M’Cheyne Bible Reading Plan
Manasses och Efraims områden
16 Den lott som tillföll Josefs barn gick från Jordan vid Jeriko till Jerikos vatten österut, genom öknen, som från Jeriko höjer sig uppåt Bergsbygden mot Betel. 2 Gränsen gick vidare från Betel till Luz och så fram till arkiternas område, mot Atarot. 3 Därefter gick den västerut ner till jafletiternas område, ända till Nedre Bet-Horons område och till Gezer. Sedan gick den ut vid havet. 4 Detta fick Josefs barn, Manasse och Efraim, till arvedel.
Efraims stams område
5 Efraims barn fick, efter sina släkter, dessa gränser: Gränsen för deras arvedel i öster gick från Atrot- Addar till Övre Bet-Horon. 6 Sedan gick gränsen ut vid havet. I norr var Mikmetat gräns. Därifrån böjde sig gränsen österut till Taanat-Silo och fortsatte österut till Janoa. 7 Från Janoa gick den ner till Atarot och Naara, nådde Jeriko och gick ut vid Jordan. 8 Från Tappua gick gränsen västerut till bäcken Kana och gick sedan ut vid havet. Detta blev arvedelen för Efraims barns stam efter deras släkter. 9 Dit hörde också de städer som avdelades åt Efraims barn inom Manasses barns arvedel, alla dessa städer med sina byar. 10 Men de fördrev inte kananeerna, som bodde i Gezer. Därför bodde också kananeerna kvar bland Efraims barn, som de gör än i dag, men de blev arbetspliktiga tjänare under dem.
Manasses område väster om Jordan
17 Denna lott tillföll Manasse stam, ty Manasse var Josefs förstfödde. Makir, Manasses förstfödde, Gileads far, fick Gilead och Basan, eftersom han var en stridsman. 2 Manasses övriga barn fick också land efter sina släkter: Abiesers barn, Heleks barn, Asriels barn, Sikems barn, Hefers barn och Semidas barn. Dessa var Manasses, Josefs sons, manliga avkomlingar efter deras släkter.
3 Men Selofhad, son till Hefer, son till Gilead, son till Makir, son till Manasse, hade inga söner utan endast döttrar. Hans döttrar hette Mahla, Noa, Hogla, Milka och Tirsa. 4 Dessa trädde fram inför prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och inför furstarna och sade: " Herren befallde Mose att ge oss en arvedel bland våra bröder." Då gav man dem enligt Herrens befallning en arvedel bland deras farbröder. 5 Alltså blev det tio delar som tillföll Manasse - förutom Gileads land och Basan på andra sidan Jordan - 6 eftersom Manasses döttrar fick en arvedel bland hans söner. Men Gileads land hade Manasses övriga barn fått.
7 Området för Manasse gick från Aser till Mikmetat, som ligger öster om Sikem. Därefter gick gränsen åt höger, till En-Tappuas invånare. 8 Tappuas land tillhörde nämligen Manasse, men själva Tappua, inemot Manasses gräns, tillhörde Efraims barn. 9 Och gränsen gick ner till bäcken Kana. Städerna söder om bäcken hörde till Efraim, fastän de låg bland Manasses städer. Manasses gräns gick vidare norr om bäcken och sedan ut vid havet. 10 Det som låg söder om den tillhörde Efraim, men det som låg norr om den tillhörde Manasse, och deras gräns var havet. I norr nådde de till Aser och i öster till Isaskar. 11 Inom Isaskar och Aser fick Manasse Bet-Shan med underlydande orter, Jibleam med underlydande orter, invånarna i Dor med underlydande orter, invånarna i En-Dor med underlydande orter, invånarna i Taanak med underlydande orter, invånarna i Megiddo med underlydande orter, de tre höjdernas landskap.
12 Men Manasses barn kunde inte inta dessa städer, utan kananeerna förmådde hålla sig kvar där i landet. 13 När Israels barn blev starkare, gjorde de kananeerna arbetspliktiga under sig. De fördrev dem inte.
Efraim och Manasse begär mer land
14 Josefs barn sade till Josua. "Varför har du gett oss endast en lott och ett skifte till arvedel, fastän vi är ett talrikt folk, som Herren hittills har välsignat?" 15 Då svarade Josua dem: "Om du är ett talrikt folk, drag upp till skogsbygden och röj dig mark där i perisseernas och rafaeernas land, eftersom Efraims bergsbygd är för trång för dig." 16 Men Josefs barn sade: "Bergsbygden är inte tillräcklig för oss. Och alla kananeer som bor på slätten har vagnar av järn, både de som bor i Bet-Shan med underlydande orter och de som bor på Jisreelslätten." 17 Josua sade till Josefs hus, till Efraim och Manasse: "Du är ett talrikt folk och har stor kraft. Du skall inte ha endast en lott, 18 utan du skall få en bergsbygd, som också är en skogsbygd. Men du skall röja upp den, så att till och med dess utkanter kommer att tillhöra dig. Du skall fördriva kananeerna, även om de har vagnar av järn och är starka."
Psalm 148
Skapelsens lov till Herren
1 Halleluja!
Prisa Herren från himlen,
prisa honom i höjden.
2 Prisa honom, alla hans änglar,
prisa honom, hela hans här.
3 Prisa honom, sol och måne,
prisa honom, alla lysande stjärnor.
4 Prisa honom, ni himlars himmel
och ni vatten ovan himlen.
5 Ja, de skall prisa Herrens namn,
ty han befallde och de blev skapade.
6 Han gav dem deras plats
för alltid och för evigt.
Han gav dem en lag
som ingen överträder.
7 Prisa Herren från jorden,
ni havsdjur och alla djup,
8 eld och hagel, snö och töcken,
du stormande vind
som uträttar hans befallning,
9 ni berg och alla höjder,
ni fruktträd och alla cedrar,
10 ni vilda djur och all boskap,
ni kräldjur och bevingade fåglar,
11 ni jordens kungar och alla folk,
ni furstar och alla domare på jorden,
12 ni ynglingar och unga kvinnor,
ni gamla med de unga.
13 Prisa Herrens namn,
ty endast hans namn är högt,
hans majestät når över jord och himmel.
14 Han har upphöjt ett horn för sitt folk
till en lovsång för alla sina fromma,
för Israels barn, det folk som står honom nära.
Halleluja!
8 På den tiden, säger Herren, skall man kasta Juda kungars och furstars ben, prästernas och profeternas ben och Jerusalems invånares ben ut ur deras gravar 2 och strö omkring dem inför solen och månen och himlens alla stjärnor, som de har älskat, dyrkat och följt, sökt och tillbett. De skall inte samlas ihop eller begravas, de skall bli gödsel på marken. 3 Alla de som blir kvar av detta onda släkte skall hellre vilja dö än leva, vart jag än fördriver dem, säger Herren Sebaot.
Ett avfall utan motstycke
4 Säg också till dem: Så säger Herren:
Om någon faller reser han sig då inte upp igen
och om någon går vilse vänder han då inte om?
5 Varför vänder de sig ständigt bort,
detta Jerusalems folk?
De håller fast vid sitt svek,
de vägrar att vända om.
6 Jag har lyssnat och hört efter.
Det som inte är rätt, det talar de.
Ingen enda ångrar sin ondska,
ingen säger: "Vad har jag gjort?"
Alla viker av i egen riktning, likt hästar som störtar sig ut i striden.
7 Till och med storken under himlen
vet sin bestämda tid,
och turturduvan, svalan och tranan
passar tiden när de skall komma tillbaka.
Men mitt folk känner inte Herrens domslut.
8 Hur kan ni då säga: "Vi är visa,
och vi har Herrens lag".
Se, utan tvekan har de skriftlärdas lögnpenna
förvandlat lagen till lögn.
9 De visa skall komma på skam,
förskräckas och tas till fånga.
Se, de har förkastat Herrens ord.
Vad har de då för vishet?
10 Därför skall jag ge deras hustrur åt andra
och deras åkrar åt erövrare.
Ty hög som låg, alla söker de orätt vinning.
Profet och präst, alla handlar de lögnaktigt.
11 De tar det lätt med att hela dottern mitt folks skada
och säger: "Allt står väl till, allt står väl till".
Men allt står inte väl till.
12 De skall stå där med sin skam,
därför att de bedrev sådana avskyvärda ting.
Ändå känner de ingen skam
och förstår inte att blygas.
Därför skall de falla bland dem som faller.
När tiden kommer att jag skall straffa dem,
skall de komma på fall, säger Herren.
13 Jag skall rycka bort och förgöra dem,
säger Herren.
Inga druvor blir kvar på vinstockarna
och inga fikon på fikonträden,
till och med löven är vissnade.
Det jag gav dem skall tas ifrån dem.
14 Varför sitter vi stilla här?
Låt oss samlas och gå in i de befästa städerna
och möta slutet där.
Ty Herren, vår Gud, låter oss förgås.
Han ger oss förgiftat vatten att dricka,
ty vi har syndat mot Herren.
15 Vi väntade på välgång,
men inget gott kommer,
på en tid med läkedom,
men se, förskräckelse råder.
16 Från Dan hörs hans hästar frusta.
När hans hingstar gnäggar bävar hela landet.
De kommer och slukar landet med allt som där finns,
staden och alla som bor i den.
17 Se, jag sänder ormar bland er,
giftormar som inte kan besvärjas,
och de skall bita er,
säger Herren.
Profetens stora sorg
18 Var skall jag finna lindring i min sorg?
Mitt hjärta är sjukt i mig.
19 Hör, dottern mitt folk ropar från fjärran land:
"Finns då inte Herren mer i Sion?
Är hennes konung inte längre där?"
Varför har de retat mig till vrede med sina beläten,
med sina främmande avgudar?
20 Skördetiden är förbi,
sommaren är över,
men vi har inte blivit räddade.
21 Jag är förkrossad
därför att dottern mitt folk har krossats.
Jag sörjer, förfäran har gripit mig.
22 Finns då ingen balsam i Gilead,
finns där ingen läkare?
Varför blir dottern mitt folk inte helad?
Liknelsen om kungasonens bröllop
22 Jesus talade än en gång till dem i liknelser: 2 "Himmelriket är likt en kung som höll bröllop för sin son. 3 Han sände ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma. 4 Då sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till de inbjudna: Jag har gjort i ordning min måltid. Mina oxar och min gödboskap är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet! 5 Men de brydde sig inte om det utan gick sin väg, en till sitt jordbruk, en annan till sina affärer. 6 De andra grep hans tjänare och misshandlade och dödade dem. 7 Då blev kungen vred och skickade ut sina trupper och lät döda mördarna och brände ner deras stad. 8 Sedan sade han till sina tjänare: Allt är klart för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. 9 Gå därför till vägskälen och bjud till bröllopet alla som ni träffar på. 10 Tjänarna gick då ut på vägarna och samlade alla de mötte, både onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.
11 När kungen kom in för att se sina gäster, lade han märke till en man som inte var klädd i bröllopskläder. 12 Han sade till honom: Min vän, hur har du kommit in utan bröllopskläder? Mannen teg. 13 Då sade kungen till tjänarna: Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför! Där skall man gråta och skära tänder. 14 Ty många är kallade, men få är utvalda."
Skatt till kejsaren
15 Då gick fariseerna och överlade om hur de skulle kunna fälla honom för något som han sade. 16 De sände till honom sina lärjungar tillsammans med herodianerna,[a] som skulle säga: "Mästare, vi vet att du är ärlig och ger en rätt undervisning om Guds väg[b] och inte tar parti för någon utan behandlar alla lika. 17 Säg oss nu: Vad anser du? Är det tillåtet att betala skatt till kejsaren eller är det inte tillåtet?" 18 Jesus märkte deras ondska och frågade: "Varför försöker ni snärja mig, ni hycklare? 19 Visa mig det mynt som man betalar skatten med." De räckte honom en denar, 20 och han frågade dem: "Vems bild och inskrift är detta?" 21 De svarade: "Kejsarens". Då sade han till dem: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud." 22 När de hörde detta, blev de mycket förvånade. Och de lämnade honom och gick sin väg.
De dödas uppståndelse
23 Samma dag kom det fram några sadduceer till Jesus - de påstår att det inte finns någon uppståndelse - och frågade honom: 24 "Mästare, Mose har sagt: Om någon dör barnlös, skall hans bror gifta sig med änkan och skaffa barn åt sin bror. [c] 25 Nu fanns det bland oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och då han inte hade några barn, lämnade han sin hustru efter sig åt sin bror. 26 På samma sätt gick det med den andre och den tredje och till slut med alla sju. 27 Sist av alla dog hustrun. 28 Vem av de sju skall hon vara hustru till vid uppståndelsen? Alla var ju gifta med henne."
29 Jesus svarade dem: "Ni tar fel och förstår varken Skriften eller Guds makt. 30 Ty vid uppståndelsen gifter man sig inte och blir inte bortgift, utan man är som änglarna i himlen. 31 Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst vad Gud har sagt till er: 32 Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud?[d] Han är inte en Gud för döda utan för levande." 33 När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.
Det viktigaste budet
34 Fariseerna hörde att Jesus hade gjort sadduceerna svarslösa och samlades kring honom. 35 En av dem, en laglärd, ville sätta honom på prov och frågade: 36 "Mästare, vilket är det största budet i lagen?" 37 Han svarade: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. [e] 38 Detta är det största och främsta budet. 39 Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. [f] 40 På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna."[g]
Vad anser ni om Messias?
41 Medan fariseerna var samlade, frågade Jesus dem: 42 "Vad anser ni om Messias? Vems son är han?" De svarade honom: "Davids". 43 Då sade han till dem: "Hur kan då David, driven av Anden, kalla honom Herre och säga: 44 Herren sade till min Herre:[h] Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.[i] 45 Om nu David kallar honom sin Herre, hur kan då Messias vara Davids son?"[j] 46 Ingen kunde svara honom ett ord, och från den dagen vågade ingen längre fråga honom.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln