M’Cheyne Bible Reading Plan
Gud lovar Abram en son
15 Efteråt sa Herren till Abram i en syn: Var inte orolig, Abram, för jag ska försvara dig, och jag ska ge dig stora välsignelser.
2-3 Men Abram svarade: Herre, Herre, vad har jag för nytta av alla dina välsignelser, när jag inte har någon son? Utan en son kommer någon annan i min familj att ärva all min rikedom.
4 Då sa Herren till honom: Nej, ingen annan kommer att bli din arvinge, för du ska få en son som ska ärva allt du äger.
5 Sedan förde Gud ut Abram under natthimlen och sa till honom: Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan. Dina ättlingar kommer att bli som dessa, alltför många för att kunna räknas!
6 Och Abram trodde Gud, och Gud räknade honom som rättfärdig på grund av hans tro.
7 Han sa till honom: Jag är Herren, som förde dig ut ur kaldeernas Ur för att ge dig detta land för all framtid.
8 Men Abram svarade: Herre, Herre, hur kan jag vara säker på att du vill ge mig allt det här?
9 Då sa Herren till honom att ta en tre år gammal kviga, en tre år gammal get, en tre år gammal bagge, en turturduva och en ung duva
10 och slakta dem och dela dem på mitten och skilja halvorna åt, men att inte dela fåglarna.
11 Och när gamarna kom ner över de slaktade djuren, schasade Abram bort dem.
12 När solen gick ner den kvällen föll en tung sömn över Abram, och han såg i en syn ett fruktansvärt olycksbådande mörker, som fyllde honom med skräck.
13 Då sa Herren till Abram: Dina ättlingar kommer att förtryckas som slavar i ett främmande land under 400 år.
14 Men jag ska straffa det folk som gör dem till slavar, och till slut kommer de att gå därifrån med stora rikedomar,
15 (och själv kommer du att dö i frid vid hög, mogen ålder).
16 Och efter fyra generationer ska dina ättlingar återvända hit till detta land, för de onda amoreerna, som bor här nu, kommer inte att vara mogna för straff förrän då.
17 När solen gick ner och det blev mörkt såg Abram en rykande eld och en flammande fackla som passerade mellan de slaktade djurhalvorna.
18 Den dagen upprättade Herren detta förbund med Abram: Jag har gett detta land till dina ättlingar, ända från Wadiel-Arish till floden Eufrat.
19-21 Jag ska ge dem följande folk:Kaineerna, kenaseerna, kadmoneerna, hetiterna, perisseerna, rafaeerna, amoreerna, kananeerna, girgaseerna och jebuseerna.
Herodes låter avrätta Johannes döparen
14 När kung Herodes hörde vad man berättade om Jesus
2 sa han till sina män: Det måste vara Johannes döparen, som har kommit tillbaka från de döda. Det är därför han kan göra dessa under.
3 Herodes hade nämligen arresterat Johannes och kastat honom i fängelse därför att Herodias, hans älskarinna, ville det. Hon var egentligen gift med hans bror Filippos,
4 och Johannes hade sagt att det var fel av Herodes att leva ihop med henne.
5 Helst av allt skulle Herodes ha velat döda Johannes, men han var rädd att det då skulle bli upplopp eftersom alla människor trodde att Johannes var en profet.
6 När så Herodes hade sin födelsedag dansade Herodias dotter inför gästerna. Hennes dans behagade Herodes så till den grad
7 att han lovade att ge henne vad hon än begärde.
8 Hennes mor viskade då till henne: Be om Johannes döparens huvud på en bricka.
9 Kungen blev förskräckt, men på grund av sitt löfte och eftersom han inte ville ta tillbaka det inför gästerna gav han order om att hon skulle få det.
10 Därför halshöggs Johannes i fängelset,
11 och man lade huvudet på en bricka och gav det till flickan och hon bar det till sin mor.
12 Sedan kom Johannes lärjungar för att hämta kroppen och begrava den, och de gick till Jesus för att berätta vad som hänt.
Jesus ger mat åt fem tusen
13 När Jesus fick höra nyheten for han iväg med en båt till en avlägsen plats för att vara för sig själv. Men folkskarorna såg vart han var på väg, och från många byar följde man efter honom till fots.
14 När Jesus steg ur båten väntade en stor folkmassa på honom, och han fylldes av medlidande med dem och botade dem som var sjuka.
15 När det blev kväll kom lärjungarna till honom och sa: Det är dags för kvällsmat för länge sedan, och det finns inget att äta här i öknen. Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna runt om och köpa mat.
16 Men Jesus svarade: Det behövs inte, ni kan väl ge dem mat!
17 Kan vi?, utropade de. Vi har bara fem brödstycken och två fiskar!
18 Ta hit dem, sa han.
19 Sedan bad han människorna att sätta sig i gräset. Och han tog de fem brödstyckena och de två fiskarna, såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Sedan bröt han itu brödstyckena och gav dem till lärjungarna, och de delade ut dem till folket.
20 Och alla åt tills de blev mätta. Och när man till slut samlade ihop det som var över blev det tolv fulla korgar.
21 Det var omkring fem tusen män i folkskaran den dagen, förutom kvinnor och barn.
Jesus går på vattnet
22 Omedelbart därefter bad Jesus lärjungarna att sätta sig i båten och fara över till andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket gick hem.
23-24 Sedan gick han upp på ett berg för att be. Så blev det natt, och ute på sjön råkade lärjungarna i svårigheter. Det blåste upp, och de hade all möda att se till så att båten inte kantrade.
25 Omkring klockan fyra på morgonen kom Jesus till dem, gående på vattnet!
26 De skrek av skräck, för de trodde det var ett spöke.
27 Men Jesus talade genast till dem och sa: Var inte rädda! Det är jag!
28 Då ropade Petrus till honom: Herre, om det verkligen är du, så låt mig få komma till dig på vattnet.
29 Javisst, sa Jesus. Kom!Petrus klev då över båtkanten och började gå på vattnet mot Jesus.
30 Men när han såg de höga vågorna blev han rädd och började sjunka.Rädda mig, Herre! skrek han.
31 Genast räckte Jesus ut handen och tog tag i honom. Är din tro så liten, sa Jesus, varför tvivlade du?
32 Och när de klivit i båten lade sig vinden.
33 Och de andra som satt där i båten föll då ner för honom och sa: Du måste vara Guds Son!
Jesus botar alla som rör vid honom
34 De for sedan över sjön och gick i land vid Gennesaret.
35 Nyheten om deras ankomst spred sig som en löpeld, och man rusade runt och uppmanade alla att komma och ta med sig sina sjuka så att de kunde bli botade.
36 Och de sjuka bad honom om att de åtminstone skulle få röra vid hans kläder, och alla som gjorde det blev friska.
Fienden protesterar
1-2 När Sanballat hörde att vi höll på att bygga upp muren, blev han rasande. Han förlöjligade oss och drev med oss inför sina vänner och inför officerarna i Samaria. Vad tror de där stackars judarna att de är för några? sa han. Tror de att de ska kunna bygga upp muren på en dag, om de offrar tillräckligt många offer? Och titta på de där förbrända stenarna, som de plockar fram ur grushögarna och försöker använda igen!
3 Ammoniten Tobia vid hans sida gjorde också sina kommentarer. Det behövs bara att en räv springer upp på den där muren de bygger, för att den ska falla ihop, sa han.
4 Då vände jag mig till Gud och bad: Herre, hör hur de gör narr av oss. Låt deras hån falla tillbaka över dem själva och låt dem bli fångar i ett främmande land!
5 Kom ihåg deras synd. Utplåna den inte, för de har föraktat dig genom att förakta oss som bygger din mur!
6 Så småningom hade muren runt hela staden nått hälften av sin ursprungliga höjd. Alla hade arbetat helhjärtat.
7 Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och asdoditerna fick höra att arbetet på muren fortsatte och att skadorna hade reparerats, blev de ursinniga,
8 och snart gjorde de upp planer för att anfalla Jerusalem och orsaka förvirring.
9 Men vi bad till vår Gud och vaktade staden både dag och natt för att skydda oss.
10 Man kunde märka att många av arbetarna började bli uttröttade av slitet med att röja undan sten och grus.
11 Under tiden planerade våra fiender att gå till anfall mot oss och döda oss för att få arbetet att avstanna,
12 och de judar som bodde nära fienden kom och berättade för oss om deras onda planer.
13 Därför placerade jag vakter beväpnade med svärd, spjut och båge där muren var lägst och svagast.
14 När jag sedan hade tänkt igenom hela situationen sammankallade jag ledarna och folket och talade till dem: Var inte rädda! Kom ihåg att Herren är stark och mäktig. Strid för era vänner, för era familjer och era hem!
15 När vi förstod att våra fiender fått reda på att vi kände till deras planer och att Gud hade avslöjat dem, återvände vi allesammans till arbetet på muren,
16 men i fortsättningen var det bara hälften av styrkan som arbetade, medan den andra hälften höll vakt.
17 De som bar och fraktade byggnadsmaterial hade alltid ett vapen i ena handen, och de som arbetade på muren hade vapen inom räckhåll
18 eller sitt svärd vid sidan. En trumpetare stod bredvid mig för att kunna blåsa varningssignal om något hände.
19 Muren är lång och vi arbetar på långt avstånd från varandra. Därför måste ni skynda er att samlas när trumpetsignalen ljuder. Herren ska strida för oss, sa jag.
20-21 Vi arbetade från bittida till sent, och hälften av männen stod alltid på vakt.
22 Jag bad alla som bodde utanför murarna att flytta in till Jerusalem, så att de och deras tjänare skulle kunna gå vakt om natten eller arbeta på dagarna.
23 Under hela denna period var varken jag eller mina bröder eller de tjänare eller vakter som var med mig någonsin ur kläderna, och hela tiden var vi beväpnade.
Paulus och Barnabas predikar frimodigt i Ikonion
14 I staden Ikonion gick Paulus och Barnabas tillsammans till synagogan och predikade med sådan kraft att många, både judar och icke-judar, kom till tro.
2 Men de judar som föraktade Guds ord, förtalade Paulus och Barnabas och sa allt möjligt ont om dem.
3 Trots detta stannade de där en längre tid och vittnade frimodigt, och Herren bevisade att deras budskap om nåd var från honom för han gav dem kraft till att göra under och tecken.
4 Men folket i staden hade delade meningar om dem. Några höll med de judiska ledarna, och andra höll med apostlarna.
5-6 När Paulus och Barnabas fick veta att man tänkte hetsa en grupp både judar och andra och till och med deras ledare till att anfalla dem och stena dem, flydde de för sina liv och begav sig till städerna Lystra och Derbe i Lykaonien. De besökte också trakten däromkring
7 och predikade de goda nyheterna.
Paulus botar en handikappad man i Lystra
8 Medan de var i Lystra träffade de en man, som hade varit handikappad sedan födelsen och aldrig hade kunnat gå.
9 Han lyssnade när Paulus talade, och Paulus lade märke till honom och såg att han hade tro nog att bli botad.
10 Därför ropade Paulus till honom: Res dig upp! Och mannen hoppade upp och började gå.
11 När folket som lyssnade såg vad Paulus hade gjort, ropade de på sitt eget språk: De här männen är gudar i mänsklig gestalt!
12 De trodde nämligen att Barnabas var den grekiske guden Zeus, och att Paulus var Hermes, eftersom det var han som var den främste talaren.
13 Prästen i Zeustemplet, som låg i utkanten av staden, kom med blomsterkransar och oxar, som han tillsammans med allt folket tänkte offra framför stadsporten.
14 Men när det gick upp för Barnabas och Paulus vad som höll på att hända, rev de sönder sina kläder och rusade rakt in i folkhopen och ropade:
15 Människor! Vad tar ni er till? Vi är bara vanliga mänskliga varelser som ni! Vi har kommit hit för att ge er de goda nyheterna. Ni måste sluta upp med att tillbe dessa hjälplösa gudar och i stället be till den levande Guden, som har skapat himlen och jorden och havet och allt som finns i det.
16 Hittills har han tillåtit att folken gått sina egna vägar,
17 men ändå lämnade han dem aldrig utan bevis på att han lever. Ni har alltid blivit påminda om honom, som till exempel genom allt det goda han har gjort mot er. Ni har fått regn och goda skördar, vilket har gett er mat och gjort er glada.
18 Men trots detta kunde Paulus och Barnabas med nöd och näppe hindra folket från att offra åt dem!
19 Några dagar senare kom ett par judar från Antiochia och Ikonion och retade upp folkmassorna och lyckades med att få dem på sin sida. De stenade Paulus och släpade honom ut ur staden, av allt att döma död.
20 Men när de troende samlades runt honom, reste han sig upp och gick tillbaka in i staden och nästa dag gav han sig av till Derbe tillsammans med Barnabas.
Paulus och Barnabas återvänder hem till Antiochia
21 När de hade predikat de goda nyheterna där och vunnit många lärjungar, återvände de till Lystra, Ikonion och Antiochia.
22 Där hjälpte de de troende att växa i kärlek till Gud och till varandra. De uppmuntrade dem att hålla ut i tro trots alla förföljelser, och påminde dem om att vägen till Guds rike går genom många svårigheter.
23 Paulus och Barnabas tillsatte också äldstebröder i varje församling och fastade och bad för dem och överlämnade dem åt den Herre som de trodde på.
24 Sedan reste de tillbaka genom Pisidien och Pamfylien
25 och predikade på nytt de goda nyheterna i Perge. Därefter fortsatte de till Attaleia.
26 Slutligen återvände de med båt till Antiochia, där deras resa hade börjat och varifrån Gud hade sänt ut dem för den uppgift som de nu avslutat.
27 När de kom fram kallade de samman alla de troende och berättade om resan och om hur Gud hade öppnat trons dörr också bland icke-judar.
28 Och de stannade en ganska lång tid hos de troende i Antiochia.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®