9 Men jag tänkte:
Jag vill glömma honom
och inte mer tala i hans namn.
Då blev det i mitt hjärta
som en brinnande eld,
instängd i mitt innersta.
Jag ansträngde mig att uthärda den
men kunde det inte.
10 Jag hör många förtala mig,
det är skräck från alla håll:
"Ange honom!"
"Ja, vi skall ange honom!"
Alla som stått mig nära
väntar på att jag skall falla.
"Kanske låter han lura sig,
så att vi blir honom övermäktiga
och kan hämnas på honom."
11 Men Herren är med mig
som en mäktig hjälte.
Därför skall mina förföljare komma på fall
och inte bli mig övermäktiga.
De skall stå där med stor skam,
ty de har handlat utan förstånd.
De skall drabbas av evig vanära,
som ej skall glömmas.
12 Herre Sebaot, du prövar den rättfärdige,
du ser hjärtan och njurar.
Jag skall få se din hämnd på dem,
ty till dig har jag överlämnat min sak.
13 Sjung till Herren, lova Herren,
ty han räddar den fattiges själ
ur de ondas hand.
14 Förbannad vare den dag då jag föddes!
Må den dag min mor födde mig inte bli välsignad!
15 Förbannad vare den man som meddelade min far:
"Du har fått en son,"
och gjorde honom mycket glad.
16 Låt det gå den mannen,
som det gick för de städer
som Herren förstörde utan att ångra det.
Låt honom få höra klagorop på morgonen
och stridsrop vid middagstid,
17 därför att han inte dödade mig i moderlivet,
så att min mor fick bli min grav
och hennes moderliv havande för alltid.
18 Varför kom jag ut ur moderlivet
för att se möda och bedrövelse
och se mina dagar försvinna i skam?
Jesus förkastas i sin hemstad
6 Han gick därifrån och kom till sin hemstad, och hans lärjungar följde honom. 2 När det blev sabbat undervisade han i synagogan. Många som hörde honom häpnade och frågade: "Var får han detta ifrån, och vad är det för visdom han har fått, så att han kan göra sådana mäktiga gärningar med sina händer? 3 Är det inte snickaren, Marias son och bror till Jakob och Joses och Judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?" Och de tog anstöt av honom. 4 Men Jesus sade till dem: "En profet föraktas alltid i sin hemstad, bland sina släktingar och i sin egen familj." 5 Och han kunde inte göra någon kraftgärning där. Bara några få sjuka botade han genom att lägga händerna på dem. 6 Och han förundrade sig över deras otro.
Jesus sänder ut de tolv
Sedan gick Jesus omkring i byarna där i trakten och undervisade. 7 Och han kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över de orena andarna. 8 Han befallde dem att inte ta med sig något annat på vägen än en stav - inte bröd eller lädersäck eller pengar i bältet. 9 Sandaler fick de ha, men inte två livklädnader.[a] 10 Han sade också till dem: "När ni kommer in i ett hus, så stanna där tills ni går vidare. 11 Och om man på någon plats inte tar emot er eller hör på er, så gå därifrån och skaka av dammet under era fötter till ett vittnesbörd mot dem." 12 De gick ut och predikade att människorna skulle omvända sig, 13 och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem.
Johannes Döparens död
14 Jesu namn hade nu blivit känt, och kung Herodes[b] fick höra att det var Johannes Döparen som hade uppstått från de döda och att dessa krafter därför verkade i honom. 15 En del sade att han var Elia, och andra att han var en profet, lik någon av profeterna. 16 När Herodes hörde detta sade han: "Johannes, han som jag har halshuggit, har uppstått."
17 Herodes hade nämligen låtit gripa och binda Johannes och sätta honom i fängelse för Herodias skull, hustru till hans bror Filippus. Henne hade Herodes gift sig med, 18 men Johannes hade sagt till honom: "Det är inte tillåtet[c] för dig att ha din brors hustru." 19 Herodias hatade honom och ville döda honom, men hon kunde inte, 20 eftersom Herodes hade respekt för Johannes. Han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man och skyddade honom. Och när han hörde honom blev han många gånger villrådig. Ändå lyssnade han gärna på honom.
21 Så kom en dag ett lämpligt tillfälle, när Herodes firade sin födelsedag och ställde till fest för sina stormän och överstar och de främsta männen i Galileen. 22 Då kom Herodias dotter in och dansade, och Herodes och hans bordsgäster blev så förtjusta att kungen sade till den lilla flickan: "Be mig om vad du vill, så skall du få det." 23 Han svor på det och sade till henne: "Allt vad du ber om skall jag ge dig, ända till hälften av mitt rike." 24 Då gick hon ut och frågade sin mor: "Vad skall jag be om?" Hon svarade: "Johannes Döparens huvud." 25 Flickan skyndade in till kungen och bad: "Jag vill att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat." 26 Kungen blev mycket bedrövad över sin ed inför gästerna, men han ville inte avvisa henne. 27 Han skickade därför genast i väg en bödel och befallde honom att bära fram Johannes Döparens huvud. Denne gick då och halshögg Johannes i fängelset. 28 Och han bar fram hans huvud på ett fat och gav det åt den lilla flickan, och hon gav det åt sin mamma. 29 Johannes lärjungar fick höra det, och de kom och tog hans döda kropp och lade den i en grav.
Jesus mättar fem tusen män
30 Apostlarna samlades nu hos Jesus och berättade för honom allt vad de hade gjort och vad de hade lärt folket. 31 Han sade till dem: "Kom med mig till en öde plats där vi kan vara ensamma, och vila er lite." Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. 32 Så for de i båten till en öde plats för att få vara för sig själva. 33 Men folk såg att de for och många fick veta det, och de skyndade dit till fots från alla städerna och kom före dem. 34 När Jesus steg ur båten, fick han se en stor skara människor. Han förbarmade sig över dem, eftersom de var som får utan herde, och han undervisade dem grundligt.
35 Det var redan sent på dagen, när hans lärjungar kom fram till honom och sade: "Den här platsen ligger ödsligt till, och det är redan sent. 36 Sänd i väg folket, så att de kan gå till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta." 37 Men han svarade: "Ge ni dem att äta." De frågade honom: "Skall vi gå och köpa bröd för två hundra denarer och ge dem att äta?" 38 Han sade till dem: "Hur många bröd har ni? Gå och se efter." De tog reda på det och sade: "Fem bröd och två fiskar." 39 Då befallde han att alla skulle slå sig ner i gröngräset i skilda matlag. 40 De satte sig ner i grupper om hundra eller femtio. 41 Och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen, tackade Gud och bröt bröden och gav åt sina lärjungar, för att de skulle sätta fram åt folket. Han delade också ut de två fiskarna så att alla fick. 42 Och alla åt och blev mätta. 43 Sedan plockade lärjungarna upp brödstyckena och det som blev över av fiskarna, tolv korgar fulla. 44 Det var fem tusen män som hade ätit.
Jesus går på vattnet
45 Strax därefter befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra sidan sjön, medan han sände i väg folket. 46 Och när han hade skilts från dem, gick han upp på berget för att be. 47 På kvällen var båten mitt ute på sjön, och Jesus var ensam kvar på land. 48 Han såg hur medtagna lärjungarna var av rodden, därför att de hade vinden emot sig. Vid fjärde nattväkten kom han till dem, gående på sjön. Han skulle just gå förbi dem, 49 men när de fick se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad, och de skrek. 50 Ty alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem: "Var lugna. Det är jag. Var inte rädda." 51 Sedan steg han upp i båten till dem, och vinden lade sig. De var utom sig av häpnad, 52 ty de hade inte förstått detta med bröden. Deras hjärtan var hårda.
Sjuka bärs till Jesus
53 De for över sjön och kom till Gennesaret och lade till där. 54 Så snart de steg ur båten, kände man igen Jesus. 55 Och folk skyndade ut i hela den trakten och förde de sjuka på bårar till den plats där de hörde att han var. 56 Överallt där han gick in, i byar, städer eller gårdar, lade man de sjuka på de öppna platserna och bad att de åtminstone skulle få röra vid hörntofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev friska.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln