M’Cheyne Bible Reading Plan

Herrens välgärningar under ökenvandringen

8 Alla de bud som jag i dag ger dig skall ni vara noga med att följa för att ni må leva och bli talrika, och för att ni må komma in i och ta i besittning det land som Herren med ed har lovat era fäder. ² Kom ihåg hur Herren, din Gud, i fyrtio år ledde dig hela vägen i öknen för att ödmjuka dig och pröva dig och så lära känna vad som var i ditt hjärta, om du skulle hålla hans bud eller inte. ³ Han ödmjukade dig och lät dig hungra, och han gav dig manna att äta, en mat som varken du eller dina fäder kände till, för att han skulle lära dig förstå att människan lever inte bara av bröd, utan av allt som utgår från Herrens mun. ⁴ Dina kläder blev inte utslitna och din fot svullnade inte under dessa fyrtio år. ⁵ Du skall veta i ditt hjärta att Herren, din Gud, fostrar dig, så som en man fostrar sin son, ⁶ och du skall hålla Herrens, din Guds, bud så att du vandrar på hans vägar och fruktar honom.

⁷ Ty Herren, din Gud, för dig in i ett gott land, ett land med vattenbäckar, källor och djupa vatten som flödar fram i dalar och på berg. ⁸ Det är ett land med vete och korn, med vinstockar, fikonträd och granatträd, ett land med ädla olivträd och med honung, ⁹ ett land där du inte skall äta ditt bröd i fattigdom och där ingenting skall fattas dig, ett land där stenarna är av järn och där du skall bryta koppar ur bergen. ¹⁰ Du skall äta och bli mätt, och du skall prisa Herren, din Gud, för det goda land han har gett dig.

Varning för högmod

¹¹ Se till att du inte glömmer Herren, din Gud, utan håller hans bud, föreskrifter och stadgar, som jag i dag ger dig. ¹² När du äter och blir mätt och bygger vackra hus och bor i dem, ¹³ när din nötboskap och din småboskap förökas och ditt silver och guld och allt annat du har förökas, ¹⁴ då må ditt hjärta inte bli högmodigt, så att du glömmer Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. ¹⁵ Det var han som ledde dig genom den stora och fruktansvärda öknen, bland giftiga ormar och skorpioner och över torr mark utan vatten, men som lät vatten komma ut åt dig ur den hårda klippan ¹⁶ och som gav dig manna att äta i öknen, en mat som dina fäder inte kände till, detta för att ödmjuka och pröva dig för att sedan göra dig gott.

¹⁷ Du skall inte säga i ditt hjärta: "Min egen kraft och min hands styrka har skaffat mig denna rikedom". ¹⁸ Du skall komma ihåg Herren, din Gud, ty det är han som ger dig kraft att förvärva rikedom, därför att han vill upprätthålla det förbund som han med ed har slutit med dina fäder, så som det är i dag.

¹⁹ Men om du glömmer Herren, din Gud, och följer andra gudar, tjänar och tillber dem, så bedyrar jag i dag för er att ni förvisso skall förgås. ²⁰ Liksom de hednafolk som Herren förgör för er skall också ni förgås, därför att ni inte lyssnade till Herrens, er Guds, röst.

Psalm 91

Tryggheten under den Högstes beskydd

Assyriernas hot mot Jerusalem

36 I kung Hiskias fjortonde regeringsår^[a] drog Sanherib, kungen i Assyrien, upp och angrep alla befästa städer i Juda och intog dem. ² Från Lakish skickade han Rab-Sake med en stor här till Jerusalem mot kung Hiskia. Han stannade vid Övre dammens vattenledning, på vägen till Valkarfältet.

³ Då gick överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, skrivaren Shebna och kanslern Joa, Asafs son, ut till honom. ⁴ Rab-Sake sade till dem: "Säg till Hiskia: Så säger den store kungen, kungen i Assyrien: Vad är det som gör dig så full av förtröstan? ⁵ Jag säger: Det är bara prat att du skulle veta råd och ha makt att föra krig. Vem förtröstar du nu på, eftersom du har satt dig upp mot mig? ⁶ Du förtröstar väl på den brutna rörstaven Egypten, men när någon stöder sig på den, går den in i hans hand och genomborrar den. Sådan är farao, kungen i Egypten, för alla som förtröstar på honom. ⁷ Eller säger du till mig: Vi förtröstar på Herren, vår Gud. Var det då inte hans offerhöjder och altaren Hiskia avskaffade, när han sade till Juda och Jerusalem: Inför detta altare skall ni tillbe? ⁸ Men ingå nu ett vad med min herre, kungen i Assyrien: Jag skall ge dig tvåtusen hästar, om du kan skaffa dig ryttare till dem. ⁹ Hur skulle du då kunna slå tillbaka en enda ståthållare, en av min herres ringaste tjänare? Och du sätter din förtröstan till Egypten för att få vagnar och ryttare! ¹⁰ Menar du att jag utan Herrens vilja har dragit upp till detta land för att fördärva det? Herren sade till mig: Drag upp mot detta land och fördärva det!"

¹¹ Då sade Eljakim och Shebna och Joa till Rab-Sake: "Tala till dina tjänare på arameiska, för vi förstår det språket. Tala inte till oss på judiska inför folket som står på muren." ¹² Men Rab-Sake svarade: "Är det då till din herre och till dig som min herre har sänt mig att tala dessa ord? Är det inte i stället till de män som sitter på muren och som tillsammans med er skall tvingas äta sin egen avföring och dricka sin egen urin?" ¹³ Därefter steg Rab-Sake närmare och ropade högt på judiska: "Hör den store kungens, den assyriske kungens, ord. ¹⁴ Så säger kungen: Låt inte Hiskia bedra er, för han kan inte rädda er. ¹⁵ Låt inte Hiskia få er att förtrösta på Herren, när han säger: Herren skall förvisso rädda oss, och denna stad skall inte ges i den assyriske kungens hand.

¹⁶ Lyssna inte på Hiskia, för kungen i Assyrien säger: Gör upp i godo med mig och kom ut till mig, så skall ni få äta var och en av sin vinstock och av sitt fikonträd och dricka var och en ur sin brunn, ¹⁷ tills jag kommer och hämtar er till ett land som är likt ert eget, ett land med säd och vin, ett land med bröd och vingårdar. ¹⁸ Låt inte Hiskia förleda er, när han säger: Herren skall rädda oss. Har någon av de andra folkens gudar räddat sitt land ur den assyriske kungens hand? ¹⁹ Var är Hamats och Arpads gudar? Var är Sefarvajims gudar? Eller har de räddat Samaria ur min hand? ²⁰ Vilken bland dessa länders alla gudar har kunnat rädda sitt land ur min hand? Skulle då Herren kunna rädda Jerusalem ur min hand?" ²¹ Men de teg och svarade honom inte ett ord, ty kungen hade givit denna befallning: "Svara honom inte."

²² Överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, skrivaren Shebna och kanslern Joa, Asafs son, kom till Hiskia med sönderrivna kläder och berättade för honom vad Rab-Sake hade sagt.

De sex första sigillen bryts

6 Och jag såg när Lammet bröt det första av de sju sigillen, och jag hörde ett av de fyra väsendena säga med en röst som åskan: "Kom!" ² Jag såg, och se: en vit häst, och han som satt på den hade en båge. Åt honom gavs en segerkrans, och han drog ut som segerherre, för att segra.

³ Och när Lammet bröt det andra sigillet, hörde jag det andra väsendet säga: "Kom!" ⁴ Då kom en annan häst ut, en eldröd, och åt honom som satt på den gavs makt att ta bort freden från jorden och få människor att slakta varandra. Och ett stort svärd gavs åt honom.

⁵ När Lammet bröt det tredje sigillet, hörde jag det tredje väsendet säga: "Kom!" Och jag såg, och se: en svart häst, och han som satt på den hade en våg i handen. ⁶ Och jag hörde liksom en röst mitt ibland de fyra väsendena säga: "Ett mått^[a] vete för en denar, och tre mått korn för en denar, och oljan och vinet får du inte skada."

⁷ När Lammet bröt det fjärde sigillet, hörde jag det fjärde väsendets röst säga: "Kom!" ⁸ Och jag såg, och se: en gulblek häst. Och han som satt på den hette Döden, och helvetet^[b] följde efter honom. Och åt dem gavs makt över en fjärdedel av jorden, makt att döda med svärd och med svält och med pest och genom jordens vilda djur.

⁹ När Lammet bröt det femte sigillet, såg jag under altaret deras själar som hade blivit slaktade för Guds ords skull och för det vittnesbörd som de hade. ¹⁰ De ropade med hög röst: "Herre, du som är helig och sannfärdig, hur länge skall det dröja, innan du dömer jordens invånare och utkräver hämnd för vårt blod?" ¹¹ Och åt var och en av dem gavs en vit klädnad, och de blev uppmanade att vara stilla ännu en liten tid, tills antalet av deras medtjänare och bröder, som skulle dödas liksom de, hade blivit fullt.

¹² Och jag såg när Lammet bröt det sjätte sigillet. Då blev det en stor jordbävning. Solen blev svart som en sorgdräkt,^[c] och hela månen blev som blod. ¹³ Himlens stjärnor föll ner på jorden, som när ett fikonträd fäller sina omogna frukter, när det skakas. ¹⁴ Och himlen försvann som när en bokrulle rullas ihop, och alla berg och öar flyttades från sin plats. ¹⁵ Kungarna på jorden, stormännen och härförarna, de rika och de mäktiga, alla slavar och fria, gömde sig i hålor och bland bergsklyftor, ¹⁶ och de sade till bergen och klipporna: "Fall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede. ¹⁷ Ty deras vredes stora dag har kommit, och vem kan då bestå?"