M’Cheyne Bible Reading Plan
Krigslagar
20 När du drar ut i krig mot dina fiender och får se hästar och vagnar och ett folk större än du, skall du inte bli rädd för dem, ty Herren, din Gud, som förde dig upp ur Egyptens land, är med dig. 2 När ni står beredda att gå till strid, skall prästen träda fram och tala till folket. 3 Han skall säga till dem: "Hör, Israel! Ni står i dag beredda att gå till strid mot era fiender. Låt inte era hjärtan vara modlösa. Var inte rädda, bäva inte för dem och var inte förskräckta, 4 ty Herren, er Gud, går själv med er för att strida för er mot era fiender och ge er seger."
5 Och tillsyningsmännen skall säga till folket: "Om någon har byggt sig ett nytt hus men ännu inte invigt det, må han vända tillbaka hem så att inte en annan kommer och inviger det, om han själv faller i striden. 6 Om någon har planterat en vingård men ännu inte fått skörda frukten från den, må han vända tillbaka hem så att inte en annan kommer och skördar frukten av den, om han själv faller i striden. 7 Om någon har trolovat sig med en kvinna men ännu inte tagit henne till sig, må han vända tillbaka hem så att inte en annan tar henne till sig, om han själv faller i striden."
8 Vidare skall tillsyningsmännen säga till folket: "Om någon är rädd och har ett modlöst hjärta, må han vända tillbaka hem så att inte också hans bröders hjärtan blir lika modlösa som hans eget." 9 När tillsyningsmännen har avslutat sitt tal till folket, skall befälhavare över hären tillsättas och dessa skall gå i spetsen för folket.
10 När du kommer till någon stad för att strida mot den, skall du först erbjuda den fred. 11 Om den då ger ett fredligt svar och öppnar sina portar för dig, skall allt folket som finns där bli arbetspliktigt under dig och tjäna dig. 12 Men om den inte vill ha fred utan vill föra krig mot dig, skall du belägra den. 13 Och när Herren, din Gud, ger den i din hand skall du slå alla av mankön där med svärd. 14 Men kvinnorna, barnen, boskapen och allt annat som finns i staden, ja, allt rov, skall du ha som ditt byte. Du skall njuta av det rov som Herren, din Gud, har gett dig från dina fiender. 15 Så skall du göra med alla de städer som är mycket långt borta från dig och som inte hör till dessa hednafolks städer.
16 Men i de städer som tillhör dessa folk och som Herren, din Gud, ger dig till arvedel skall du inte låta något som andas få leva. 17 Du skall ge dem till spillo: hetiterna och amoreerna, kananeerna och perisseerna, hiveerna och jebusiterna, så som Herren, din Gud, har befallt dig, 18 för att de inte skall lära er att bedriva alla de vedervärdigheter som de själva har bedrivit till sina gudars ära och så komma er att synda mot Herren, er Gud.
19 Om du belägrar en stad under lång tid för att erövra och inta den, skall du inte förstöra träden omkring den genom att höja din yxa mot dem. Du må äta av deras frukt, men du får inte hugga ner dem. Träden på marken är ju inte människor, som skall drabbas när du går till angrepp. 20 Men träd som du vet inte bär ätbar frukt må du förstöra och hugga ner och av dem bygga belägringsverk mot den fientliga staden till dess den faller.
FEMTE BOKEN
Psalm 107
De återlöstas tacksamhet
1 Tacka Herren, ty han är god,
ty hans nåd varar i evighet.
2 Så säger Herrens återlösta,
de som han har återlöst från fiendens hand,
3 de som han har församlat från länderna,
från öster och väster,
från norr och söder.[a]
4 De irrade omkring i öknen på öde stigar,
de fann ingen plats där de kunde bo.
5 De var hungriga och törstiga,
deras liv tynade bort.
6 Men de ropade till Herren i sin nöd
och han räddade dem ur deras trångmål.
7 Han ledde dem på den rätta vägen,
så att de kom till en stad där de kunde bo.
8 Må de tacka Herren för hans nåd,
för hans underbara gärningar mot människors barn,
9 ty han stillade själens törst
och mättade själens hunger med sitt goda.
10 De satt i mörker och dödsskugga,
fångna i elände och järnbojor,
11 ty de hade varit upproriska mot Guds ord
och föraktat den Högstes råd.
12 Han ödmjukade deras hjärtan genom lidande,
de kom på fall och hade ingen hjälpare.
13 Men de ropade till Herren i sin nöd
och han frälste dem ur deras trångmål.
14 Han förde dem ut ur mörker och dödsskugga,
han slet sönder deras bojor.
15 Må de tacka Herren för hans nåd,
för hans underbara gärningar mot människors barn,
16 ty han krossade kopparportar
och bröt sönder järnbommar.
17 De var dåraktiga och blev plågade
för sin upproriskhet och synd.
18 De kände avsky för all mat
och var nära dödens portar.
19 Men de ropade till Herren i sin nöd,
och han frälste dem ur deras trångmål.
20 Han sände sitt ord och botade dem
och räddade dem från undergång.
21 Må de tacka Herren för hans nåd,
för hans underbara gärningar mot människors barn.
22 Må de offra lovets offer
och förkunna hans verk med jubel.
23 De som for ut på havet med skepp
och drev handel på stora vatten,
24 de såg Herrens gärningar
och hans under i havets djup.
25 Han talade, och en stormvind uppstod
så att havets vågor gick höga.
26 De for upp mot himlen
och ner i djupen,
så att de miste modet i sin olycka.
27 De raglade och stapplade som druckna,
det var förbi med all deras vishet.
28 Men de ropade till Herren i sin nöd
och han förde dem ut ur deras trångmål.
29 Han stillade stormen
och böljorna omkring dem tystnade.
30 De gladdes över att det blev stilla,
och han förde dem till den hamn dit de ville.
31 Må de tacka Herren för hans nåd,
för hans underbara gärningar mot människors barn,
32 må de upphöja honom i folkets församling
och prisa honom där de äldste sitter.
33 Han gjorde strömmar till öken,
källsprång till torr mark
34 och bördigt land till salthed
för dess invånares ondskas skull.
35 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö
och torrt land till källsprång.
36 Han lät de hungriga slå sig ner där
och bygga en stad där de kunde bo.
37 De besådde åkrar
och planterade vingårdar
som gav riklig skörd.
38 Han välsignade dem,
och de blev mycket talrika.
Han lät ej deras boskap minska i antal.
39 När de blev färre
och tyngdes av förtryck, olyckor och bekymmer,
40 utgöt han förakt över furstarna
och lät dem irra omkring
i en ödemark utan vägar.
41 Han upphöjde den fattige ur eländet
och förökade deras familjer som hjordar.
42 De rättrådiga ser det och gläder sig,
och all ondska måste tiga.
43 Den som är vis må lägga märke till detta
och tänka på Herrens nådegärningar.
Det stolta Babel faller
47 Stig ner och sätt dig i stoftet, du jungfru dotter Babel.
Sätt dig på jorden utan tron,
du kaldeernas dotter,
ty man skall inte mer kalla dig den fina och förnäma.
2 Tag en kvarn och mal mjöl, lägg av din slöja,
lyft upp släpet, blotta benen, vada genom strömmarna.
3 Din nakenhet skall blottas, din skam skall ses.
Jag skall utkräva hämnd och inte skona någon.
4 Vår återlösares namn är Herren Sebaot,
Israels Helige!
5 Sitt tyst och drag dig undan i mörkret,
du kaldeernas dotter,
ty du skall inte mer kallas
kungarikenas drottning.
6 Jag blev vred på mitt folk,
jag ohelgade min arvedel
och gav dem i din hand.
Och du visade dem inget förbarmande.
På gamla lät du ditt ok tynga hårt.
7 Du tänkte: "För alltid skall jag vara en drottning."
Därför ville du inte ta dig i akt
och tänkte inte på slutet.
8 Hör nu detta, du som lever i vällust,
du som sitter så trygg,
du som säger i ditt hjärta:
"Jag och ingen annan!
Aldrig skall jag sitta som änka,
aldrig veta av vad barnlöshet är."
9 Plötsligt skall båda dessa olyckor komma över dig,
på en och samma dag:
barnlöshet och änkestånd.
I fullt mått skall de komma över dig,
trots mängden av dina trolldomskonster,
trots dina besvärjelsers stora kraft.
10 Du förtröstade på din ondska och tänkte:
"Ingen ser mig."
Det var din vishet och din kunskap som förledde dig,
och du sade i ditt hjärta:
"Jag och ingen annan."
11 Därför skall olycka komma över dig,
och du skall inte veta varifrån den kommer.
Fördärv skall falla över dig,
du skall inte kunna avvärja det.
Plötsligt skall ödeläggelse komma över dig,
när du minst anar det.
12 Träd då fram med dina besvärjelser
och dina många trolldomskonster,
som du har tröttat ut dig med alltifrån din ungdom.
Kanske kan du få hjälp,
kanske kan du skrämma bort faran.
13 Du har arbetat dig trött med dina många rådslag.
Må nu de träda fram,
må de rädda dig, de som mäter upp himlen
och spanar i stjärnorna och kungör månad för månad
vad som skall komma över dig.
14 Se, de är som strå
som bränns upp i eld,
de kan inte rädda sitt liv ur lågornas våld.
Det kommer inte att finnas någon koleld att värma sig framför,
ingen brasa att sitta vid.
15 Så går det dem som du tröttade ut dig med,
dem som har bedrivit handel med dig sedan din ungdom.
De drar bort var och en åt sitt håll,
det finns ingen som räddar dig.
Domen över den stora skökan
17 En av de sju änglarna med de sju skålarna kom och talade till mig och sade: "Kom, jag skall visa dig domen över den stora skökan som tronar på många vatten.[a] 2 Jordens kungar har bedrivit otukt med henne, och dess invånare har blivit berusade av hennes otukts vin." 3 I anden förde han mig då bort till en öken. Och jag såg en kvinna sitta på ett scharlakansrött vilddjur, som var fullt med hädiska namn och hade sju huvuden och tio horn. 4 Kvinnan var klädd i purpur och scharlakan och smyckad med guld, ädelstenar och pärlor. I handen hade hon en guldbägare, full av skändligheter och smuts från hennes otukt. 5 På hennes panna var skrivet ett namn, en hemlighet: det stora Babylon, modern till skökorna och skändligheterna på jorden. 6 Och jag såg att kvinnan var berusad av de heligas blod, av Jesu vittnens blod. Och när jag såg henne blev jag mycket förundrad.
7 Och ängeln sade till mig: "Varför är du så förundrad? Jag skall tala om för dig hemligheten med kvinnan och vilddjuret, som bär henne och som har de sju huvudena och de tio hornen. 8 Vilddjuret som du såg, det var och är inte mer. Det skall stiga upp ur avgrunden och går sedan i fördärvet. De invånare på jorden som inte har sina namn skrivna i livets bok från världens grundläggning, de skall förundras när de ser vilddjuret, eftersom det var och inte är men skall komma.
9 Detta är det sinne som ger vishet: de sju huvudena är sju berg som kvinnan sitter på. De är också sju kungar. 10 Fem har fallit, en är, och en har ännu inte kommit, och när han kommer får han bli kvar bara en kort tid. 11 Vilddjuret som var och inte är, han är själv den åttonde men hör till de sju, och han går mot sin undergång. 12 Och de tio hornen du såg är tio kungar, som ännu inte har fått något rike. Men tillsammans med vilddjuret får de makt att regera som kungar under en enda timme. 13 De behärskas av ett och samma sinne och överlämnar sin makt och myndighet åt vilddjuret. 14 De skall strida mot Lammet, och Lammet skall besegra dem, tillsammans med de kallade, utvalda och troende, eftersom han är herrarnas Herre och konungarnas Konung."
15 Och han sade till mig: "Vattnen som du såg, där skökan tronar, de är folk och människomassor och folkslag och språk. 16 Och de tio hornen som du såg och vilddjuret, de kommer att hata skökan och göra henne utblottad och naken. De skall äta hennes kött och bränna upp henne i eld. 17 Ty Gud har ingett dem tanken att utföra hans plan och handla i en och samma avsikt och att ställa sin kungamakt i vilddjurets tjänst, till dess Guds ord går i uppfyllelse. 18 Och kvinnan som du såg är den stora staden, som regerar över kungarna på jorden."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln