M’Cheyne Bible Reading Plan

Isak gifter sig med Rebecka

24 Abraham var nu en mycket gammal man och Gud hade välsignat honom på alla sätt.

² En dag sa Abraham till sin förvaltare och äldste tjänare:

³ Svär vid Herren, himlens och jordens Gud, att du inte ska låta min son gifta sig med någon av de kananeiska flickorna på orten.

⁴ Gå i stället till mitt hemland, till mina släktingar, och försök att hitta en hustru åt honom där.

⁵ Men om jag inte kan hitta en flicka som vill ge sig av så långt bort hemifrån? frågade tjänaren. Ska jag då ta med Isak dit, så att han kan få bo bland sina släktingar?

⁶ Nej, det får du inte göra vad som än händer, varnade Abraham.

⁷ Herren, himlens Gud, sa till mig att lämna mitt land och mitt folk och lovade att ge mig och mina barn detta land. Han ska skicka sin ängel framför dig, och han ska se till att du finner en flicka därifrån som kan bli min sonhustru.

⁸ Om du inte lyckas, så är du fri från denna ed, men under inga omständigheter får du ta med dig min son dit.

⁹ Tjänaren lovade då att följa Abrahams instruktioner.

¹⁰ Han tog med sig tio av Abrahams kameler, lastade med gåvor av allt det bästa hans husbonde ägde och reste till den stad där Nahor bodde, i centrala Irak.

¹¹ Där lät han kamelerna lägga sig ner bredvid en källa utanför staden. Det var kväll, och byns kvinnor kom ut för att hämta vatten.

¹² Herre, min husbondes Gud, bad han, visa att du är trofast mot min husbonde Abraham och hjälp mig att fullfölja resans uppdrag.

¹³ Här står jag nu bredvid denna källa, och byns flickor kommer ut för att hämta vatten.

¹⁴ Detta är min begäran: Om jag ber en av dem om något att dricka och hon säger: 'Javisst, och jag ska vattna dina kameler också!' så låt det vara den som du har utsett till att bli Isaks hustru. På så sätt ska jag veta vem det är.

^15-16 Medan han ännu talade till Herren om detta, kom en ung, vacker flicka som hette Rebecka med en vattenkruka på sin axel och fyllde den vid källan. Hennes far hette Betuel, son till Nahor och hans fru Milka.

¹⁷ Tjänaren sprang fram till henne och bad om något att dricka.

¹⁸ Javisst, sa hon och böjde snabbt ner kannan åt honom så att han kunde dricka.

¹⁹ Sedan sa hon: Jag ska vattna dina kameler också, tills de druckit så mycket de vill.

²⁰ Hon tömde kannan i vattenhon och sprang ner till källan igen och fortsatte att bära vatten åt kamelerna, tills de slutligen hade fått nog.

²¹ Tjänaren sa inget mer, men betraktade henne noggrant för att se efter om hon utförde det han bett Gud om, och om hon var den han sökte.

²² När kamelerna hade slutat att dricka, tog han fram ett guldörhänge som vägde fem gram, och två tunga guldarmband.

²³ Vems dotter är du? frågade han. Kan det vara så att din far har någon plats, där han kan ta emot oss över natten?

²⁴ Min far heter Betuel, son till Milka och hennes man Nahor, svarade hon.

²⁵ Ja, vi har gott om hö och mat åt kamelerna, och ett gästrum har vi också.

²⁶ Mannen stod där en stund med huvudet böjt och bad till Herren:

²⁷ Tack Herre, du som är min herre Abrahams Gud. Tack för att du är så trogen och sann mot honom att du har lett mig direkt till en familj som är släkt med min husbonde.

²⁸ Flickan sprang hem för att berätta för sina närmaste vad som hänt.

^29-30 När nu hennes bror Laban såg örhänget och armbanden på sin systers handleder och hörde berättelsen, sprang han ut till källan, där mannen fortfarande stod med sina kameler, och han sa till honom:

³¹ Kom och bo hos oss, min vän. Varför står du här utanför staden, när vi redan har rum i ordning åt dig och en plats iordningställd åt kamelerna?

³² Då följde mannen med Laban hem, och Laban gav honom halm för kamelerna att ligga på och mat åt dem och vatten åt kameldrivarna, så att de kunde tvätta sina fötter.

³³ Sedan serverades kvällsmåltiden. Men den gamle mannen sa: Jag tänker inte äta förrän jag har berättat för er varför jag är här.Och Laban sa: Ja, naturligtvis. Berätta ditt ärende!

³⁴ Jag är Abrahams tjänare, förklarade han.

³⁵ Herren har gett min husbonde så många välsignelser att han är en stor man där han bor. Gud har gett honom fårhjordar och boskapshjordar, han är rik på silver och guld och har många slavar och kameler och åsnor.

³⁶ När Sara, min husbondes hustru, var mycket gammal, födde hon en son åt min husbonde, och min husbonde har gett honom allt han äger.

³⁷ Min husbonde har också fått mig att lova att inte låta Isak gifta sig med någon av ortens flickor.

³⁸ Därför har jag fått order att bege mig till hans släktingar här i detta avlägsna land, till hans brors familj, för att hämta en flicka härifrån, som kan gifta sig med hans son. När jag frågade honom:

³⁹ 'Men om jag inte kan hitta en flicka som vill komma med mig?' svarade han:

⁴⁰ 'Hon kommer att vilja det, för min Herre, i vars gemenskap jag har vandrat, ska skicka sin ängel med dig och se till att ditt uppdrag kommer att bli framgångsrikt. Ja, leta rätt på en flicka bland mina släktingar, från min brors familj.

⁴¹ Du har lovat under ed att gå och fråga dem. Om de inte vill skicka någon, så är du befriad från ditt löfte.'

⁴² När jag i dag på eftermiddagen kom till brunnen, bad jag denna bön: 'Herre, min herre Abrahams Gud, om du planerar att göra mitt uppdrag framgångsrikt, får du leda mig på detta sätt:

⁴³ Här står jag nu bredvid denna brunn. Jag tänker säga till en av flickorna som kommer hit för att hämta vatten: Var snäll och ge mig lite vatten att dricka

⁴⁴ och hon ska svara: Javisst! Och jag ska vattna dina kameler också! Låt den flickan vara den som du har utvalt till att bli hustru åt min husbondes son!'

⁴⁵ Innan jag hade slutat tala kom Rebecka med sin vattenkanna på axeln, och hon gick ner till brunnen och hämtade vatten och fyllde kannan. Jag sa till henne: 'Ge mig något att dricka!'

⁴⁶ Snabbt lyfte hon ner kannan från axeln, så att jag kunde dricka, och sa till mig: 'Javisst, herre, och jag ska vattna kamelerna också!' Och det gjorde hon!

⁴⁷ Då frågade jag henne: 'Vems familj kommer du ifrån?' Och hon sa till mig: 'Nahors. Min far heter Betuel, Nahors och hans fru Milkas son.' Då gav jag henne örhänget och armbanden.

⁴⁸ Sedan böjde jag mitt huvud och tillbad och välsignade Herren, min herre Abrahams Gud, för att han hade lett mig rätt i mitt sökande efter en flicka från min husbondes brors familj.

⁴⁹ Säg därför 'ja' eller 'nej' till mig. Vill ni, eller vill ni inte, vara goda mot min husbonde och göra vad som är rätt? När ni svarar mig, vet jag vad nästa steg ska bli, om jag ska gå i den ena eller den andra riktningen.

⁵⁰ Då svarade Laban och Betuel: Herren har tydligen fört dig hit, så vad kan vi säga?

⁵¹ Ta henne och gå! Ja, låt henne bli hustru till din husbondes son, precis som Herren har sagt.

⁵² Vid detta svar föll Abrahams tjänare ner på sina knän inför Herren.

⁵³ Sedan gav han Rebecka juveler, insatta i rent guld och silver, och underbara kläder, och han gav också många värdefulla presenter till hennes mor och bror.

⁵⁴ De åt en kvällsmåltid, och tjänaren och männen som var med honom stannade där över natten. Men tidigt nästa morgon sa han: Låt mig resa tillbaka till min husbonde!

⁵⁵ Men vi vill att Rebecka ska stanna här hos oss åtminstone tio dagar eller så! utropade hennes mor och bror. Sedan kan hon resa.

⁵⁶ Men han bad: Hindra mig inte att resa. Herren har sett till att mitt uppdrag lyckats, och jag vill rapportera om detta till min husbonde.

⁵⁷ Nåväl, sa de. Vi ska ropa på flickan och fråga henne vad hon tycker.

⁵⁸ Då ropade de på Rebecka. Är du villig att resa med denne man? frågade de henne. Och hon svarade: Ja, det vill jag.

⁵⁹ De sa då adjö till henne och skickade med den kvinna som hade varit hennes sköterska i barndomen,

⁶⁰ och de välsignade Rebecka med denna välsignelse: Vår kära syster, må du bli mor till många miljoner! Måtte dina ättlingar vinna över alla sina fiender.

⁶¹ Rebecka och hennes tjänarinnor steg upp på kamelerna och följde med honom.

⁶² Under tiden hade Isak, vars hem låg i Negev, återvänt till Beer-Lahai-Roi.

⁶³ När han en kväll tog en promenad över åkrarna försjunken i tankar, tittade han upp och såg kamelerna komma.

⁶⁴ Rebecka lade märke till honom och steg snabbt ner.

⁶⁵ Vem är denne man, som vandrar över åkrarna för att möta oss? frågade hon tjänaren. Han svarade: Det är min husbondes son. Då drog hon sin slöja över ansiktet.

⁶⁶ Sedan berättade tjänaren hela historien för Isak.

⁶⁷ Isak förde Rebecka till sin mors tält, och hon blev hans hustru. Han älskade henne och hon blev till stor tröst för honom, eftersom han förlorat sin mor.

Jesus varnar för de religiösa ledarnas dubbelmoral

23 Sedan talade Jesus till folkmassan och till sina lärjungar och sa:

² Man skulle kunna tro att dessa judiska ledare och dessa fariseer är Mose själv, som de håller på och stiftar nya lagar!

³ Det kan mycket väl vara rätt att göra som de säger, men följ absolut inte deras exempel. De gör nämligen inte själva det som de uppmanar andra att göra.

⁴ De lägger på er omöjliga krav, som de själva inte ens försöker uppfylla.

⁵ De gör allt bara för att synas. De försöker se heliga ut genom att gå omkring med extra stora böneremmar på armen, och genom att göra fransarna på sina mantlar längre.

⁶ Och de älskar att sitta vid honnörsborden vid festerna, och i gudstjänsterna tar de plats på främsta raden.

⁷ De njuter av att bli iakttagna på gatorna och kallas 'rabbi' eller 'mästare'.

⁸ Låt aldrig någon kalla er så, för bara Gud är er lärare, och ni står alla på samma plan som bröder.

⁹ Och kalla ingen här på jorden 'Far

¹⁰ Och kalla er inte 'lärare

¹¹ Ju mer anspråkslös er tjänst för andra är, desto större är ni själva. Vill du vara störst, var då en tjänare!

¹² Men de som tror att de är något stort kommer att bli besvikna och förödmjukade, och de som ödmjukar sig kommer att upphöjas.

Jesus fördömer de religiösa ledarna

^13-14 Ve er, fariseer och andra religiösa ledare! Ni bedragare! Ni hindrar andra att komma in i himmelriket och själva kommer ni inte heller dit. Och samtidigt som ni ställer er på gatorna och ber långa och fromma böner kastar ni ut änkor och faderlösa från deras hem. Bedragare!

¹⁵ Ja, ve er, hycklare! Ni kan göra vad som helst för att omvända någon, men sedan gör ni den arma stackaren till ett helvetets barn, dubbelt värre än ni själva.

¹⁶ Ve er, ni blinda vägvisare! Ni påstår att om man svär 'vid Guds tempel' betyder det ingenting. Den eden kan man bryta, men om man svär 'vid guldet i templet' är det bindande!

¹⁷ Blinda dårar! Vilket är viktigast, guldet eller templet som gör guldet heligt?

¹⁸ Och ni säger att om man svär 'vid altaret' betyder det ingenting, men att svära 'vid gåvorna på altaret' är bindande!

¹⁹ Blinda dårar! Vilket är störst, gåvan på altaret eller altaret självt som gör gåvan helig?

²⁰ När ni svär 'vid altaret' svär ni vid både altaret och allt som är på det,

²¹ och när ni svär 'vid templet' svär ni både vid templet och vid den Gud som bor i det.

²² Och när ni svär 'vid himlen' så svär ni vid Guds tron och vid Gud själv.

²³ Ja, ve er, fariseer och religiösa ledare. Ni hycklare! Till och med av kryddväxter som dill och kummin ger ni Gud en tiondel, men ni är likgiltiga för det som är långt viktigare: rättvisa, medlidande och trohet. Visst ska ni ge Gud en tiondel, men försumma för den skull inte det som är det viktigaste.

²⁴ Ni blinda vägvisare, som är rädda för att få i er en mygga, men som utan betänkligheter kan sluka en kamel!

²⁵ Ve er, fariseer och ni hycklande religiösa ledare! Till det yttre är ni som bägaren ni dricker ur. Den är polerad och glänser, men ert liv stinker av bedrägeri och girighet.

²⁶ Blinda fariseer! Se först till att ni får det rätt ställt med Gud, så kommer ni att få ordning på allt annat i era liv.

²⁷ Ve er, fariseer och religiösa ledare! Ni är som vackra gravkamrar, fyllda av döda människors ben och av smuts och ruttenhet.

²⁸ Ni gör allt för att framstå som fromma, men i verkligheten är ni fulla av bedrägeri och synd.

^29-30 Ja, ve er fariseer och ni hycklande religiösa ledare! Ni bygger monument över profeterna och de rättfärdigas gravar smyckar ni med blommor. Och sedan påstår ni: 'Om vi hade levt då, skulle vi aldrig ha dödat profeterna på det sätt som våra förfäder gjorde.'

³¹ När ni säger detta medger ni att ni är söner till onda människor.

³² Ni går i deras fotspår, och i ondska kan ni mäta er med dem.

³³ Era lömska förförare! Hur ska ni kunna undkomma helvetets dom?

³⁴ Jag ska skicka profeter till er, och andefyllda män och lärare. En del av dem kommer ni att korsfästa. Andra kommer ni att piska blodiga i era synagogor och förfölja dem från stad till stad.

³⁵ Därigenom gör ni er skyldiga till alla rättfärdiga mäns blod från den rättfärdige Abel till Sakarja, Berekjas son, som blev dödad av er i templet mellan altaret och det allraheligaste.

³⁶ Ja, alla århundradens samlade domar kommer att drabba denna generation.

Jesus sörjer över Jerusalem än en gång

³⁷ O, Jerusalem, Jerusalem, du stad, som mördar profeterna och stenar alla dem som Gud sänder till dig! Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, som en höna samlar sina kycklingar under sina vingar, men ni ville inte låta mig göra det.

³⁸ Nu kommer ni själva att få ta hand om ert övergivna tempel.

³⁹ Ja, jag säger er att ni kommer inte att se mig igen förrän ni säger: 'Välsignad är den som kommer i Herrens namn.'

Inga främlingar i templet

13 När man samma dag läste Moses lag, fann man ett avsnitt där det sas att ammoniterna och moabiterna aldrig skulle tillåtas att fira gudstjänst i templet.

² De hade nämligen inte bistått israeliterna med mat och dryck utan i stället lejt Bileam att förbanna dem, även om Gud vände förbannelsen till välsignelse.

³ När detta påbud lästes, uteslöts omedelbart alla utlänningar från Israels folk.

⁴ Innan detta hände hade prästen Eljasib, en god vän till Tobia, blivit utsedd att förestå förråden i templet.

⁵ Han hade inrett ett av förrådsrummen till Tobia. Tidigare hade rummet använts för att förvara spisoffret, rökelsen och kärlen samt tiondet av säden, det nya vinet och olivoljan. Mose hade föreskrivit att dessa offer skulle tillhöra leviterna, sångarna och dörrvakterna.

⁶ Jag var inte i Jerusalem vid den tiden, för jag återvände till Babylon under det trettioandra året av kung Artasastas regering, även om jag senare fick tillåtelse att återvända till Jerusalem.

⁷ När jag kom tillbaka till Jerusalem och fick reda på att Eljasib hade inrett ett rum åt Tobia i själva templet,

⁸ blev jag mycket upprörd och kastade ut alla hans tillhörigheter därifrån.

⁹ Sedan befallde jag att man genast skulle rena platsen, och jag hämtade tillbaka tempelkärlen, spisoffren och rökelsen.

Leviterna återinkallas

¹⁰ Jag fick också reda på att leviterna inte fått vad de var berättigade till, och därför hade de och sångarna som skulle leda gudstjänsterna tvingats att återvända till sina åkrar.

¹¹ Då kallade jag genast samman ledarna och frågade dem: Varför står Guds hus övergivet? Sedan kallade jag tillbaka leviterna och återinsatte dem i deras tjänster,

¹² och än en gång började folket i Juda bära fram tionde av säd, vin och olja till templets förråd.

¹³ Jag tillsatte prästen Selemja och Sadok, den skriftlärde, tillsammans med Pedalja, en av leviterna, till att vara förvaltare över förrådshusen, och till deras assistent utsåg jag Hanan, som var son till Sackur och sonson till Mattanja. Dessa män hade ett gott anseende, och deras uppgift var nu att rättvist ombesörja utdelningen till sina bröder.

¹⁴ Herre, kom ihåg allt detta, och glöm inte allt jag har gjort för templet!

Inget arbete på sabbaten

¹⁵ En sabbat fick jag i Juda se män som trampade sin vinpress och andra som körde hem säd eller lastade sina åsnor med vin, druvor, fikon och alla slags varor för att frakta detta till Jerusalem. Jag varnade dem offentligt.

¹⁶ Det fanns också några där från Tyrus, som förde in fisk och annat till försäljning på sabbaten.

¹⁷ Då frågade jag ledarna i Juda: Varför missbrukar ni sabbaten?

¹⁸ Är det inte nog att era förfäder gjorde sådana överträdelser och lät olyckan drabba oss och vår stad? Nu drar ni ner ytterligare olyckor över Israels folk genom att missbruka sabbaten på det här sättet.

¹⁹ Från den stunden befallde jag att stadsportarna skulle stängas vid mörkrets inbrott när sabbaten började, och att de inte fick öppnas förrän den var över. Jag lät några av mina män vakta portarna så att inte några varor kunde föras in i staden under sabbaten.

²⁰ Två eller tre gånger hände det att köpmän och försäljare slog läger utanför Jerusalem,

²¹ men jag lät dem förstå att om det hände igen skulle det stå dem dyrt. De respekterade detta och kom aldrig mer på en sabbat.

²² Sedan befallde jag leviterna att rena sig och hålla vakt vid portarna för att bevara sabbaten helig. Kom ihåg detta, Herre! Förbarma dig över mig efter din stora nåd!

Nehemja förbjuder blandäktenskap

²³ Vid den tiden upptäckte jag också att några män i Juda hade gift sig med kvinnor från Asdod, Ammon och Moab.

²⁴ Många av deras barn kunde inte tala vårt språk ordentligt utan blandade upp det med andra språk.

²⁵ Jag förebrådde dessa föräldrar och uttalade förbannelser över dem. Ja, en del av dem straffade jag handgripligen, tills de lovade inför Gud att inte låta sina barn gifta sig utanför Israel.

²⁶ Var det inte just det här som var kung Salomos problem? frågade jag. Det fanns ingen kung som kunde jämföras med honom, och Gud älskade honom och gjorde honom till kung över hela Israel, men ändå fick utländska kvinnor honom att synda.

²⁷ Tror ni att vi kan tolerera, att ni fortsätter med sådana synder?

²⁸ En son till Jojada, översteprästen Eljasibs son, var svärson till horoniten Sanballat. Honom drev jag bort från templet och ur min åsyn.

²⁹ Kom ihåg dem, Gud, för de har missbrukat prästens tjänst och prästers och leviters löften till dig.

³⁰ Jag renade präster och leviter, avskilde dem från allt främmande och förvissade mig om att var och en visste vad han skulle göra.

³¹ Jag såg till att de bar fram veden till altaret på bestämda tider och att de vakade över att alla offer bars fram.Tänk på detta, min Gud, och kom i din godhet ihåg mig!

23 Paulus såg uppmärksamt på rådet och sa sedan: Bröder, jag har alltid levt med ett gott samvete inför Gud.

² Då befallde översteprästen Ananias att de som stod bredvid Paulus skulle slå honom på munnen.

³ Men Paulus sa till honom: Gud ska slå dig, din hycklare! Vad är du för en domare, som själv bryter lagen genom att befalla att jag ska bli slagen på detta sätt?

⁴ De som stod bredvid Paulus sa till honom: Talar man på det sättet till Guds överstepräst?

⁵ Bröder, jag visste inte att han var överstepräst, svarade Paulus. Skrifterna säger ju: 'Tala aldrig illa om dina överordnade.'

⁶ Paulus visste att en del av rådet bestod av saddukeer och en del av fariseer. Därför ropade han: Bröder, jag är farisé liksom alla mina förfäder. Och jag står inför rätta här i dag, därför att jag tror på uppståndelsen från de döda.

⁷ Detta delade omedelbart rådet i två delar.

⁸ Saddukeerna säger nämligen att det inte finns någon uppståndelse, eller några änglar eller några andar, men fariseerna tror på allt detta.

⁹ Det blev alltså en väldig oreda. Några av de judiska ledarna reste sig upp för att hävda att Paulus hade rätt. Vi kan inte se att han har gjort något fel, ropade de. Kanske en ande eller en ängel talade till honom där på Damaskusvägen.

¹⁰ Oväsendet blev allt värre, och männen slet i Paulus från båda sidor och drog honom än åt det ena hållet och än åt det andra. Kommendanten, som var rädd att de skulle slita honom i stycken, befallde till slut att soldaterna skulle ta honom därifrån med våld och föra honom tillbaka till kasernen.

¹¹ Den natten stod Herren vid Paulus sida och sa: Var inte orolig, Paulus. På samma sätt som du har vittnat om mig för folket här i Jerusalem, så måste du också vittna om mig i Rom.

Planer på att mörda Paulus

^12-13 Nästa morgon samlades ett fyrtiotal judar och svor att de inte skulle äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus.

¹⁴ Sedan gick de till översteprästerna och de äldste och talade om för dem vad de hade kommit överens om.

¹⁵ Be kommendanten föra Paulus tillbaka inför rådet igen, sa de. Låt honom tro att ni tänker ställa några fler frågor. Sedan dödar vi honom på vägen hit.

¹⁶ Men Paulus systerson fick reda på deras plan och gick till kasernen och berättade allt för Paulus.

¹⁷ Då kallade Paulus till sig en av officerarna och sa: Ta med den här pojken till kommendanten. Han har något viktigt att säga honom.

¹⁸ Officeren gjorde det och förklarade: Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta med den här unge pojken till dig. Han har visst något att säga dig.

¹⁹ Befälhavaren tog pojken i handen, ledde honom åt sidan och frågade: Vad är det du vill säga mig?

²⁰ I morgon, svarade han, kommer judarna att be dig föra Paulus inför rådet igen, och låta dig tro att de vill veta mer om hans fall.

²¹ Gör det inte! Mer än fyrtio män ligger gömda i ett bakhåll för att döda honom. De har svurit att inte äta eller dricka förrän Paulus är död. De är redan där ute nu och väntar på att du ska låta dem få som de vill.

²² Låt inte någon få reda på vad du har berättat för mig, varnade kommendanten pojken när han gick därifrån.

Paulus förs till Caesarea

^23-24 Sedan kallade han på två av sina officerare och sa: Beordra tvåhundra soldater att vara klara att marschera till Caesarea klockan nio i kväll, tillsammans med tvåhundra spjutkastare och sjuttio ryttare. Ge Paulus en häst att rida på och se till att han kommer välbehållen fram till landshövdingen Felix.

²⁵ Sedan skrev han följande brev till landshövdingen:

²⁶ Från Claudius Lysias.Till Hans excellens landshövdingen Felix. Varmaste hälsningar.

²⁷ Den här mannen greps av judarna. De skulle just till att döda honom när jag skickade ut soldater för att befria honom, för jag fick veta att han är romersk medborgare.

²⁸ Sedan tog jag honom till deras råd för att försöka få reda på vad han hade gjort.

²⁹ Jag förstod snart att det var något som hade att göra med deras judiska religion, och alltså ingenting som bör bestraffas med fängelse eller döden.

³⁰ Men när jag fick höra talas om att man planerade att mörda honom, beslöt jag att skicka honom till dig. Jag tänker uppmana hans åklagare att komma med sina anklagelser till dig.

³¹ Samma natt förde soldaterna enligt sina order Paulus till Antipatris.

³² De återvände till kasernen nästa morgon och lät sedan ryttarna fortsätta med honom till Caesarea.

³³ När de kom fram till Caesarea överlämnade de brevet till landshövdingen och förde också in Paulus till honom.

³⁴ Han läste brevet och frågade sedan Paulus varifrån han kom.Kilikien, svarade Paulus.

³⁵ Jag ska ta upp ditt fall när dina åklagare kommer, sa landshövdingen. Sedan befallde han att Paulus skulle förvaras i fängelset i kung Herodes palats.